Förvaltningsjuridik | Förvaltningsprocessrätt

JO-Beslut & rättsfall

Innehåll

Kammarrätten beviljar resning i mål om sjukpenning

Kammarrätten Sundsvall beslut den 2013-06-05 i mål nr 2481-12

Kammarrättens avgörande

Kammarrätten beviljar AA resning och förordnar att frågan om hennes rätt till sjukpenning för perioden den 15 juni – den 31 december 2010 ska prövas på nytt av förvaltningsrätten. Handlingarna i målet överlämnas till förvaltningsrätten för fortsatt handläggning.

Bakgrund

AA ansökte hos Försäkringskassan om dels halv sjukersättning från och med mars 2010, dels halv sjukpenning för perioden den 15 juni – den 31 december 2010. Försäkringskassan avslog ansökan om sjukersättning genom beslut den 9 mars 2010 och ansökan om sjukpenning genom beslut den 5 augusti 2010. Efter omprövning fann Försäkringskassan inte skäl att ändra sina beslut. AA överklagade Försäkringskassans omprövningsbeslut till Förvaltningsrätten i Falun, som genom dom den 13 december 2011 (mål nr 4530-10 och 6919-10) biföll hennes talan på så sätt att hon förklarades berättigad till halv sjukersättning från och med mars 2010 och tills vidare. Vid denna utgång fann förvaltningsrätten inte skäl att pröva AAs yrkande om sjukpenning för perioden den 15 juni – den 31 december 2010 (mål nr 6916-10) . Försäkringskassan överklagade förvaltningsrättens dom till Kammarrätten i Sundsvall och yrkade att AA inte skulle beviljas sjukersä tt ning. I samband med att AA inkom med svar på överklagandet yrkade hon för egen del att kammarrätten, för det fall att hon inte ansågs berättigad till sjukersättning, skulle förklara henne berättigad till sjukpenning för tiden den 1 mars 2010 – den 11 januari 2011. Då yrkandet uppfattades som ett överklagande av förvaltningsrättens dom överlämnades handlingen i fråga för rättidsprövning till förvaltningsrätten , som därefter beslutade att avvisa överklagandet såsom för sent inkommet. Kammarrätten har i dom den 25 juni 2012 (mål nr 96-12) på närmare anförda skäl bifallit Försäkringskassans överklagande och fastställt kassans beslut att avslå AAs ansökan om halv sjukersättning från och med mars 2010. Eftersom AAs överklagande hade avvisats av förvaltningsrätten föranledde hennes yrkande om sjukpenning inte någon vidare åtgärd från kammarrättens sida. Kammarrättens dom har härefter vunnit laga kraft.

Yrkanden

AA ansöker om resning i förvaltningsrättens mål nr 6919-10 och yrkar att hon ska beviljas sjukpenning för perioden den 1 mars 2010 – den 11 januari 2011. Till stöd för sin ansökan anför AA i huvudsak följande . Att hon inte överklagade förvaltningsrättens dom den 13 december 2011 berodde på att hon hade beviljats sjukersättning i enlighet med vad hon ansökt om i första hand och att domen således inte gått henne emot. Först i samband med föreläggandet att svara på Försäkringskassans överklagande fick hon kännedom om att Försäkringskassan hade överklagat förvaltningsrättens dom. Hon yrkade då reservationsvist att om kammarrätten inte fann henne berättigad till sjukersättning skulle hon istället beviljas sjukpenning. Dessförinnan hade hon således ingen anledning att överklaga förvaltningsrättens dom och om hon hade gjort det skulle överklagandet ha avvisats eftersom domen inte gått henne emot . Förvaltningsrättens och kammarrättens hantering av hennes mål liknar en moment 22- situation, där resultatet hade blivit detsamma oavsett hur hon handlat. Mot bakgrund härav föreligger synnerliga skäl att bevilja henne resning.

Skälen för kammarrättens avgörande

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, får resning beviljas i mål eller ärende, om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.

