Förvaltningsjuridik | Förvaltningsprocessrätt

EU-Rätt, Europarätt, Unionsrätt

Legalitetsprincipen

Fördraget om Europeiska unionen (FEU) fastställer att unionen och dess verksamhet vilar på den så kallade legalitetsprincipen. Det innebär att beslut som fastställs av unionens institutioner ska härröra från ett korrekt bemyndigande. Utgångsläget för medlemsländerna är att de behåller sin beslutsrätt så länge unionen ej gör anspråk på den; “varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen tillhöra medlemsstaterna”. Det ska alltså anges i fördragen då unionen har beslutskompetens och på samma sätt ska EU:s institutioner tilldelas dessa rättigheter. Legalitetsprincipen härrör från unionens kontinentaleuropeiska traditioner och dess strävan på långsiktighet. Därför ska även EU:s institutioner ta fasta på principen och agera strikt enligt dess villkor.

Lagstiftningsförfarande

Kommissionen är den institution som initierar lagförslag och presenterar dem till rådet och parlamentet. Detta förfarande kallas det ordinarie lagstiftningsförfarandet och tillämpas vid lagstiftning inom de flesta av unionens områden med undantag för unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Eftersom rådet och parlamentet i egenskap av lagstiftare hanterar en stor mängd ärenden finns möjligheten att bemyndiga andra funktioner inom unionen för att underlätta arbetet. För Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1316/2013 bemyndigade lagstiftaren, dvs. Rådet och Europaparlamentet, uppdraget till kommissionen. Kommissionen ska således upprätta rättsakter som kompletterar eller ändrar icke-väsentliga delar av lagstiftningsakten. Arbetet ska utföras strikt enligt de villkor som bemyndigandet bär med sig vilket även ska tydligt framkomma i berörd lagstiftningsakt.

Källor:

Bernitz U., Kjellgren A., 2018 Europarättens grunder

EU:s socialpolitik

Denna text försöker bringa lite klarhet kring EU och Sveriges socialpolitik. Kan EU påverka socialförsäkringen i Sverige? För att kunna svara på frågan finns det anledning att gå tillbaka några år, närmare bestämt till år 2007 och till Lissabonfördraget. I detta fördrag stadgas att den rätt som EU antar genom fördrag har företräde framför nationell rätt. Bakgrunden till det bygger på en dom från EU-domstolen ett par decennier tidigare. Genom domen fastslogs det faktum att ett EU-fördrag har företräder framför nationell lag (Costa mot ENEL). Lissabonfördraget som undertecknades av medlemsländerna år 2007 går till och med så långt att den inkluderar alla former av EU-rättsakter, även de allra lägsta ska stå över nationell lag. I det ovan nämnda målet hänvisar EU-domstolen till artikel 4.3 i EU-fördraget:

Enligt principen om lojalt samarbete ska unionen och medlemsstaterna respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen. Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter. Medlemsstaterna ska hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter, och de ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål.

Sveriges medlemskap

Att Sverige är med i EU är något som står i grundlagen, regeringsformen; ”Sverige är medlem i Europeiska unionen…”. Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna (EKMR) får ej heller den förbises genom annan lagstiftning, utan den är i jämförelse en så kallad lex superior.

EU:s kompetenskatalog

Medlemsstaterna i har alltså lämnat över (bemyndigat) makt till EU i stor omfattning, men det är alltså bara sådan makt som är överlämnad som ger EU rätt att reglera och stifta lagar kring. Unionen kan alltså själva inte reglera alla områden utan “kompetenskatalogen” är begränsad till att endast gälla i den utsträckning där sådan rätt överlåtits. Befogenheter som inte har tilldelats unionen tillhör alltså medlemsstaterna enligt principen om tilldelade befogenheter.

EU:s kompetenskatalog

Artikel 2-6 i funktionsfördraget (FEUF) listar den så kallade kompetenskatalogen där det framgår inom vilka områden EU tillåts bestämma och reglera “exklusivt”. Dels har EU så kallad “exklusiv kompetens”, “delad kompetens” och en “stödjande, samordnande och kompletterande kompetens”.

Exklusiv kompetens
Inom de områden där EU har exklusiv kompetens har de alltså ensamrätt att lagstifta och sluta internationella avtal (tull, export/import). Medlemsländerna får med andra ord inte lagstifta på egen hand i dessa frågor.

Delad kompetens
Delad kompetens – Inom dessa områden delar unionen och medlemsländerna rätten att lagstifta och sluta rättsligt bindande avtal. Medlemsländerna får lagstifta om en specifik fråga inom dessa områden om EU inte redan har gjort det.

Stödjande och kompletterande kompetens
Stödjande och kompletterande – Inom dessa områden har EU rätt att stödja, samordna eller komplettera medlemsländernas insatser utan att ersätta deras befogenhet inom dessa områden. Utöver dessa tre huvudsakliga kompetens- eller befogenhetskategorier ska EU även ha rätt att se till att samordningen av medlemsländernas ekonomiska politik, sysselsättningspolitik och socialpolitik fungerar.

Sociala rättigheter

Tidigt i EU:s historia ( före Romfördraget -58) fanns en strävan efter att nå en fri rörlighet inom unionen. Arbetskraft i dåtidens kol- och gruvindustri skulle obehindrat kunna resa till andra medlemsländer för arbete. För att säkerställa medborgarnas sociala trygghet vid arbetskraftsmigration infördes ett system för samordning av de olika ländernas sociala förmåner. Ursprungligen var alltså målet inte att införa en gemensam lagstiftning utan målet var alltså att samordna systemen för att säkerställa den fria rörligheten.

I artikel 3.2 FEU stadgas en av unionens övergripande mål om att inrätta en inre marknad. Samtidigt ska unionen verka för en hållbar utveckling i Europa som

Artikel 3.2 FEU

Artikel 3.2; ”bygger på välavvägd ekonomisk tillväxt och på prisstabilitet, på en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas…” […] ”…den ska bekämpa social utestängning och diskriminering samt främja social rättvisa och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet mellan generationerna och skydd av barnets rättigheter. Den ska främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna…”.

Delad kompetens inom socialpolitiken

Unionen har så kallade delad kompetens inom det socialpolitiska området. Funktionsfördraget 5 stadgar att unionen har rätt att stödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet kring social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna. ”…staterna har rätt att själva råda över sina system för social trygghet och utformningen av dessa”. Av den anledningen har EU små möjligheter att agera inom detta område.

Att arbetstagaren ska passera sin landsgräns för att nyttja förmånerna kring det sociala trygghetssystemet såsom sjukpenning och arbetslöshetsförordning tydliggörs med förordning 883/2004. Den lagstiftning som finns inom EU-rätten kring socialförsäkringsförmåner tar alltså sikte på den unionsmedborgare som flyttar till ett annat medlemsland.

Referenser

Artikel 5.2 Fördraget om Europeiska unionen (konsoliderad version 2016) EGT C 202, 7.6.2016 (FEU)
2 kap. 10 § lag (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, Uppsala: Iustus 2019
EU-domstolens dom den 15 juli 1964. Flaminio Costa mot E.N.E.L. Mål 6-64, ECLI:EU:C:1964:66
Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (konsoliderad version 2016) EGT C 202, 7.6.2016 (FEUF)
Artikel 153:1 och Artikel 153.4 i FEUF
Paju, Jaan, EU-domstolens begränsning av åtkomst till sociala trygghetsförmåner, Europarättslig Tidskrift, 2016:3, s. 503
Artikel 4.2 FEUF