Resor till judoträning har, trots att de var av stor betydelse för den enskilde, inte ansetts vara sådana väsentliga resor som avses i 9 § tredje stycket lagen om färdtjänst.
C.J., född 1981, var funktionshindrad och beviljad färdtjänst för år 2007 med 72 resor/år. Därutöver hade han rätt till 17 extra resor per kvartal för valfritt ändamål. Den 26 augusti 2007 ansökte han hos Färdtjänstnämnden i Stockholms läns landsting om extra tilldelning av färdtjänstresor avseende perioden 28 augusti – 16 december 2007. Den extra tilldelningen avsåg resor till judoträning 1-2 ggr/vecka och tävlingar 4 ggr/termin. – Färdtjänstnämnden avslog i beslut den 28 augusti 2007 hans begäran. Nämnden ansåg att ändamålet med resorna inte utgjorde grund för tilldelning av resor utöver den fastställda grundtilldelningen. Nämnden bedömde inte heller att resorna var sådana väsentliga resor som avsågs i 9 § tredje stycket lagen ( 1997:736) om färdtjänst.
Länsrätten
C.J. överklagade beslutet hos länsrätten. Han anförde bl.a. att resorna var väsentliga för honom och att det saknades skäl att begränsa resorna till antalet. C.J. hänvisade till läkarintyg och psykologintyg.
Länsrätten i Stockholms län (2008-03-25, ordförande Levin) yttrade, efter att ha redogjort för 7 och 9 §§ lagen om färdtjänst samt för utredningen i målet, följande: De extra färdtjänstresor som C.J. har ansökt om avser perioden från och med den 28 augusti 2007 till och med den 16 december 2007. Perioden har passerat. C.J. har ändå ett berättigat intresse av att få saken prövad varför länsrätten prövar om färdtjänstnämnden hade fog för sitt beslut. – Varje kommun har en möjlighet att förena färdtjänsttillstånd med föreskrifter om bl.a. hur många resor tillståndet omfattar. Resor som är av väsentlig art för tillståndsinnehavaren får enbart begränsas till antalet om det finns synnerliga skäl. – Av handlingarna i målet framgår att C.J. har väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationer och att han därmed är beroende av färdtjänst för att kunna delta i omnämnda judoträning. Länsrätten finner med beaktande av de inlämnade intygen att det är visat att C.J:s resor till och från judoklubben är av väsentlig karaktär för honom (jfr Kammarrättens i Stockholm avgöranden i mål 6553-07 och 465-06). Några synnerliga skäl till att begränsa resorna har inte framkommit. C.J. var därmed berättigad till ytterligare resor till och från judoträningen under den angivna perioden. Överklagandet ska därför bifallas. – Länsrätten bifaller överklagandet och förklarar att resor till judoträning under hösten 2007 var resor av väsentlig karaktär för C.J. samt att det inte framkommit synnerliga skäl att begränsa resorna.
Kammarrätten
Färdtjänstnämnden överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle upphäva domen och förklara att resor till judoträning för C.J. hösten 2007 inte var sådana väsentliga resor som avsågs i lagen om färdtjänst. Till stöd för sin talan åberopade nämnden i länsrätten anförda grunder och tillade bl.a. följande. När det gäller resor till judoträning kan konstateras att det inte finns något samband med utbildning, försörjning eller sysselsättning.
Judoträning är en fritidsaktivitet. Därmed är inte sagt att judo och annan fysisk aktivitet inte kan vara mycket värdefull och viktig för en enskild. Fysisk träning kan dock inte anses vara av så angelägen karaktär att samhället skall sörja för i princip obegränsade möjligheter för en enskild att resa till träningen. En annan sak är att fysisk träning, till exempel sjukgymnastik och rehabilitering, kan ingå i en medicinsk behandling och därmed berättiga till ersättning enligt lagen (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor. – Den rättstillämpning som nu har börjat etablera sig ger upphov till utökat resande med färdtjänst med svåröverskådliga kostnadsökningar för huvudmannen för färdtjänst. I nu aktuellt mål anser länsrätten att resor till judoträning är så väsentliga att de inte får begränsas till antalet. I Kammarrättens i Stockholm avgörande den 24 maj 2007 (mål nr 465-06) var det istället fråga om resor för deltagande i långpromenader och Qigong. Domen är överklagad och har inte vunnit laga kraft. Med detta synsätt har snart sagt var och en som innehar tillstånd till färdtjänst rätt till obegränsat resande med färdtjänst för deltagande i någon form av fysisk aktivitet. Länsrätten stöder sin bedömning dels på nu nämnda dom, dels på Kammarrättens i Stockholm avgörande den 12 februari 2008 (mål nr 6553-07). Den senare domen gällde frågan om färdtjänstresor till ABF kursverksamhet kunde anses vara väsentliga resor i lagens mening. Då målet inte rör resor till fysisk träning utan resor till utbildningsverksamhet torde målet endast ha begränsad betydelse för bedömningen av de frågor som är aktuella i förevarande mål. – Begreppet väsentliga resor behöver förtydligas ytterligare.