Kammarrätten finner, med hänsyn till vad som framkommit i målet, att omständigheterna är sådana att resning bör beviljas och att frågan om AAs rätt till sjukpenning därvid bör underkastas en förnyad prövning av förvaltningsrätten .

AA har i sin ansökan om resning yrkat att hon ska beviljas sjukpenning för perioden den 1 mars 2010 – den 11 januari 2011. Som framgår av 37 b § FPL är innebörden av att resning beviljas att saken blir föremål för ny prövning. AA har i sitt överklagande till förvaltningsrätten (mål nr 6919-10) yrkat att hon, med ändring av Försäkringskassans avslagsbeslut, ska beviljas sjukpenning för perioden den 15 juni – den 31 december 2010. Den sak som förvaltningsrätten haft att ta ställning till i mål nr 6919-10 har således gällt frågan om AA varit berättigad till sjukpenning under perioden den 15 juni – den 31 december 2010. Med hänsyn härtill kan AA nu endast beviljas resning för prövning av hennes rätt till sjukpenning under denna period.

Regeringsrätten om Försäkringskassans utredningsskyldighet

Regeringsrättens beslut den 2010-11-25 I mål nr 7469-09

Bakgrund

AA uppbar mellan november 2002 och september 2006 sjukpenning i olika omfattning och under viss tid rehabiliteringsersättning. Efter att ha varit utan arbete blev han sjukskriven den 28 maj–den 30 september 2007 under diagnosen blandat ångest- och depressionstillstånd. Försäkringskassan fann i beslut den 9 augusti och omprövningsbeslut den 5 december 2007 att AA inte var berättigad till sjukpenning för den aktuella perioden. Han överklagade omprövningsbeslutet hos Länsrätten i Värmlands län. I dom den 9 februari 2009 fann länsrätten att Försäkringskassan inte uppfyllt sin utredningsskyldighet och att han var berättigad till hel sjukpenning. Försäkringskassan överklagade och yrkade att dess tidigare beslut skulle fastställas, ett yrkande som Kammarrätten i Göteborg biföll i det nu överklagade avgörandet.

Yrkanden m.m.

AA yrkar att han ska beviljas sjukpenning och anför bl.a. följande. Det har nu kommit nya läkarutlåtanden som styrker att han saknade arbetsförmåga under den aktuella tiden. Han kan inte lastas för att han inte blivit ordentligt utredd tidigare och att hans psykiska tillstånd inte kommit fram i kontakterna med olika stafettläkare. Först i februari 2009 fick han kontakt med en läkare som föranstaltade om ett neuropsykiatriskt test (CC). Detta ledde fram till en ny diagnos och slutsatsen att hans arbetsoförmåga är livslång. Försäkringskassan har inte uppfyllt sin utredningsskyldighet. – AA ger in läkarutlåtande och medicinskt underlag från februari 2010 av CC, specialist i allmänpsykiatri.

Försäkringskassan bestrider bifall till överklagandet och anför bl.a. följande.

AA hade före den aktuella sjukperioden varit långvarigt sjuk-skriven för liknande besvär. Under den tiden hade han enligt upprättad rehabiliteringsplan deltagit i en datakurs i cirka tio månader. Efter datakursens slut var han sjukskriven under cirka ett års tid fram till september 2006 för att därefter uppbära aktivitetsstöd under en månad. AA var arbetslös när han återigen sjukskrev sig i maj 2007.

Fråga uppkom då om hans hälsotillstånd försämrats i sådan grad att han kunde anses arbetsoförmögen i arbete på den öppna arbetsmarknaden. Försäkringskassan bedömde att det intyg han sänt in var otillräckligt för att avgöra frågan.

Vårdcentralen upplyste att den sjukskrivande läkaren inte kunde nås förrän i oktober. Det fanns inte heller någon annan läkare som kunde besvara frågor om AA. Försäkringskassan fick i stället tillgång till en journalkopia från läkarbesöket den 31 maj 2007. AA gavs också möjlighet att komma in med synpunkter och kompletterande medicinskt underlag innan frågan om sjukpenning avgjordes.

