Försäkringskassan

Den 1 januari 2005 inrättades Försäkringskassan. Den nya myndigheten ersatte Riksförsäkringsverket och de 21 allmänna försäkringskassorna. Föreskrifter och allmänna råd som beslutats av Riksförsäkringsverket gäller även efter Försäkringskassans inrättande. 

Innehåll

Centrala bestämmelser

Lagar

Socialförsäkringsbalken (2010:110), SFB, innehåller bestämmelser om sociala försäkringar och andra ersättnings- och bidragssystem.

Föreskrifter

Styrning av Försäkringskassan

Regleringsbrev och instruktioner

Försäkringskassan styrs av myndighetsförordningen, regleringsbrev och instruktioner. Myndighetsförordningen reglerar myndighetens interna förhållanden och befogenheter. Alla myndigheter har egna instruktioner där det står hur den ska organiseras och vad som är myndighetens ansvarsområden. 

Övrigt

Försäkringsmedicinsk utredning

En försäkringsmedicinsk utredning är en standardiserad försäkringsmedicinsk utredningsmetod som Försäkringkassan använder. Utredningen används av Försäkringskassan som ett komplement till övriga metoder då de bedömer om ersättning och andra förmåner enligt socialförsäkringsbalken (2010:100). I en undersökning ingår den försäkrades egen självskattning, en läkarundersökning med obligatoriska moment och en särskild metod för att bedöma och beskriva den försäkrades förmåga till aktivitet.

Kommuniceringsbrev

Ett så kallat kommuniceringsbrev ska en myndighet skicka ut före beslut fattas (finns undantag vid brådskande ärenden ex.).  Har du fått ett sådant brev gäller dett att leta efter deras överväganden till hur de kommit fram till sitt beslut, oftast är det två-tre meningar som är kärnan. Leta fram just det och jämför sedan med det material du skickat in, dvs. det du skickade vid ansökan (läkarintyg). Har de en poäng med sitt resonemang, tex. om det saknas något intyg el. om något intyg saknar avgörande information, ja då gäller det att komplettera ”bevisen” som talar för att bevilja ersättning. Finns det svepande formuleringar och lite mer oklart bör en mer slipad person gå igenom materialet och vet hur ”angripa” deras motivering. Som alltid är det lättare att ge handfasta råd om man läst just ”kärnan” till deras argument.

Intermistiskt beslut

112 kap. 2 § För tid till dess att ett ärende har avgjorts får Försäkringskassan besluta i fråga om ersättning från Försäkringskassan, om 

1. det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras om rätt till ersättning 
2. det är sannolikt att sådan rätt föreligger, och
3. det är av väsentlig betydelse för den som begär ersättningen.
Ett beslut enligt första stycket får meddelas även när det står klart att
rätt till ersättning föreligger men ersättningens belopp inte kan bestämmas utan betydande dröjsmål.

Läkarintyg

Utformning av läkarintyg

Ett intyg ska som huvudregel utfärdas efter en undersökning av intygspersonen. Formuleringen har dock förändrats något. Tidigare skrevs det att ett intyg skrivs efter en ”personlig undersökning”. Numera anses det inte finnas skäl till att reglera hur en undersökning ska göras. Inte heller regleras det om undersökningen ska göras vid ett fysiskt möte med intygspersonen eller på annat sätt, exempelvis vid ett videomöte. 

I 5 kap. 1 § anges att intygsutfärdaren ska vara saklig och opartisk vid insamlingen av det material som ska ligga till grund för ett intyg. I 5 kap. 2 § anges att ett intyg som huvudregel ska utfärdas efter en undersökning av intygspersonen. Intygsutfärdaren ska vidare med hänsyn tagen till ett intygs ändamål bl.a. överväga om det enligt författning eller av medicinska skäl krävs en undersökning av intygspersonen och hur denna undersökning bör se ut. Intygsutfärdaren ska även överväga om upplysningar behöver hämtas in från någon fysisk eller juridisk person (5 kap. 3 §) .

Begreppet normalt förekommande arbete

En grundläggande princip för den svenska sjukförsäkringen är att arbetsförmågan efter en tids sjukskrivning ska bedömas mot någon form av vidare arbetsmarknadsbegrepp än det befintliga arbetet. Begreppet normalt förekommande arbete infördes i lagstiftningen 1997 som en del av den s.k. steg-för-steg-modellen (prop. 1996/97:28). Modellen innebar att bedömningen av arbetsförmågan successivt vidgades från en bedömning av arbetsförmågan i relation till den försäkrades befintliga arbete till en bedömning mot ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete.

