Kommunalrätt

Innehåll

Centrala lagar och bestämmelser

2 kap. 9 § stadgar att det finns föreskrifter som kan innebära undantag från de allmänna principerna om hur verksamheten ska bedrivas. Undantag finns i bland annat i skollagen (2010:800), socialtjänstlagen (2001:453) och hälso- och sjukvårdslagen (2017:30).

Lagar

Kommunallag (2017:725), styr kommuners verksamhet och trädde i kraft 1 januari 2018. Den bygger på den gamla kommunallagen från 1991 men fått strukturella skillnader samt en ökad tydlighet. 

Benämns oftast som befogenhetslagen.

Regeringsformen

Regeringsformens första paragraf slår fast att Sverige är indelat i kommuner. Denna indelning sker genom besut av regering eller riksdag. I riket finns kommuner på lokal och regional nivå. Beslut i kommunen tas av valda församlingar och de sköter allmänna intressen på den kommunala nivån och även övriga angelägenheter som beslutas i lag. Regeringsformens 14 kapitel är tillägnad kommunal styrning och där framkommer även att styrningen av kommuner ska vara demokratisk. Detta innebär att kommuner får ett stort utrymme att själva sätta dagordningen, utan inblandning från staten. Regeringsformen fortsätter med att en eventuell inskränkning ska göras med hänsyn till ändamålet, något man ävgen kallar för proportionalitetsprincipen. 

Den kommunala organisationen

De kommunala organen

Kommunallagen innehåller bestämmelser om kommunernas och landstingens politiska organ och uppgiftsfördelningen mellan dem. I varje kommun och landsting finns en beslutande politisk församling, benämnd fullmäktige, som är det främsta beslutande organet. Därutöver finns ett antal politiskt tillsatta organ – styrelsen och övriga nämnder – vilka har hand om kommunens eller landstingets förvaltnings- och verkställighetsuppgifter men som även har vissa beslutsfunktioner. Dessa organ bereder ärenden som ska avgöras av fullmäktige, men de har också till uppgift att verkställa fullmäktiges beslut. Härutöver har nämnderna egen beslutanderätt i sådana frågor som rör förvaltningen eller som de enligt lag eller annan författning ska ha hand om. De beslutar även i frågor som fullmäktige har delegerat till dem att avgöra.

I kommunallagens mening menas med begreppet nämnd såväl styrelsen som övriga nämnder. Vissa bestämmelser gäller dock enbart för styrelsen (se t.ex. 6 kap.1–4 §§ KL).

Kommunalrättsliga principer

Allmänna befogenheter och lokaliseringsprincipen

2 kap. 1 § kommunallag (2017:725)

”Kommuner och region får själva ha hand om angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller regionets område eller deras medlemmar.”

Bestämmelsen ger uttryck för lokaliseringsprincipen. Den innebär i grunden att en kommunal åtgärd måste vara knuten till kommunens eller regionens eget område eller dess medlemmar för att den ska anses som en kommunal angelägenhet i enlighet med bestämmelsen.

Lokaliseringsprincipen är inte absolut utan måste bedömas från fall till fall. Detta hänger samman med att faktorer som befolkningens rörlighet och ofullkomligheter i kommunindelningen innebär att en åtgärd kan ha anknytning till medlemmarna även om åtgärden som sådan inte sker i kommunen. Det finns alltså inget förbud mot att en kommun eller ett region engagerar sig i markinnehav och anläggningar inom en annan kommuns eller regions område förutsatt att dessa anordningar behövs för den egna kommunen eller regionen.

Likställighetsprincipen

2 kap. 3 § kommunallag (2017:725)

”Kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.”

Likställighetsprincipen innebär att medlemmar eller grupper av medlemmar i samma situation ska behandlas lika. Särbehandling får endast ske på saklig och objektiv grund. Det krävs således att kommuner och regioner iakttar objektivitet och rättvisa i sin behandling av medlemmarna.

Likställighetsprincipen gäller bara gentemot kommunens eller regionens egna medlemmar. Dessutom krävs det för att principen ska tillämpas att kommunen eller regionen är i kontakt med sina medlemmar just i deras egenskap av medlemmar.

Principen gäller alltså inte när en kommun eller ett region anställer personal, köper eller säljer fastigheter etc. Vidare finns undantag från likställighetsprincipen i speciallagstiftning såsom socialtjänstlagen (2001:453).

Självkostnadsprincipen

2 kap. 6 § kommunallag (2017:725)

”Kommuner och regioner får inte ta ut högre avgifter än som motsvarar kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de tillhandahåller.”

Självkostnadsprincipen innebär att kommuner och regioner inte får ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de tillhandahåller.

Principen gäller som huvudregel för all verksamhet som kommuner och region er bedriver vare sig det är fråga om frivillig eller specialreglerad verksamhet och är tillämplig såväl mot medlemmar som mot andra.

Självkostnadsprincipen hänför sig dock till rätten att ta ut avgifter och är inte tillämplig på t.ex. enskilda affärsuppgörelser av kommersiell karaktär eller i fråga om förvaltning av kommunal egendom såsom överlåtelse eller upplåtelse av egendom (prop. 1993/94:188 s. 82f).

Inte heller kommunernas och regionens medelsförvaltning omfattas av självkostnadsprincipen, se 11 kap. 2 §.

2 kap. 7 § kommunallag (2017:725)

”7 § Kommuner och regioner får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och syftar till att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna.
Lag (2019:835).”

Enligt 2 kap. 7 § kommunallagen får kommuner och landsting driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget. Allmänintresset är utgångspunkten för bedömningen av det tillåtna, dvs. att en verksamhet eller en anläggning är avsedd för medlemmarna i kommunen eller landstinget. I praktiken finns det inget hinder för att även andra än dessa utnyttjar anläggningarna eller tjänsterna.

Bestämmelsen att verksamheten skall drivas utan vinstsyfte är ett uttryck för den kommunalrättsliga principen om förbud mot spekulativa företag. Principen innebär att en kommun eller ett landsting inte får bedriva en verksamhet som huvudsakligen syftar till att ge ekonomisk vinst. Något absolut förbud mot vinst i en verksamhet finns dock inte. I vilken utsträckning verksamheten får ge överskott och hur detta skall användas får bedömas med tillämpning av självkostnadsprincipen, som finns inskriven i 8 kap. 3 c § kommunallagen.

I förarbetena till kommunallagen (prop. 1990/91:117 s. 151 f.) uttalas att kommunerna har en oomtvistad rätt att vara verksamma på en rad områden som vanligen ses som en del av näringslivet. Hit hör t.ex. verksamheter inom kommunikationsväsende och energiförsörjning, som ofta kallas sedvanlig kommunal affärsverksamhet. Bostadsföretag, el-, gas- och värmeverk, renhållningsverk och trafikföretag anses som exempel på sedvanlig kommunal affärsverksamhet, medan den del av näringslivet, som av tradition är förbehållen den enskilda företagsamheten, kan kallas det egentliga näringslivet. Inom denna sektor får kommunerna inte bedriva verksamhet eller göra andra ingripanden annat än under mycket speciella förhållanden.

Källa: 2002:03:KU21

Rättsfall

RÅ 1993 ref. 25, en nämnd ansågs överskrida sina befogenheter genom ett beslut att erbjuda likkistor till självkostnadspris.

RÅ 2000 ref. 35 om den kommunala likställighetsprincipen.

RÅ 2003 ref. 98 om ”uppgifter som andra ska ha hand om” 2 kap. 2 § kommunallag (2017:725)

RÅ 2010 ref. 100 om individuellt riktat stöd.