Försök gjorde också att få till stånd ett möte tillsammans med arbetsförmedlingen. Mot den angivna bakgrunden anser Försäkringskassan att utredningsskyldigheten uppfyllts. Försäkringskassan ger in ett nytt yttrande av den försäkringsmedicinske rådgivaren och specialisten i allmän psykiatri DD.

Skälen för regeringsrättens avgörande

I en skrivelse till AA den 23 juli 2007 redogjorde Försäkringskassan för det beslutsunderlag som förelåg i hans ärende och för kassans bedömning att han inte  var berättigad till sjukpenning för den aktuella sjukperioden. AA gavs möjlighet att komma in med synpunkter. I ett svar den 27 juli 2007 uppgav AA bl.a. att han hade regelbunden kontakt med och var under behandling hos överläkaren och psykiatrikern EE vid psykiatriavdelningen i Säffle. Enligt det beslut som Försäkringskassan sedan fattade den 9 augusti 2007 hade AAs brev mottagits och hans synpunkter beaktats men utan att förändra kassans bedömning. Något nytt framkom inte i omprövningsbeslutet den 5 december 2007.

Det krav på utredning som kan ställas på Försäkringskassan i sjukpenning- ärenden varierar beroende på bl.a. ärendets karaktär och de förutsättningar den enskilde har att bevaka sina intressen. I den delen kan sägas att det aktuella fallet var komplicerat och att det underlag som fanns tillgängligt vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut den 9 augusti 2007 inte gav någon säker bild av AAs tillstånd och arbetsförmåga.

I den situation som förelåg fanns enligt Regeringsrättens mening särskild anled- ning för Försäkringskassan att försöka få del av EEs uppfattning i den aktuella frågan. Såvitt framgår har något sådant försök inte gjorts och det framgår inte heller att saken diskuterats med AA. Det har vidare inte framkommit att Försäkringskassan kompletterat utredningen inför omprövningsbeslutet, t.ex. genom att inhämta uppgifter från den sjukskrivande läkaren.

Regeringsrätten finner mot denna bakgrund att målet bör återförvisas till Försäkringskassan för ny handläggning.

Kammarrätten beviljar ersättning

Kammarrätten Sundsvall dom den 2020-03-16 i mål nr 1501-19

Yrkanden m.m.

Försäkringskassan yrkar att kammarrätten upphäver förvaltningsrättens dom och fastställer Försäkringskassans beslut från den 1 december 2017.

AA anser att överklagandet ska avslås.

Vad parterna anfört I kammarrätten

Försäkringskassan anför till stöd för sin talan bl.a. följande.

Frågan är vilken vikt som ska läggas vid en bedömning av arbetsförmågan som har gjorts av Arbetsförmedlingen. I rättsfallet HFD 2018 ref. 51 har Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, anfört att Försäkringskassan har anledning att beakta en bedömning av arbetsförmåga som gjorts av Arbetsförmedlingen. Vidare har anförts att en arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen bör kunna vara vägledande vid den bedömning av arbetsförmågan som ska göras av Försäkringskassan. Arbetsförmedlingens bedömning ska alltså, liksom all annan utredning i målet, beaktas men det som bör kunna vara till ledning för Försäkringskassans bedömning är den utredning som Arbetsförmedlingen gjort och de fynd som framkommer av den. Det är alltså de uppgifter som framkommer i utredningen som är av vikt och inte Arbetsförmedlingens tolkning av dessa.

De bedömningar som görs av Arbetsförmedlingen utgår inte ifrån ett medicinskt perspektiv eller från tolkningen av begreppet arbetsförmåga inom sjukförsäkringen. Att beakta arbetsförmågeutredningen innebär att utredningen kan vara vägledande men den behöver inte vara avgörande för bedömningen av arbetsförmågan. Den medicinska utredning som finns i målet visar inte att AAs arbetsförmåga varit nedsatt med minst en fjärdedel. Det finns inte anledning att tillmäta Arbetsförmedlingens bedömning ett sådant bevisvärde att den ger skäl till någon annan bedömning.

