Enligt 2 kap. 9 § kommunallagen (2017:725) finns det bestämmelser om kommunernas och landstingens angelägenheter i annan lag eller författning. Sådana undantag finns bland annat i skollagen (2010:800), socialtjänstlagen (2001:453), lag (2009:47) om vissa kommunala befogenheter och i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30).
Kommunallag (2017:725), styr kommuners verksamhet och trädde i kraft 1 januari 2018. Den bygger på den gamla kommunallagen från 1991 men fått strukturella skillnader samt en ökad tydlighet.
Benämns oftast som befogenhetslagen.
1 kapitlet om grunderna för den kommunala verksamheten.
2 kapitlet om kommunala angelägenheter.
3 kapitlet om kommunens och regionens organisation och verksamhetsformer.
4 kapitlet om förtroendevalda.
5 kapitlet om fullmäktige.
6 kapitlet om styrelsen och övriga nämnder
Författningskommentarer ur prop. 2016/17 En ny kommunallag
Författningskommentarer ur prop. 2008/09:21 Kommunala kompetensfrågor.
Regeringsformens första paragraf slår fast att Sverige är indelat i kommuner. Denna indelning sker genom besut av regering eller riksdag. I riket finns kommuner på lokal och regional nivå. Beslut i kommunen tas av valda församlingar och de sköter allmänna intressen på den kommunala nivån och även övriga angelägenheter som beslutas i lag. Regeringsformens 14 kapitel är tillägnad kommunal styrning och där framkommer även att styrningen av kommuner ska vara demokratisk. Detta innebär att kommuner får ett stort utrymme att själva sätta dagordningen, utan inblandning från staten. Regeringsformen fortsätter med att en eventuell inskränkning ska göras med hänsyn till ändamålet, något man ävgen kallar för proportionalitetsprincipen.
Kommunallagen innehåller bestämmelser om kommunernas och landstingens politiska organ och uppgiftsfördelningen mellan dem. I varje kommun och landsting finns en beslutande politisk församling, benämnd fullmäktige, som är det främsta beslutande organet. Därutöver finns ett antal politiskt tillsatta organ – styrelsen och övriga nämnder – vilka har hand om kommunens eller landstingets förvaltnings- och verkställighetsuppgifter men som även har vissa beslutsfunktioner. Dessa organ bereder ärenden som ska avgöras av fullmäktige, men de har också till uppgift att verkställa fullmäktiges beslut. Härutöver har nämnderna egen beslutanderätt i sådana frågor som rör förvaltningen eller som de enligt lag eller annan författning ska ha hand om. De beslutar även i frågor som fullmäktige har delegerat till dem att avgöra.
I kommunallagens mening menas med begreppet nämnd såväl styrelsen som övriga nämnder. Vissa bestämmelser gäller dock enbart för styrelsen (se t.ex. 6 kap.1–4 §§ KL).
Enligt 5 kap. 1 § kommunallagen (2017:725) beslutar fullmäktige i ärenden ”av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt för kommunen eller regionen. De beslutar främst gällande;
1. mål och riktlinjer för verksamheten,
2. budget, skatt och andra viktiga ekonomiska frågor,
3. nämndernas organisation och verksamhetsformer,
4. val av ledamöter och ersättare i nämnder och beredningar,
5. val av revisorer,
6. grunderna för ekonomiska förmåner till förtroendevalda,
7. årsredovisning och ansvarsfrihet,
8. folkomröstning i kommunen eller regionen, och
9. extra val till fullmäktige.
Fullmäktige beslutar också i andra ärenden som anges i denna lag eller i andra författningar.
I förarbetena framhålls att det är fullmäktige som i huvudsak ska besluta i ärenden av mera grundläggande natur eller av mera generell räckvidd. Begränsningen i delegationsrätten syftar till att ge garantier för att fullmäktiges finansmakt inte rubbas och att säkerställa att fullmäktige bär ansvaret för övergripande mål och riktlinjer för verksamheten. Orsaken till detta är att det politiska momentet är helt avgörande i dessa frågor. Den uppräkning som görs i paragrafen är exempel på sådana betydelsefulla ärenden som ankommer på fullmäktige. Den är dock inte uttömmande, vilket innebär att även andra ärenden kan ligga inom fullmäktiges beslutsområde (jfr prop. 2016/17:171 s. 327 f.).
Enligt 5 kap. 2 § kommunallagen (2017:725) får fullmäktige uppdra åt en nämnd att i fullmäktiges ställe besluta i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Beslutanderätten får dock ej delegeras om sådant som anges i 1 §.
En nämnds möjlighet att delegera ärenden inom nämnden framkommer i 6 kap. 37 § kommunallagen (2017:735).
I paragrafen anges att en nämnd kan delegera beslutanderätt till presidiet, ett utskott, en ledamot eller en ersättare att fatta beslut. Delegation kan göras såväl i hela ärendegrupper som i enskilda ärenden. Ett ärende kan också delegeras helt eller delvis. Möjligheten till delegation enligt bestämmelsen tar sikte på det som kommunalrättsligt anses vara ett beslut. Kännetecknande för ett beslut är bl.a. att det föreligger alternativa lösningar och att beslutsfattaren måste göra vissa överväganden eller bedömningar. Nämnderna har frihet att avgöra vad som bör delegeras men denna frihet begränsas av bestämmelsen i 6 kap. 38 §, som anger att vissa typer av ärenden inte får delegeras.
Nämnden kan när som helst återkalla en delegation. Det kan göras generellt eller i ett särskilt ärende. Nämnden kan även genom eget handlande föregripa ett beslut i ett enskilt ärende av den som fått delegeringen genom att själv ta över och besluta i ärendet.
