Tingsrätten – utredning om kränkande särbehandling inte tillräcklig som bevisning

Enligt tingsrättens bedömning är utredningen, jämte utredarens egen utsaga, i detta fall dock inte tillräcklig som ensamt underlag för att bevisa det riktiga i den varning som denna utredning har lett till.

Innehåll

Göteborgs tingsrätt

Bakgrund

AA har tidigare varit anställd som överläkare på på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Han har efter det att talan väcktes sagt upp sig och lämnat sin anställning.

Genom sitt medlemskap i arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner var Västra Götalandsregionen, VGR, under AAs anställning bunden av kollektivavtalet AB 20. Enligt 11 § i kollektivavtalet kan en arbetstagare, som gjort sig skyldig till fel eller försummelse, meddelas disciplinpåföljd i form av en skriftlig varning. Aktuell bestämmelse i AB har följande lydelse:

§ 11 Disciplinpåföljd

Mom. 1 En arbetstagare som i arbetet gjort sig skyldig till fel eller försummelse kan meddelas disciplinpåföljd i form av skriftlig varning. Disciplinpåföljd får dock inte meddelas en arbetstagare för att arbetstagaren har deltagit i strejk eller jämförlig stridsåtgärd.

Innan en varning utfärdas ska en grundlig utredning genomföras för att säkerställa att alla relevanta omständigheter blir klarlagda.

Efter anmälan från BB och senare utredning genom ”Hälsan och Arbetslivet” har VGR, tilldelat AA en disciplinpåföljd i form av en skriftlig varning. De angivna skälen för varningen är att AA påstås ha utsatt BB för kränkningar, sexuella anspelningar samt hotfullt beteende.

Parternas ståndpunkter

AA har begärt att tingsrätten ska förpliktiga VGR att till honom betala allmänt skadestånd om 30 000 kronor.

VGR har bestritt AAs begäran i dess helhet.

Grunder

AA har som grund för sin talan angett följande. Han har inte kränkt BB. Han har inte heller utsatt henne för sexuella anspelningar eller uppträtt hotfullt gentemot henne. Det saknas därför grund för den meddelade disciplinpåföljden vilken således har meddelats i strid med kollektivavtalet.

De omständigheter som grundar varningen kom till VGR:s kännedom under sommaren 2020. Utredningen skedde under sommaren 2021 och den skriftliga varningen tilldelades AA först i september 2021. Endast i undantagsfall bör en varning tilldelas för något som arbetsgivaren känt till i mer än ett halvår. Det föreligger inte grund för undantag i detta fall.

Sålunda skulle AA inte, även om han hade gjort sig skyldig till kränkande beteende, tilldelats en varning. AA är, på grund av den felaktiga disciplinpåföljden, berättigad till allmänt skadestånd enligt 54 och 55 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Det har även varit vårdslöst av VGR att låta utredningen ligga till grund för den varning som VGR tilldelat AA.

VGR har som grund för sitt bestridande angett följande. Skäl för att utfärda skriftlig varning har förelegat. Något brott mot kollektivavtalet Allmänna Bestämmelser har därför inte begåtts och grund för skadeståndsskyldighet föreligger inte.

Parternas utveckling av talan

AA har till utveckling av sin talan angett följande.

De påstådda händelserna

VGR genomförde under juni 2021 en utredning där intervjuer hölls med honom, BB, samt två medarbetare, EH och JP, två tidigare chefer, MT och HR, en facklig representant, LÖ samt en före detta medarbetare, JL. Utredningen konstaterade att det inte gick att säkerställa att det förekommit sexuella trakasserier. Emellertid bedömde utredaren att AA utfört olämpliga handlingar av kränkande/trakasserande art i sådan omfattning att de kan betecknas som kränkande särbehandling.

Utredningen avslutades med att konstatera att; ”AA har utsatt BB för kränkningar, sexuella anspelningar om homosexualitet samt hotfullt beteende vid ett antal tillfällen sedan 2017”.

Till stöd för slutsatsen att det förekommit olämpligt beteende fanns, bortsett från den anklagande personens uppgifter, uppgifter från andra anställda om hur AA ska ha betett sig. Flera personer återgav i utredningen endast saker som BB har berättat för dem, men som de inte själva bevittnat. AA ställde sig frågande till de flesta av påståendena samt tillbakavisade att han, i vart fall medvetet, skulle har kränkt BB. Det förelåg inga konkreta, bevittnade händelser som stödde anklagelserna.

Förfarandet kring varningen

Den 5 juli 2021 fick AA en underrättelse om att VGR övervägde att tilldela honom en disciplinpåföljd enligt 11 § AB 20. Orsaken angavs vara att han brutit mot sina skyldigheter i anställningsavtalet och skälet till övervägandet angavs som kränkande särbehandling.