AA anför till stöd för sin inställning i huvudsak följande.

HFD har i rättsfallet HFD 2018 ref. 51 uttalat att prövningen av den försäkrades arbetsförmåga ska vara verklighetsförankrad och att bedömningen då måste ta hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid. Han har aldrig påstått att en utredning som Arbetsförmedlingen utfört direkt kan läggas till grund för rätten till sjukpenning. Förvaltningsrätten har gjort en sammanvägd bedömning av såväl medicinskt underlag som Arbetsförmedlingens utredning och bedömning. Arbetsförmedlingens slutsatser bekräftar i detta fall de bedömningar som gjorts i den medicinska utredningen.

Försäkringskassan har den 20 juni 2019 beslutat att han har rätt till hel sjukersättning från och med februari 2019. Det är inte troligt att någon som har full arbetsförmåga gentemot normalt förekommande arbete endast drygt ett år senare inte anses ha någon arbetsförmåga ens gentemot ett skyddat arbete och dessutom anses ha en varaktigt nedsatt arbetsförmåga och beviljas sjukersättning. Försäkringskassan har i beslutet om sjukersättning tagit hänsyn till bl.a. att arbetsträning har genomförts men att den fick avbrytas p.g.a. ökad smärta. De handlingar som ligger till grund för beslutet är dels ett läkarutlåtande från hans behandlande läkare den 30 april 2019, dels Arbetsförmedlingens redovisning av specialistinsats, undertecknad av arbetsterapeuten A.L. den 14 mars 2017.

AA har gett in läkarutlåtandet utfärdat av S.W. vid Vårdcentral Särna den 30 april 2019 och Försäkringskassans beslut om hel sjukersättning från och med februari 2019.

Skälen för kammarrättens avgörande

HFD har i rättsfallet HFD 2018 ref. 51 uttalat att Försäkringskassan vid sin prövning har anledning att beakta eventuella bedömningar av personens arbetsförmåga som har gjorts av Arbetsförmedlingen och att en arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen således som utgångspunkt bör kunna vara vägledande även vid den bedömning av arbetsförmågan som ska göras av Försäkringskassan. Att en arbetsförmågeutredning bör kunna vara vägledande sägs alltså vara en följd av att Arbetsförmedlingens bedömningar ska kunna beaktas av Försäkringskassan. Resonemanget ger inte uttryck för att en sådan distinktion som Försäkringskassan gör mellan begreppen bedömning och utredning har varit avsedd. Stöd för detta går också att finna i rättsfallet HFD 2012 not 16, där HFD närmast synonymt använt begreppen bedömning och utredning.

Kammarrätten, liksom förvaltningsrätten, har vägt samman uppgifterna i det medicinska underlaget med de uppgifter som kommit fram under tiden som AA varit föremål för insatser genom Arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingens uppgifter, som lämnats av ansvarig arbetsterapeut efter den arbetsprövning som genomförts, bekräftar uppgifterna i det medicinska underlaget och ger sammantaget stöd för att AA under den i målet aktuella perioden inte har kunnat utföra något arbete som innebär krav på normal prestation, där ringa eller ingen anpassning kan väntas förekomma. Hans arbetsförmåga har alltså varit helt nedsatt på grund av sjukdom i förhållande till förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Överklagandet ska därför avslås.

Skiljaktig mening

A.O. är skiljaktig vad gäller motiveringen och anser att skälen borde ha utformats enligt följande.

Avgörande för rätten till sjukpenning är i vilken omfattning en sjukdom inskränker förmågan att utföra arbete.

Enligt det medicinska underlaget för i målet aktuell period framgår att AA har cervikalgi sekundärt grav spondylos. Försäkringskassan har inte ifrågasatt den satta diagnosen. Fråga är då hur denna sjukdom inskränker AAs förmåga att utföra arbete.

Den behandlande läkaren har i huvudsak beskrivit effekten på arbetsförmågan som att AA har en stel och orörlig hållning och kraftigt inskränkt rörlighet samt att han har svåra smärtor som försämras av minsta belastning och sekundär påverkan med yrsel, trötthet och sömnbesvär. Den behandlande läkaren har vidare hänvisat till att AA enligt utredning hos Arbetsförmedlingen angetts sakna arbetsförmåga.

