Socialförsäkringsbalk (2010:110), SFB, innehåller bestämmelser om sociala försäkringar och andra ersättnings- och bidragssystem.
Proposition till socialförsäkringsbalken
Den 1 januari 2005 inrättades Försäkringskassan. Den nya myndigheten ersatte Riksförsäkringsverket och de 21 allmänna försäkringskassorna. Föreskrifter och allmänna råd som beslutats av Riksförsäkringsverket gäller även efter Försäkringskassans inrättande.
Det som aktualiserades i Högsta Förvaltningsdomstolens dom 2014 ref 72 är föreskriften i 5 § andra stycket första strecksatsen Riksförsäkringsverkets föreskrifter om sjukpenninggrundande inkomst. Frågan var om det kan anses utgöra en verkställighetsföreskrift i regeringsformens mening. Ovanför har vi gjort gällande att de föreskrifter som gällde före Försäkringskassan bildades gäller såvida det inte beslutats om något annat. Om en domstol kommer fram till att myndighetsföreskriften står i strid med en överordnad författning så får den inte tillämpas.
112 kap. 2 § För tid till dess att ett ärende har avgjorts får Försäkringskassan besluta i fråga om ersättning från Försäkringskassan, om
1. det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras om rätt till ersättning
2. det är sannolikt att sådan rätt föreligger, och
3. det är av väsentlig betydelse för den som begär ersättningen.
Ett beslut enligt första stycket får meddelas även när det står klart att
rätt till ersättning föreligger men ersättningens belopp inte kan bestämmas utan betydande dröjsmål.
Ett så kallat kommuniceringsbrev ska en myndighet skicka ut före beslut fattas (finns undantag vid brådskande ärenden ex.). Har du fått ett sådant brev gäller dett att leta efter deras överväganden till hur de kommit fram till sitt beslut, oftast är det två-tre meningar som är kärnan. Leta fram just det och jämför sedan med det material du skickat in, dvs. det du skickade vid ansökan (läkarintyg). Har de en poäng med sitt resonemang, tex. om det saknas något intyg el. om något intyg saknar avgörande information, ja då gäller det att komplettera ”bevisen” som talar för att bevilja ersättning. Finns det svepande formuleringar och lite mer oklart bör en mer slipad person gå igenom materialet och vet hur ”angripa” deras motivering. Som alltid är det lättare att ge handfasta råd om man läst just ”kärnan” till deras argument.
1 § Föreskrifter meddelas av riksdagen genom lag och av regeringen genom förordning. Föreskrifter kan också, efter bemyndigande av riksdagen eller regeringen, meddelas av andra myndigheter än regeringen och av kommuner. Ett bemyndigande att meddela föreskrifter ska alltid ges i lag eller förordning.
Lag (2010:1408).
I regeringsformens 8 kapitel stadgas hur lagar beslutas och vilka som får ta dessa beslut. I samma kapitel framkommer hur myndigheter tillåts besluta om föreskrifter.
Försäkringskassan styrs av myndighetsförordningen, samt regleringsbrev och instruktioner. Myndighetsförordningen reglerar myndighetens interna förhållanden och befogenheter. Varje myndighet har egna instruktioner om hur den ska organiseras, ansvarsområden osv. Försäkringskassans normgivningskompetens framgår av förordning (1998:562) med vissa bemyndiganden för Försäkringskassan. Att vi genom grundlag bestämt dessa förutsättningar i riket genom att riksdagen är medborgarnas främsta företrädare får en myndighet inte reglera sitt område fritt. Lagen är utformad att Försäkringskassan inte får ändra lagens syfte och förutsättning genom beslutade föreskrifter, det skulle innebära att de går över lagens reglering. Detta följer av den formella lagkraftens princip, lag får inte ändras eller upphävas annat än genom lag. För att Försäkringskassan skall hålla sig inom den normgivningskompetens som myndigheten tilldelats enligt regeringsformen begränsas således de föreskrifter som Försäkringskassan bemyndigats att besluta om till verkställighetsföreskrifter av rent administrativ karaktär såvida inte särskilda bemyndiganden stadgas i lagtexten.
HSLF-FS 2018:54 om att utfärda intyg i hälso- och sjukvården
I 5 kap. 1 § anges att intygsutfärdaren ska vara saklig och opartisk vid insamlingen av det material som ska ligga till grund för ett intyg. I 5 kap. 2 § anges att ett intyg som huvudregel ska utfärdas efter en undersökning av intygspersonen. Intygsutfärdaren ska vidare med hänsyn tagen till ett intygs ändamål bl.a. överväga om det enligt författning eller av medicinska skäl krävs en undersökning av intygspersonen och hur denna undersökning bör se ut. Intygsutfärdaren ska även överväga om upplysningar behöver hämtas in från någon fysisk eller juridisk person (5 kap. 3 §) .
Ett intyg som huvudregel ska utfärdas efter en undersökning av intygspersonen har omformulerats. Tidigare angavs att det i regel ska utfärdas efter en ”personlig undersökning” av intygspersonen. Omformuleringen har gjorts för att anpassa regleringen till dagens förhållanden i hälso- och sjukvården och undvika tolkningssvårigheter för dem som ska tillämpa föreskrifterna. Genom ändringen blir regleringen mer neutral och framtidssäker.
Det regleras inte närmare hur en undersökning ska göras. Inte heller regleras om undersökningen ska göras vid ett fysiskt möte med intygspersonen eller på annat sätt, exempelvis vid ett videomöte. Det bör dock noteras att det kan ställas krav på en viss typ av undersökning i en författning.