AAs fackförbund, Västra Götalands läkarförening, begärde överläggning. Överläggningen mellan VGR och fackförbundet genomfördes den 24 augusti 2021. Vid överläggningen framförde fackförbundet bland annat att utredningen var undermålig samt att händelserna som låg till grund för disciplinpåföljden inte var klarlagda.

Den 28 september 2021 tilldelades AA, trots fackförbundets invändningar, en disciplinpåföljd i form av skriftlig varning enligt 11 § AB 20. VGR motiverade disciplinpåföljden med att AA, enligt VGR:s bedömning, utsatt en kollega för kränkningar, sexuella anspelningar samt hotfullt beteende vid ett antal tillfällen sedan 2017. AA utgår från att arbetstagaren som åsyftas i disciplinpåföljden är BB.

För att en arbetsgivare ska få utfärda en disciplinpåföljd i enlighet med 11 § AB 20 krävs en eller flera konkreta händelser där arbetstagaren på ett tydligt sätt brutit mot sina åtaganden inom ramen för anställningen. En varning får inte grunda sig på en generell uppfattning om en felaktig attityd eller ett felaktigt förhållningssätt från arbetstagaren. Vidare är det arbetsgivaren som har bevisbördan för att de omständigheter som grundar varningen har skett. Beviskravet gällande disciplinpåföljd är detsamma som gäller vid uppsägning eller avsked.

Utredningens slutsats baseras på BBs egna uppgifter, samt i huvudsak andrahandsuppgifter baserade på BBs uppgifter. Därtill lyfter utredningen ett tillfälle där AA påstås kommentera BBs sexuella läggning. Det råder dock delade meningar om vad som har sagts vid det aktuella tillfället. AA är av uppfattningen att han aldrig har utsatt varken BB eller någon annan på arbetsplatsen för någon kränkande särbehandling.

Mot bakgrund av den utredning som finns har VGR inte styrkt att AA har begått fel eller försummelse i arbetet på ett sätt som grundar en skriftlig varning enligt kollektivavtalet.

Som Arbetsdomstolen kommit fram till i fallet AD 2002 nr 18 har en arbetstagare rätt till allmänt skadestånd för det fall att en disciplinåtgärd i form av en skriftlig varning utfärdas utan att det funnits grund för det. Skadeståndets storlek bör i det här fallet bestämmas till 30 000 kronor.

Gällande skadeståndets storlek

De omständigheter som föranlett att en utredning inleddes kom till VGR:s kännedom under sommaren 2020. Utredningen skedde under sommaren 2021 men den skriftliga varningen tilldelades AA först i september 2021. När det gäller ett disciplinärt förfarande ligger det i sakens natur att det tidsmässigt bör ske nära det agerande som föranlett varningen.

En lång tidsutdräkt leder till en ovisshet som orsakar mer lidande för arbetstagaren än vad som är påkallat. En riktlinje är den så kallade tvåmånaderspreskriptionen i 7 § fjärde stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd. I sakens natur ligger att beslut om disciplinpåföljd bör fattas i så nära anslutning till förseelsen som möjligt. Endast i undantagsfall bör en varning tilldelas för något som arbetsgivaren känt till i mer än ett halvår.

Att det dröjt lång tid mellan att VGR fick kännedom om anklagelserna mot AA tills att en skriftlig varning utfärdades strider mot hur det är tänkt att kollektivavtalet ska tillämpas. AA har fått sväva i ovisshet under onödigt lång tid. Anklagelserna är därtill av relativt allvarlig art. Med beaktande därav bör ett allmänt skadestånd om 30 000 kronor anses skäligt.

VGR har till utveckling av sin talan angett följande.

Bakgrund

Genom en medarbetarenkät som genomfördes 2019 framkom att medarbetare upplevde att det förekom sexuella trakasserier. Detta är något som självklart inte får förekomma på en arbetsplats och medarbetarna uppmanades därför av verksamhetschefen att höra av sig med mer information.

Flera medarbetare har därefter, oberoende av varandra, påtalat för verksamhetschefen att de uppfattat att AA systematiskt missbrukat rollen som studierektor för att komma nära och inleda relationer med nya medarbetare. Vid ett möte i juli 2020 där AA, företrädare för arbetsgivaren och AAs fackliga organisation närvarade, informerades AA om vad som framkommit och om att hans uppdrag som studierektor skulle avslutas. Det påtalades för AA att alla medarbetare har en skyldighet att uppträda respektfullt. Det tydliggjordes också för honom vad arbetsgivaren förväntade sig av honom rörande hans agerande i förhållande till andra medarbetare.