Av praxis framgår att Arbetsförmedlingens olika former av bedömningar och utredningar kan vara av betydelse för Försäkringskassan vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt på ett sådant sätt att det föreligger en rätt till sjukpenning (se t.ex. rättsfallen HFD 2012 not. 16 och 2018 ref. 51). Arbetsförmedlingens rubricering saknar härvid rimligen självständig betydelse utan precis som med annan bevisning måste värderas vad som ligger till grund för de bedömningar och slutsatser som Arbetsförmedlingen gör för att veta vilket värde bevisningen ska tillmätas.

Av redovisning för specialistinsats från Arbetsförmedlingen genomförd under perioden 14 februari–14 mars 2017 framgår att AA arbetstränat i butik. Det framgår att han haft möjlighet att variera arbetsställningar från sittande till stående och att han haft möjlighet att anpassa sina arbetstider till då det är som minst kunder i butiken. Av bedömningen framgår att han inte klarar av att vistas i ett sammanhang samt att det är tydligt att det blir ett smärtpåslag när han har människor runt omkring sig som på ett eller annat sätt ställer krav på honom. Han har vidare inte klarat av att plocka upp små fiskeprodukter. Smärtpåslagen har kommit oavsett om han har stått eller suttit. Han har vidare inte klarat av att arbeta med armarna i axelhöjd eller i midjehöjd. Den ansvariga arbetsterapeuten har valt att avbryta arbetsträningen och bedömt att AA varken klarar sittande eller stående arbetsuppgifter och inte klarar att arbeta med armarna i axelhöjd eller i midjehöjd utan att få ett kraftigt smärtpåslag.

Av vad som framkommit om arbetsprövningen får den anses ha varit väl lämpad för en person med AAs besvär. Något annat har inte heller påståtts av Försäkringskassan. Arbetsprövningen har också genomförts i nära anslutning till i målet aktuell period. Resultaten från arbetsprövningen synes visa att det största hindret för AA att utföra ett arbete är kraftiga smärtpåslag. Den bedömningen har direkt stöd i det medicinska underlaget. Det är givetvis svårt att mäta i vilken grad smärta hindrar utförandet av arbete men härvid får arbetsprövningen anses vara en rimlig utgångspunkt för bedömningen av hur AAs arbetsförmåga i praktiken påverkas av hans sjukdom. Även om vissa av de observationer som görs, t.ex. smärtpåslag när han har människor runtomkring sig, synes ha en svag koppling till AAs diagnosticerade sjukdom får den samlade bilden anses ge stöd för att hans arbetsförmåga är helt nedsatt i förhållande till normalt förekommande arbeten under den i målet aktuella perioden. Överklagandet ska därför avslås.

Rättsfall: en strid om SGI

Kammarrätten Sundsvall dom den 2019-11-25 i mål nr 461-19

Kammarrättens avgörande

Kammarrätten ändrar förvaltningsrättens dom och upphäver Försäkringskassans beslut den 29 januari 2018 i den del det avser att AA inte har rätt till någon sjukpenninggrundande inkomst från och med den 1 september 2017.

Yrkanden m.m.

AA yrkar att han ska få behålla den sjukpenninggrundande inkomst (SGI) han hade innan Försäkringskassans beslut den 29 januari 2018.

Försäkringskassan anser att överklagandet ska avslås.

Vad parterna anfört I kammarrätten

AA anför i huvudsak följande till stöd för sitt överklagande. Försäkringskassan har gjort en felaktig bedömning när den satte ned hans SGI till noll kr. Han har förfarit helt korrekt i sina kontakter med Arbetsförmedlingen. Det skulle vara oskäligt om en kodning i registret som Arbetsförmedlingen gjort på eget initiativ och utan att meddela honom skulle leda till en så ingripande åtgärd som att han förlorar sin SGI.