Väsentlighetsrekvisitet bör markera att ändamålet med resan är ett angeläget intresse också ur ett mer övergripande samhällsperspektiv. Det kan inte vara tillräckligt att den enskilde själv anser att en resa är väsentlig. Nämndens synsätt är, även med beaktande av ordalydelsen i 9 § tredje stycket lagen om färdtjänst, väl förenligt med färdtjänstreformens övergripande syfte; att färdtjänsten inte skall vara en del av socialtjänsten utan i huvudsak en trafikpolitisk fråga i syfte att bidra till en trafikpolitisk fråga i syfte att bidra till en tillfredsställande trafikförsörjning också för funktionshindrade.
C.J. förelades att svara i målet men hördes inte av.
Kammarrätten i Stockholm (2008-11-26, [namnen utelämnade]) yttrade: Av läkarintyget framgår att C.J. är i behov av fysisk träning för att upprätthålla sin funktionsnivå. Vidare framgår att judoträningen är utmärkt med tanke på hans handikapp och att den närmast kan jämföras med sjukgymnastik. Av såväl läkarintyget som psykologintyget framgår att judoträningen även har stor betydelse för hans psykiska hälsa. Till följd av sina funktionshinder kan C.J. inte resa till och från träningen med allmänna kommunikationer. – Kammarrätten finner mot bakgrund av utredningen i målet samt de av domstolen meddelade avgörandena den 8 april 2004 (mål nr 1297- 03), den 24 maj 2007 (mål nr 465-06) och den 12 februari 2008 (mål nr 6553- 07), som samtliga numera vunnit laga kraft, att C.J:s resor i samband med judoträning utgör i lagens mening väsentliga resor. Det har inte framkommit några uppgifter som utvisar att resorna skulle vara sådana sjukresor som omfattas av lagen om resekostnadsersättning vid sjukresor.
Färdtjänstnämndens begränsning av antalet resor för C.J. var därmed inte skälig. Överklagandet skall därför avslås. – Kammarrätten avslår överklagandet.
Färdtjänstnämnden överklagade kammarrättens dom och yrkar att Regeringsrätten skulle upphäva domen och fastställa nämndens beslut. Färdtjänstnämnden anförde bl.a. följande. I förarbetena till 9 § lagen om färdtjänst återfinns en exemplifiering av resor som kan anses väsentliga och som inte får begränsas till antalet. Lagstiftaren har uppgett att dessa exempel ska tjäna som vägledning. Enligt nämndens mening kan dock ur förarbetsuttalandena inte utläsas att möjligheterna att utvidga begreppet ”väsentliga resor” är obegränsade. De uppräknade resorna utgör snarare utgångspunkten och ramen för bedömningen av vilka resor som kan anses vara väsentliga i lagens mening. Här ska tilläggas att underförstått är det naturligtvis inte själva resan, utan ändamålet med resan som måste vara väsentligt. Ändamålen med de resor som anges i förarbetena är arbete, sysselsättning och utbildning i olika former och olika faser i livet.
Färdtjänstnämnden uppfattar uttalandena så att det generellt sett ska råda en generösare syn på vilket ändamål inom ramen för arbete, sysselsättning eller utbildning som ska berättiga till sådana färdtjänstresor som i princip inte får begränsas till antalet. Explicit anges förvärvsarbete, universitetsstudier, yrkesutbildningar, förskola och dagverksamhet. Sådana ändamål som inte direkt framgår av lagens förarbeten men som enligt nämndens mening också torde uppfylla väsentlighetskravet ärt.ex. gymnasiestudier, viss kommunal vuxenutbildning eller arbetspraktik. Den rättspraxis, som etablerats genom kammarrättsavgöranden, medför att allt fler resor betraktas som väsentliga. Resor till motionsaktiviteter har i praxis ansetts vara väsentliga. Ändamålet med dessa resor, motion resp. friskvård, är väsensskilt från de ändamål lagstiftaren angett i förarbetena. Därutöver är kraven inte allt för högt ställda. Enligt nu gällande praxis synes det tillräckligt att den enskilde önskar delta i någon form av fysisk aktivitet och att behovet av aktiviteten styrks genom läkarintyg. Enligt motiven till färdtjänstlagen talar framför allt kommunalekonomiska aspekter för att tillståndsgivaren får meddela föreskrifter som inskränker resandet. Möjligheten att begränsa antalet resor är en avvägning mellan kommunalekonomiska skäl och målet om ett tillgängligt transportssystem och principen om alla människors rätt att ta del av samhällslivet (prop. 2005/06: 160 s. 256). Med nuvarande kammarrättspraxis riskerar tillståndsgivarens möjligheter att begränsa antalet färdtjänstresor att urholkas. I förlängningen riskerar därmed denna praxis att leda till att fler kommuner ser sig tvungna att införa andra former av avgiftssystem som kommer att innebära att den enskildes ekonomi och inte den enskildes behov av resor kommer att avgöra hur många resor som kan göras.
