Regeringens proposition 1996/97:28 om normalt förekommande arbete

Innehåll

Normalt förekommande arbete

Den försäkrades förmåga att trots sin sjukdom försörja sig genom arbete skulle kunna bedömas gentemot varje typ av arbete som är förekommande på arbetsmarknaden.[1] Utredningen anser dock att en sådan bedömning skulle leda allt för långt och framhåller att den krets av arbeten som den försäkrades arbetsförmåga skall bedömas i förhållande till måste ges en praktisk och rationell avgränsning. Utredningen föreslår därför att den bibehållna arbetsförmågan skall ställas i relation till på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten. Regeringen delar utredningens uppfattning.

Vad som kan anses vara ”normalt förekommande arbeten” påverkas av faktorer som inte är statiska. Med den övergripande benämningen ”normalt förekommande arbeten” kan tillämpningen anpassas till förändringarna på arbetsmarknaden utan att reglerna behöver ändras. Omfattningen och det förvärvsmässiga värdet av den trots sjukdomen bibehållna arbetsförmågan, är naturligtvis beroende av vilken sjukdom eller skada som drabbat den försäkrade. Den förvärvsförmåga som finns kvar trots sjukdomen kan behöva bedömas i förhållanden till arbeten som på en rad skilda sätt ställer fysiska eller psykiska krav. Av den anledningen är det inte heller möjligt att generellt ange vad som är att anse som ”normalt förekommande arbeten”.

Bedömningen i ett enskilt fall måste göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande blir vilken sjukdom som föreligger och på vilket sätt denna sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. En fysisk sjukdom får andra konsekvenser än en psykisk sjukdom. Samma sjukdom kan också påverka olika personer på olika sätt. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda bör tillämparen bedöma om den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

Regeringen anser liksom utredningen att en bedömning som är vidare, d.v.s. omfattar mer än normalt förekommande arbeten, kan få konsekvenser som inte kan anses vara acceptabla. Om sjukdomen medför att den försäkrade enbart kan klara ett speciellt arbete som endast förekommer i mycket begränsad utsträckning kan det inte vara rimligt att bedöma hans eller hennes arbetsförmåga i förhållande till detta arbete med mindre än att han eller hon faktiskt erbjuds det arbetet.

Bedöms den försäkrade kunna klara ett normalt förekommande arbete föreligger inte längre rätt till ersättning. Kan den försäkrade inte få ett sådant arbete är han eller hon att anse som arbetslös. Avgränsningen innebär alltså att den försäkrades bibehållna arbetsförmåga inte enbart bör bedömas i förhållande till de arbeten som finns direkt tillgängliga.

Vidare bör i begreppet ”normalt förekommande arbete” ligga att den försäkrades arbetsförmåga bör bedömas i förhållande till den nationella arbetsmarknaden. Någon begränsning till att låta bedömningen endast omfatta arbetsmarknaden på lokal eller regional nivå bör inte ske. I detta sammanhang bör det dock påpekas att möjlighet finns att, såsom framgår av kapitel 4, i vissa fall göra en sammanvägning av andra faktorer utöver de medicinska.

  1. Prop. 1996/97:28 Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension s. 17 f.