Försäkringskassan anför, utöver vad som framgår av grundbeslutet och yttrande till förvaltningsrätten, följande till stöd för sin inställning. Frågan i målet är om Försäkringskassan haft fog för att ändra sitt tidigare beslut. Vid en sådan bedömning är det enbart den reglering myndigheten kunnat ta hänsyn till vid beslutstidpunkten som kan beaktas i målet. Att det senare kommit bestämmelser som utökar SGI-skyddet kan således inte beaktas vid prövningen av om Försäkringskassan den 29 januari 2018 haft fog att ändra AA:s SGI.

Skälen för kammarrättens avgörande

Bakgrund

Försäkringskassan beslutade den 8 mars 2017 att AA inte fick sjukpenning för perioden 1 november 2016–31 augusti 2017. I beslutet upplyste Försäkringskassan AA om att han, eftersom han inte beviljats sjukpenning, antingen måste återgå i arbete eller anmäla sig hos Arbetsförmedlingen som aktivt arbetssökande för att få behålla sin SGI.

Av Försäkringskassans journalanteckning daterad den 16 november 2017 framgår följande. ”Den 14 november 2017 har ett skriftligt intyg från Arbetsförmedlingen inkommit. Intyget uppger att AF har felaktigt registrerat [namn utelämnad] som arbetssökande med förhinder för perioden 170313– 170322. [namn utelämnad] anställning upphörde 22 augusti 2016 och han har varit inskriven vid AF sedan dess. Han har varit aktivt arbetssökande och bedöms stå till arbetsmarknadens förfogande under aktuell period.” – – – ”Utifrån inkommet intyg från AF där de skriftligt styrker att [namn utelämnad] varit aktivt arbetssökande under aktuell period 170313-170322 så bedömer jag att [namn utelämnad] har skyddat sin inkomst från sitt senaste stadigvarande arbete vid [namn utelämnad] eftersom han varit aktivt arbetssökande vid AF efter han mottagit beslut om indragen sjukpenning.”

Journalanteckningen har gjorts av Försäkringskassans handläggare som i beslut samma dag fastställt AA:s SGI till 145 900 kronor med en årsarbetstid på 1 040 timmar från och med den 1 september 2017.

Efter att AA den 7 december 2017 begärt omprövning av beslutet om SGI och ville få sin SGI fastställd efter inkomsten i en tidigare anställning beslutade Försäkringskassan den 29 januari 2018 på eget initiativ att ändra beslutet från den 16 november 2017 med stöd av 113 kap. 3 § första stycket 3 socialförsäkringsbalken, SFB, med i huvudsak följande motivering. ”Din sjukpenninggrundande inkomst har ändrats på så sätt att du inte har rätt till någon SGI från den 1 september 2017. Det beror på att det tidigare beslutet om sjukpenninggrundande inkomst blev fel på grund av att Försäkringskassan har tillämpat bestämmelserna felaktigt. Ett intyg från Arbetsförmedlingen är inget styrkt underlag som visar att du skulle ha varit aktivt arbetssökande under perioden 14 – 22 mars 2017 då Arbetsförmedlingens interna register visar annat och man kan inte konstruera ett SGI-skydd genom att i efterhand skrivas in på Arbetsförmedlingen. Du omfattas inte av något SGI-skydd under perioden 14–22 mars 2017 och du kan inte kvalificera dig för en ny SGI eftersom du inte har utfört något förvärvsarbete.”

Kammarrätten gör följande bedömning

Frågan i målet är om det har funnits förutsättningar för Försäkringskassan att med stöd av 113 kap. 3 § SFB ändra sitt tidigare beslut gällande AA:s SGI.

Försäkringskassans beslut ska enligt 113 kap. 3 § första stycket 3 SFB ändras om det har blivit oriktigt på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak.

I förarbetena (prop. 1977/78:20 s. 94 f.) till dåvarande 20 kap. 10 a § lagen om allmän försäkring, nuvarande 113 kap. 3 § SFB, uttalas följande.