Enligt 6 kap. 10 § PSL ska den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård, utforma det med noggrannhet och omsorg. I kraven ligger samma betydelse som Socialstyrelsen i sina föreskrifter mer detaljerat redogjort för. Det är viktigt av såväl patientsäkerhets- som rättssäkerhetsskäl att intygen är sakliga och håller en hög medicinsk kvalitet.
Vidare anges att ett intyg ska vara tydligt utformat och så lätt som möjligt att förstå för intygspersonen eller för någon annan mottagare av intyget. Innebörden av medicinska eller andra termer som inte kan anses vara allmänt kända ska förklaras.
AFU är en standardiserad försäkringsmedicinsk utredningsmetod som består av den försäkrades egen självskattning, en läkarundersökning med obligatoriska moment och en särskild metod för att, utifrån fastställda deskriptorer, bedöma och beskriva den försäkrades aktivitetsförmåga i en aktivitetsförmågeprofil. Målet med en AFU är att ta fram en aktivitetsförmågeprofil som visar inom vilka områden den försäkrade har begränsningar och vad hen klarar av att utföra trots sjukdom eller skada. I AFU har bedömningsläkaren möjlighet att, utifrån vissa kriterier, beställa en utvidgad utredning av arbetsterapeut, psykolog och eller fysioterapeut.
En grundläggande princip för den svenska sjukförsäkringen är att arbetsförmågan efter en tids sjukskrivning ska bedömas mot någon form av vidare arbetsmarknadsbegrepp än det befintliga arbetet. Begreppet normalt förekommande arbete infördes i lagstiftningen 1997 som en del av den s.k. steg-för-steg-modellen (prop. 1996/97:28). Modellen innebar att bedömningen av arbetsförmågan successivt vidgades från en bedömning av arbetsförmågan i relation till den försäkrades befintliga arbete till en bedömning mot ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete.
För den som var arbetslös gjordes bedömningen mot normalt förekommande arbeten från första dagen i sjukperioden. I förarbetena fördes en utförlig diskussion kring begreppet normalt förekommande arbete. Det uppgavs bl.a. att det inte är möjligt att generellt ange vad som är att anse som normalt förekommande arbeten och att bedömningen i ett enskilt fall måste göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Det poängterades också att om den försäkrade enbart kan klara ett speciellt arbete som endast förekommer i mycket begränsad utsträckning kan det inte vara rimligt att bedöma hans eller hennes arbetsförmåga i förhållande till detta arbete utan att han eller hon faktiskt erbjuds det. En kritik som riktades mot steg-för-steg-modellen, bl.a. av Riksrevisionen (RiR 2007:19), var att sjukfallen blev onödigt långa.
År 2008 ersattes steg-för-steg-modellen med den s.k. rehabiliteringskedjan med fasta tidpunkter för när arbetsförmågan ska bedömas mot olika bedömningsgrunder (prop. 2007/08:136). Begreppet normalt förekommande arbete ersattes samtidigt med begreppet ”arbete på den reguljära arbetsmarknaden”. Som vägledning för tillämpning av begreppet angav regeringen att om den försäkrade endast kunde utföra arbeten som även utifrån en nationell arbetsmarknad var mycket udda och sällan förekommande ska arbetsförmågan anses vara nedsatt till dess ett lämpligt arbete blir tillgängligt för den försäkrade. Arbetsförmågeutredningen betonade i slutbetänkandet Gränslandet mellan sjukdom och arbete (SOU 2009:89) svårigheterna med att bedöma arbetsförmåga.
Utredningen föreslog att ett nytt begrepp, medicinska förutsättningar för arbete, skulle användas när den försäkrades arbetsförmåga skulle bedömas mot den reguljära arbetsmarknaden. Utredningen föreslog vidare att ett instrument skulle utvecklas som skulle beskriva vilka aktivitetsbegränsningar individen drabbats av och vilka gränser som skulle gälla för att en person inte skulle anses ha förutsättningar att försörja sig på den reguljära arbetsmarknaden. Den 1 juli 2012 återinfördes arbetsmarknadsbegreppet normalt förekommande arbete (prop. 2011/2012:113). Bakgrunden till denna ändring var ett till- kännagivande från riksdagen (bet. 2011/12:SfU1, rskr. 2011/12:85). Riksdagen anförde att den dåvarande prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden eller mot annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade blev en prövning mot en i det närmaste fiktiv arbetsmarknad. Riksdagen ansåg att rättssäkerheten skulle stärkas med en återgång till det tidigare regelverket.
Begreppet normalt förekommande arbete har preciserats något i rättspraxis. I avgörandet RÅ 2008 ref. 15 angav Regeringsrätten att med normalt förekommande arbete avses vanliga arbeten på arbetsmarknaden där en försäkrads arbetsförmåga kan tas till vara i full eller närmast full omfattning. Ett sådant arbete innebär enligt Regeringsrätten krav på normal prestation där ringa eller ingen anpassning kan väntas förekomma med hänsyn till funktionshinder eller medicinska besvär hos arbetstagare. Avgörandet avser lagstiftningen före den 1 juli 2008 och rör bedömningen av rätten till sjukersättning men har även ansetts ha betydelse vid prövningen av rätten till sjukpenning. Även efter återinförandet av begreppet normalt förekommande arbete har kritik riktats, bl.a. av LO- TCO-rättskydd, mot de bedömningar som görs av arbetsförmågan mot normalt förekommande arbeten. Kritiken handlar om att arbetsförmågan bedöms mot arbeten som inte finns på arbetsmarknaden eller som individen i realiteten inte kan få.