C.J. bestred bifall till överklagandet. Han anförde bl.a. följande.
Färdtjänstnämnden menar att resor till regelbundna aktiviteter inte kan vara väsentliga trots att läkare intygat att de är medicinskt nödvändiga för den enskilde. I lagen finns det inte något som talar om begränsningar gällande destinationen för resan. Att ha en praxis som bortser från individuella perspektiv och generaliserar aktiviteter som inte ska vara godkända för färdtjänstresor är inte önskvärt ur flera aspekter. Handlar det därutöver om resor till aktiviteter som är medicinskt motiverade sätter man handikappolitiska principer ur spel. Eftersom varje person är unik, och därmed även varje funktionsnedsättning, är det nödvändigt att det alltid görs en behovsprövning i varje enskilt fall. Behovsbedömningen i dag görs i regel av läkare. Skulle man ha en praxis som innebär att det inte spelar någon roll vad en läkare skriver i sitt intyg är riskerna stora att personer med funktionsnedsättning till följd av rättssystemet blir en lidande och segregerad grupp i samhället.
Regeringsrätten
Regeringsrätten (2010-12-08, [namnen utelämnade]) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 9 § andra stycket lagen om färdtjänst får tillstånd till färdtjänst i skälig omfattning förenas med föreskrifter om bl.a. hur många resor tillståndet omfattar. Enligt tredje stycket får dock sådana resor som kan anses vara väsentliga för tillståndshavaren begränsas till antalet endast om det finns synnerliga skäl.
Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 2005/06: 160 s. 257 f. och 314) framgår att den tidigare regleringen medfört att tillämpningen blivit för restriktiv när det gällde tillstånd utan begränsning av antalet resor. I praktiken hade endast resor till och från arbete eller skola medgivits utan begränsning till antalet. I lagen infördes därför den nu redovisade bestämmelsen om att ”väsentliga resor” endast får begränsas till antalet om det föreligger synnerliga skäl. Som exempel på väsentliga resor nämns resor till arbete, skola, vissa andra studier (t.ex. universitetsstudier eller yrkesutbildningar), daghem, förskola och dagverksam het enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.
De i förarbetena angivna exemplen – som uttryckligen sagts inte ska vara uttömmande – avser alla sådana resor som krävs för att den enskilde ska ha en fungerande vardag, dvs. de är en förutsättning för den dagliga livsföringen och till sin karaktär sådana att de inte låter sig begränsas till antalet utan måste företas i den omfattning verksamheten förutsätter. Enligt Regeringsrättens mening måste syftet med regleringen vara att det är denna typ av resor som ska rymmas inom begreppet ”väsentliga resor” och som därmed inte ska begränsas till antalet. Däremot omfattas inte resor till fritids-, motions- och rekreationsaktiviteter m.m., även om de för den enskilde är väsentliga genom den möjlighet till förbättrade livsvillkor de ger.
De resor som är aktuella i målet är resor till judoträning. Judoträning måste till sin karaktär betraktas som en fritidsaktivitet. Av utredningen i målet framgår dock att judoträningen i C.J:s fall är något mer än enbart en fritidsaktivitet.
Bl.a. framgår att han har en roll som hjälptränare för nya deltagare och barn, att träningen är utmärkt med tanke på hans handikapp och att den har stor betydelse för hans psykiska hälsa. Dessa omständigheter medför dock inte att det kan anses vara fråga om ”väsentliga resor” i den betydelse bestämmelsen enligt Regeringsrättens mening har. Därmed får tillståndet i skälig omfattning förenas med villkor om hur många resor det ska omfatta. Omständigheter av nu nämnt slag måste dock beaktas vid bedömningen av hur många resor som ska beviljas. Härvid måste hänsyn tas till individuella behov. Regeringsrätten saknar dock underlag för att göra en sådan bedömning i målet. Den tid som tillståndet avsåg har numera löpt ut. Målet ska därför avskrivas.
Regeringsrättens avgörande
Regeringsrätten avskriver målet. tillfredsställande trafikförsörjning också för funktionshindrade.