”De kvalificerade felaktigheter som här avses har redovisats under tre olika punkter i paragrafens första stycke. – – – Punkt 3 avser beslut som har blivit oriktiga på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller liknande orsak.

Beslutsfattarna har t.ex. inte känt till eller har missuppfattat en författningsbestämmelse eller felbedömt beslutsunderlaget.

Hithörande felaktigheter kan avse t.ex. förutsättningarna för erhållande av änkepension eller en felbedömning när det gäller frågan huruvida en inkomst skall hänföras till inkomst av anställning eller till inkomst av annat förvärvsarbete vid fastställande av sjukpenninggrundande inkomst. Det kan ibland vara svårt att avgöra om beslutsfattaren har förbisett eller missuppfattat en lagbestämmelse eller om han har misstagit sig i fråga om en faktisk omständighet som ingår i beslutsunderlaget. För att tolkningsproblem av detta slag inte skall uppkomma har under punkt 3 föreskrivits att försäkringskassan skall ändra ett beslut inte bara då en uppenbart felaktig rättstillämpning har legat till grund för beslutet utan också av annan liknande orsak. Som exempel kan nämnas följande fall. En egenföretagare har för sin sjukpenningförsäkring en karenstid på tre dagar. Karenstid skall emellertid inte beräknas om en ny sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut. Om beslutsfattaren inte känner till denna bestämmelse utan beräknar karenstid även för den sista sjukperioden är det fråga om uppenbart felaktig rättstillämpning. Om däremot beräkningen av ny karenstid har sin grund i att beslutsfattaren felaktigt utgår från att mer än 20 dagar har förflutit sedan den första sjukperioden tog slut har han misstagit sig i fråga om en faktisk omständighet. Rättelse skall även då kunna ske enligt den nu aktuella bestämmelsen. Det skall dock i båda fallen vara fråga om en uppenbar felaktighet. Riksförsäkringsverket har anfört att begreppet uppenbart felaktig rättstillämpning är svårtolkat och att det föreligger risk för att rättelsemöjligheten kommer till användning även då felaktigheten går tillbaka på fråga om tolkningen av praxis. Jag ser det för min del inte som någon nackdel att misstag i fråga om praxis skall kunna rättas till på grund av bestämmelserna i detta lagrum, förutsatt att det är fråga om en stadgad praxis.”

I rättsfallet HFD 2017 ref. 59 uttalade Högsta förvaltningsdomstolen följande. För bedömningen av vad som krävs för att det ska anses vara fråga om uppenbart felaktig rättstillämpning bör ledning även hämtas från hur den resningsgrund i rättegångsbalken som avser uppenbart lagstridig rättstillämpning har tolkats. Att lagstridigheten ska vara uppenbar anses innebära att rättstillämpningen klart och oemotsägligt ska framstå som oriktig. Huvudregeln är att bedömningen ska göras utifrån förhållandena när avgörandet meddelades. Ny eller ändrad praxis anses inte utgöra skäl för resning. Avgöranden där resning beviljats på grund av uppenbart lagstridig rättstillämpning handlar ofta om att en viss bestämmelse förbisetts eller att dess innebörd misstolkats.

I målet har framkommit att AA varit inskriven som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen sedan den 22 augusti 2016. Arbetsförmedlingen har enligt ingivet intyg av misstag felaktigt markerat att han var arbetssökande med förhinder under en period i mars 2017. Detta intyg fanns i underlaget när Försäkringskassan i beslutet den 16 november 2017 gjorde bedömningen att AA visat att hans SGI var skyddad genom att han var aktivt arbetssökande. Den värdering av bevismaterialet som gjordes vid nämnda beslut framstår inte klart och oemotsägligt som oriktig. Den omständigheten att Försäkringskassan vid ett senare tillfälle gjorde en annan bedömning av det samlade materialet i ärendet är under sådana förhållanden inte tillräckligt för att beslutet den 16 november 2017 ska kunna rättas med stöd av 113 kap. 3 § första stycket 3 SFB (jfr Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2017 ref. 59). AA:s överklagande ska således bifallas.