AA lämnade synpunkter på detta i brev till verksamhetschefen. Den 12 april 2021 lämnade en medarbetare en anmälan om kränkande särbehandling till verksamhetschefen. Anmälan rörde händelser som inträffat 2020 och 2021. I anledning härav beslutade arbetsgivaren att låta en extern konsult utreda anmälan. Uppdraget lämnades till företagshälsovården och rapporten överlämnades till arbetsgivaren i juni 2021.

Utredningen genomfördes av en legitimerad psykolog. Slutsatsen i utredningen var att AA utsatt medarbetaren för kränkningar, sexuella anspelningar om homosexualitet samt hotfullt beteende vid ett antal tillfällen sedan 2017 och att, då det skett vid upprepande antal tillfällen och under längre tid fick anses som allvarligt. I den sammanfattande bedömningen anges också att det inte är någon tvekan om att det beteende som AA haft uppenbarligen har skapat ett dåligt mående, minskat självförtroende och psykiskt lidande hos medarbetaren samt att det förekommit kränkande särbehandling i arbetsmiljölagens mening.

I enlighet med företagshälsovårdens rutiner kring denna typ av utredningar fick ytterligare en erfaren utredare granska utredningen och ta ställning till de slutsatser pskylogen kommit fram till. Hen kom fram till samma slutsatser som utredaren, det vill säga att det förekommit kränkande särbehandling i arbetsmiljölagens mening.

Utdelning av varning till AA

Utredningen kring kränkande särbehandling blev klar i juni 2021 och den 5 juli 2021 underrättades AAs fackliga organisation om att arbetsgivaren övervägde att utdela en varning enligt § 11 AB.

Den fackliga organisationen begärde överläggning och den genomfördes den 24 augusti 2021. Den fackliga organisationen var oenig med arbetsgivaren men meddelande inte något tolkningsföreträde. AA meddelades därefter den skriftliga varningen den 28 september 2021.

Utredningen som ligger till grund för arbetsgivarens bedömning och beslut om att utdela varningen var färdig i mitten av juni 2021 och AA underrättades därefter om att arbetsgivaren övervägde en varning. Efter att överläggning genomförts med den fackliga organisationen har därefter varningen utdelats i slutet av september 2021. Varningen har således lämnats i nära anslutning till att utredningen om kränkande särbehandling var klar och det stod klart för arbetsgivaren att grund för att utdela varningen förelåg.

Varningen har utdelats efter det att utredning har genomförts av en utomstående konsult som konstaterat att AA utsatt medarbetaren för kränkande särbehandling. Det som konstaterats i utredningen och slutsatserna som där dras har utgjort grunden för beslutet att utdela varningen. Det beviskrav som uppställs i kollektivavtalet är därmed uppfyllt.

Begärt skadestånd

AA har begärt skadestånd med 30 000 kronor för brott mot AB. Som grund för begäran har AA åberopat att det har gått lång tid mellan händelserna och den tidpunkt då varningen delats ut. Oavsett vad som anförs ovan så bestrider VGR att skadestånd ska utgå med detta belopp för det fall att tingsrätten skulle finna att brott mot AB har skett.

Efter det att anmälan om kränkande särbehandling gjordes har en omfattande utredningen genomförts. Arbetsgivaren har i nära anslutning till att utredningen blivit klar underrättat AA om att arbetsgivaren hade för avsikt att utdela en varning. Sedan AA fått tillfälle att yttra sig över vad som framkommit, och sedan överläggning hållits med hans fackliga organisation lämnades varningen. Något dröjsmål med att lämna varningen har således inte förelegat.

Tingsrätten har avgjort målet efter huvudförhandling.

Domskäl

På AAs egen begäran har tingsrätten hört denne under sanningsförsäkran.

På begäran av VGR har tingsrätten hållit vittnesförhör med den legitimerade psykologen.

Såväl AA som VGR har även lagt fram skriftlig bevisning, bl.a. i form av den aktuella varningen och den rapport avseende genomförd utredning som psykologen färdigställt.

Rättsliga utgångspunkter

Tingsrätten inleder med att konstatera att det finns förutsättningar för rätten att göra en överprövning av varningar likt den som det nu är fråga om. Därtill finns det stöd för AAs påstående att en obefogad varning principiellt kan leda till skadestånd, jämför Arbetsdomstolens dom AD 2002 nr 18. Vidare är det ostridigt mellan parterna att det är VGR som har bevisbördan för att det funnits stöd för att meddela den aktuella varningen.