För den som var arbetslös gjordes bedömningen mot normalt förekommande arbeten från första dagen i sjukperioden. I förarbetena fördes en utförlig diskussion kring begreppet normalt förekommande arbete. Det uppgavs bl.a. att det inte är möjligt att generellt ange vad som är att anse som normalt förekommande arbeten och att bedömningen i ett enskilt fall måste göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Det poängterades också att om den försäkrade enbart kan klara ett speciellt arbete som endast förekommer i mycket begränsad utsträckning kan det inte vara rimligt att bedöma hans eller hennes arbetsförmåga i förhållande till detta arbete utan att han eller hon faktiskt erbjuds det. En kritik som riktades mot steg-för-steg-modellen, bl.a. av Riksrevisionen (RiR 2007:19), var att sjukfallen blev onödigt långa.

Ändringar av begreppet normalt förekommande arbete

År 2008 ersattes steg-för-steg-modellen med den s.k. rehabiliteringskedjan med fasta tidpunkter för när arbetsförmågan ska bedömas mot olika bedömningsgrunder (prop. 2007/08:136). Begreppet normalt förekommande arbete ersattes samtidigt med begreppet ”arbete på den reguljära arbetsmarknaden”. Som vägledning för tillämpning av begreppet angav regeringen att om den försäkrade endast kunde utföra arbeten som även utifrån en nationell arbetsmarknad var mycket udda och sällan förekommande ska arbetsförmågan anses vara nedsatt till dess ett lämpligt arbete blir tillgängligt för den försäkrade. Arbetsförmågeutredningen betonade i slutbetänkandet Gränslandet mellan sjukdom och arbete (SOU 2009:89) svårigheterna med att bedöma arbetsförmåga.

Utredningen föreslog att ett nytt begrepp, medicinska förutsättningar för arbete, skulle användas när den försäkrades arbetsförmåga skulle bedömas mot den reguljära arbetsmarknaden. Utredningen föreslog vidare att ett instrument skulle utvecklas som skulle beskriva vilka aktivitetsbegränsningar individen drabbats av och vilka gränser som skulle gälla för att en person inte skulle anses ha förutsättningar att försörja sig på den reguljära arbetsmarknaden. Den 1 juli 2012 återinfördes arbetsmarknadsbegreppet normalt förekommande arbete (prop. 2011/2012:113). Bakgrunden till denna ändring var ett till- kännagivande från riksdagen (bet. 2011/12:SfU1, rskr. 2011/12:85). Riksdagen anförde att den dåvarande prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden eller mot annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade blev en prövning mot en i det närmaste fiktiv arbetsmarknad. Riksdagen ansåg att rättssäkerheten skulle stärkas med en återgång till det tidigare regelverket.

Praxis

Begreppet normalt förekommande arbete har preciserats något i rättspraxis. I avgörandet RÅ 2008 ref. 15 angav Regeringsrätten att med normalt förekommande arbete avses vanliga arbeten på arbetsmarknaden där en försäkrads arbetsförmåga kan tas till vara i full eller närmast full omfattning. Ett sådant arbete innebär enligt Regeringsrätten krav på normal prestation där ringa eller ingen anpassning kan väntas förekomma med hänsyn till funktionshinder eller medicinska besvär hos arbetstagare.

Avgörandet avser lagstiftningen före den 1 juli 2008 och rör bedömningen av rätten till sjukersättning men har även ansetts ha betydelse vid prövningen av rätten till sjukpenning. Även efter återinförandet av begreppet normalt förekommande arbete har kritik riktats, bl.a. av LO- TCO-rättskydd, mot de bedömningar som görs av arbetsförmågan mot normalt förekommande arbeten. Kritiken handlar om att arbetsförmågan bedöms mot arbeten som inte finns på arbetsmarknaden eller som individen i realiteten inte kan få.

Rättsfall

Det som aktualiserades i Högsta Förvaltningsdomstolens dom 2014 ref 72 är föreskriften i 5 § andra stycket första strecksatsen Riksförsäkringsverkets föreskrifter om sjukpenninggrundande inkomst.  Frågan var om det kan anses utgöra en verkställighetsföreskrift i regeringsformens mening. Ovanför har vi gjort gällande att de föreskrifter som gällde före Försäkringskassan bildades gäller såvida det inte beslutats om något annat. Om en domstol kommer fram till att myndighetsföreskriften står i strid med en överordnad författning så får den inte tillämpas.

Preskription av återkrav

Det finns inga bestämmelser om preskription av statens fordringar vid återkrav m.m. i författningarna på välfärdsområdet. Allmänt gäller att en fordran preskriberas tio år efter

Läs mer

Försäkringsmedicinsk rådgivare

Anställda läkare När utlåtandet kommit in till Försäkringskassan biläggs det i den försäkrades akt. Utlåtandet ska innehålla läkarens bedömning när det gäller diagnos, hur den

Läs mer

Sekretess och FMU

Vid utförande av försäkringsmedicinska utredningar inom ett landsting kommer uppgifter om en försäkrads hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden att omfattas av 25 kap. 1 §

Läs mer