Som exempel på ärenden som kan delegeras till ett nämndpresidium kan nämnas sådana beslut där nämnden redan är överens i stora drag om det sakliga innehållet och där beslutet endast är en formalitet. Det kan t.ex. handla om situationer där man vid nämndsammanträdet saknar vissa slutgiltiga uppgifter eller handlingar. Det kan gälla både brådskande och icke-brådskande ärenden där nämnden redan fattat ett inriktningsbeslut. Ett annat exempel är känsliga socialtjänstärenden där man vill hålla kretsen av de inblandande liten. Enkla myndighetsbeslut och beslut om tillstånd är andra exempel på sådant som skulle kunna delegeras till ett nämndpresidium.
Bestämmelser om nämnders delegation till anställda finns i 7 kap.
2 kap. 1 § kommunallag (2017:725)
”Kommuner och region får själva ha hand om angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller regionets område eller deras medlemmar.”
Bestämmelsen ger uttryck för lokaliseringsprincipen. Den innebär i grunden att en kommunal åtgärd måste vara knuten till kommunens eller regionens eget område eller dess medlemmar för att den ska anses som en kommunal angelägenhet i enlighet med bestämmelsen.
Lokaliseringsprincipen är inte absolut utan måste bedömas från fall till fall. Detta hänger samman med att faktorer som befolkningens rörlighet och ofullkomligheter i kommunindelningen innebär att en åtgärd kan ha anknytning till medlemmarna även om åtgärden som sådan inte sker i kommunen. Det finns alltså inget förbud mot att en kommun eller ett region engagerar sig i markinnehav och anläggningar inom en annan kommuns eller regions område förutsatt att dessa anordningar behövs för den egna kommunen eller regionen.
2 kap. 3 § kommunallag (2017:725)
”Kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.”
Likställighetsprincipen innebär att medlemmar eller grupper av medlemmar i samma situation ska behandlas lika. Särbehandling får endast ske på saklig och objektiv grund. Det krävs således att kommuner och regioner iakttar objektivitet och rättvisa i sin behandling av medlemmarna.
Likställighetsprincipen gäller bara gentemot kommunens eller regionens egna medlemmar. Dessutom krävs det för att principen ska tillämpas att kommunen eller regionen är i kontakt med sina medlemmar just i deras egenskap av medlemmar.
Principen gäller alltså inte när en kommun eller ett region anställer personal, köper eller säljer fastigheter etc. Vidare finns undantag från likställighetsprincipen i speciallagstiftning såsom socialtjänstlagen (2001:453).
2 kap. 6 § kommunallag (2017:725)
”Kommuner och regioner får inte ta ut högre avgifter än som motsvarar kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de tillhandahåller.”
Självkostnadsprincipen innebär att kommuner och regioner inte får ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de tillhandahåller.
Principen gäller som huvudregel för all verksamhet som kommuner och region er bedriver vare sig det är fråga om frivillig eller specialreglerad verksamhet och är tillämplig såväl mot medlemmar som mot andra.
Självkostnadsprincipen hänför sig dock till rätten att ta ut avgifter och är inte tillämplig på t.ex. enskilda affärsuppgörelser av kommersiell karaktär eller i fråga om förvaltning av kommunal egendom såsom överlåtelse eller upplåtelse av egendom (prop. 1993/94:188 s. 82f).
Inte heller kommunernas och regionens medelsförvaltning omfattas av självkostnadsprincipen, se 11 kap. 2 §.
2 kap. 7 § kommunallag (2017:725)
”7 § Kommuner och regioner får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och syftar till att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna.
Lag (2019:835).”
Enligt 2 kap. 7 § kommunallagen får kommuner och landsting driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget. Allmänintresset är utgångspunkten för bedömningen av det tillåtna, dvs. att en verksamhet eller en anläggning är avsedd för medlemmarna i kommunen eller landstinget. I praktiken finns det inget hinder för att även andra än dessa utnyttjar anläggningarna eller tjänsterna.
Bestämmelsen att verksamheten skall drivas utan vinstsyfte är ett uttryck för den kommunalrättsliga principen om förbud mot spekulativa företag. Principen innebär att en kommun eller ett landsting inte får bedriva en verksamhet som huvudsakligen syftar till att ge ekonomisk vinst. Något absolut förbud mot vinst i en verksamhet finns dock inte. I vilken utsträckning verksamheten får ge överskott och hur detta skall användas får bedömas med tillämpning av självkostnadsprincipen, som finns inskriven i 8 kap. 3 c § kommunallagen.
I förarbetena till kommunallagen (prop. 1990/91:117 s. 151 f.) uttalas att kommunerna har en oomtvistad rätt att vara verksamma på en rad områden som vanligen ses som en del av näringslivet. Hit hör t.ex. verksamheter inom kommunikationsväsende och energiförsörjning, som ofta kallas sedvanlig kommunal affärsverksamhet. Bostadsföretag, el-, gas- och värmeverk, renhållningsverk och trafikföretag anses som exempel på sedvanlig kommunal affärsverksamhet, medan den del av näringslivet, som av tradition är förbehållen den enskilda företagsamheten, kan kallas det egentliga näringslivet. Inom denna sektor får kommunerna inte bedriva verksamhet eller göra andra ingripanden annat än under mycket speciella förhållanden.
Källa: 2002:03:KU21
RÅ 1993 ref. 25, en nämnd ansågs överskrida sina befogenheter genom ett beslut att erbjuda likkistor till självkostnadspris.
RÅ 2000 ref. 35 om den kommunala likställighetsprincipen.
RÅ 2003 ref. 98 om ”uppgifter som andra ska ha hand om” 2 kap. 2 § kommunallag (2017:725)
RÅ 2010 ref. 100 om individuellt riktat stöd.