Tingsrättens bedömning avseende varningen

AA har i sitt förhör huvudsakligen berättat om sina kontakter med anmälaren BB i anslutning till deras gemensamma arbetsplats och även vid ett socialt tillfälle. Han har i förhöret vidhållit det han påstått i sin talan av att han ska ha någon konflikt eller liknande med BB eller att han skulle ha utsatt henne eller någon annan på arbetsplatsen för kränkande särbehandling. Enligt AA har han berättat samma sak för psykologen i samband med att denne genomförde den aktuella utredningen.

Enligt tingsrätten har det inte framkommit något särskilt som gett tingsrätten anledning att ifrågasätta de uppgifter som AA, under straffansvar, har lämnat. Samtidigt kan det, som ofta är fallet när det rör påståenden om en persons eget olämpliga eller felaktiga beteende, finnas skäl att se med viss försiktighet på den personens egna uppgifter om sitt agerande. Enligt tingsrätten har AAs vittnesmål, trots detta, ett relativt högt bevisvärde.

De uppgifter som psykologen har lämnat rör hur den utredning som han har genomfört har gått till. Detta gäller såväl utredningen på en mer generell metodologisk nivå som i detalj rörande vilka personer han hört och hur han kommit fram till sina slutsatser. Tingsrätten anser att det saknas all anledning att ifrågasätta de uppgifter som psykologen har lämnat under ed. Inte heller ifrågasätter tingsrätten det sätt på vilket psykologen har genomfört den aktuella utredningen eller de metoder och de riktlinjer han följt.

Psykologen har även motiverat den slutsats som kommit fram till och vilka faktorer som spelat in vid hans bedömning. Detta framgår även tydligt i den rapport som lagts fram som bevisning. Tingsrätten ifrågasätter inte psykologens vittnesmål och inte heller hans förmåga att utreda eller att bedöma snarlika frågor.

Den avgörande frågan är om psykologens utsaga och skriftliga bedömning är tillräckligt stark bevisning för att det funnit grund för den varning som VGR meddelade AA. Psykologens slutsats enligt rapporten är att: AA har utsatt BB för kränkningar, sexuella anspelningar om homosexualitet samt hotfullt beteende vid ett antal tillfällen sedan 2017. Då det skett vid upprepade tillfällen och under längre tid får det ses som allvarligt.

Psykologen har i den del det rör hans slutsatser redogjort för att det rört sig om en sammanvägning av de utsagor som han tagit del av. Det rör sig om utsagor från anmälaren BB, från den anmälde AA och från ytterligare fem medarbetare varav en hörts på begäran av AA. Enligt psykologen har det inte funnits några mer konkreta bevis tillgängliga i form av bilder SMS eller liknande. Dock ska det tidigare ha funnits ett eller flera meddelanden som dock inte fanns sparade längre.

Enligt tingsrätten rör det sig i samtliga de händelser som påstås om att ord står mot ord, att uppgifterna som lämnats är andrahandsuppgifter eller att det är fråga om uppgifter om mer allmän art. Tingsrätten ifrågasätter inte BBs upplevelse såsom hon beskrivit den i sin anmälan eller för psykologen. Vid tingsrättens bedömning blir dock dessa uppgifter, liksom psykologens rapport och slutsatser en form av andrahandsuppgifter.

En utredning likt den som psykologen genomfört uppfyller i de flesta fall helt säkert sitt syfte. Enligt tingsrättens bedömning är dock utredningen, jämte utredarens egen utsaga, i detta fall dock inte tillräcklig som ensamt underlag för att bevisa det riktiga i den varning som denna utredning har lett till. Enligt tingsrätten är bevisvärdet av dessa samlade uppgifter lägre än de uppgifter och förklaringar som AA har lämnat vid huvudförhandlingen. Sammanfattningsvis anser tingsrätten att VGR inte har visat att AA har begått fel eller försummelse i arbetet på ett sätt som grundar en skriftlig varning enligt kollektivavtalet.

Tingsrättens bedömning av skadeståndet

Enligt tingsrätten finns det inte någon etablerad praxis rörande storleken på det allmänna skadeståndet vid varningar likt denna. Tingsrättens bedömning är att 20 000 kr är ett skäligt skadestånd. Vid denna bedömning har tingsrätten inte låtit tiden det tagit att genomföra utredningen och meddela varningen påverka i skärpande riktning. Detta eftersom det är rimligt för en arbetsgivare att under en rimlig tid utreda och värdera det påstådda agerandet innan en varning meddelas. Vid bedömningen av vad som är rimlig tid måste individuella hänsyn kunna tas som t.ex. hur omfattande utredningen hr varit eller om utredningen skett i anslutning till en semesterperiod.

Rättegångskostnader

VGR är förlorande part i målet och ska därför ersätta AA dennes rättegångskostnader. Det begära beloppet är skäligt.

Göteborgs tingsrätt dom den 2023-02-07 i mål nr T 20103-21