Bakgrund
Sökanden placerades vid fyra års ålder av kommunen hos en familj som erbjudit sig att ta hand om honom till lägsta kostnad. Under den offentliga vården ska sökanden ha utsatts för upprepad fysisk och psykisk misshandel och sexuella övergrepp av fosterfamiljen och för mobbning i skolan.
En särskild nämnd inrättades för att pröva ärenden enligt skadeståndslagen. I förarbetena till ersättningslagen konstaterades att styrelsens oberoende garanterades regeringsformen, enligt vilken nämnden bör ta hänsyn till allas likhet inför lagen och iaktta objektivitet och opartiskhet och vidare fick varken regering eller riksdag ingripa eller påverka hur nämnden behandlade ett enskilt ärende. Nämnden var skyldig att hålla muntlig förhandling om sökanden begärde det och om det inte var uppenbart obehövligt. Utfrågningar skulle vara offentliga men kunde även hållas bakom stängda dörrar vid behov.
Klagomål
Sökanden klagade enligt artikel 6:1 konventionen över att skadeståndsnämndens sammansättning, tillsammans med förbudet mot att överklaga, inte hade möjliggjort en rättvis rättegång eller ett effektivt rättsmedel. Han hävdade också att den jämförelsevis låga ersättningsnivå som kunde erhållas på grund av orimligt stränga beviskrav, tillsammans med avslaget på hans begäran om muntlig förhandling, hade gjort rätten till ersättning illusorisk.
Sökanden gjorde gällande att han inte hade haft möjlighet att yttra sig över förslaget till beslut innan det hade antagits av nämnden. Hans fall hade gällt en medborgerlig rättighet och han borde ha kunnat överklaga nämndens beslut till domstol. Den inhemska lagen hade tillämpats på ett motsägelsefullt sätt i de ersättningsärenden som nämnden avgjorde.
Sökanden noterade att han formellt placerats i fosterhem, barnskyddsmyndigheterna hade känt till denna placering och hade övervakat den, och de hade även avlönat fosterföräldrarna. Att nämnden hade avslagit hans ersättningsyrkande eftersom inget formellt beslut fattats om att omhänderta honom bevisade att beviskraven var alltför stränga. Nämnden hade krävt ett formellt beslut om hans placering, trots att dåvarande lagstiftning inte krävde att något formellt beslut skulle fattas när ett barn omhändertogs.
Även om han hade uppfyllt det formkravet hade han med största sannolikhet inte kunnat bevisa missbruket för att få ersättning. Merparten av övergreppen mot honom hade också begåtts av personer vars handlingar inte hade omfattats av ersättningssystemet. Detta botemedel hade alltså varit verkningslöst i både formell och materiell mening.
Sökanden hävdade att nämndens oberoende och opartiskhet kunde ifrågasättas, eftersom den godtyckligt hade bestämt vilka vittnen och sakkunniga som kunde höras i målet. Han hade därför inte haft någon självständig rätt att åberopa muntlig bevisning som han ansåg nödvändig i sitt fall. Det hade alltså skett ett brott mot konventionen.
Regeringen anför
Regeringen noterade att förevarande mål gällde en medborgerlig rättighet enligt artikel 6:1 i konventionen. De gjorde gällande att beviskravet saknade relevans i förevarande mål, eftersom sökandens ansökan om ersättning hade avslagits på grund av att han inte hade kunnat visa att han omhändertagits. Huruvida han utsatts för något övergrepp eller försummelse hade därför aldrig bedömts av nämnden. Denna del av ansökan bör således avslås.
Vidare hade den beviskrav som använts för att avgöra om sökanden hade tagits i offentlig vård varit den normala bevisnivå som använts i tvistemål i Sverige. Frågor om beviskrav och bevisbörda handlade i första hand om reglering av nationell lagstiftning och de nationella domstolarna. Det hade inte gått att finna något beslut om sökandens omhändertagande enligt någon lag och detta hade inte heller visats under handläggningen. Beviskravet hade tillämpats på ett adekvat sätt i sökandens fall.
Regeringen anförde vidare att nämnden kunde anses vara en oberoende och opartisk nämnd i den mening som avses i artikel 6:1 i konventionen. Nämndens beslut hade varit bindande och kunde inte hävas av en utomrättslig myndighet. Regeringen konstaterade att den aktuella frågan hade varit av juridisk och teknisk karaktär och att alla faktiska och rättsliga frågor hade kunnat lösas på ett adekvat sätt på grundval av handlingarna i målet och sökandens skriftliga inlagor.
Ingen relevant ytterligare information kunde ha samlats in genom att höra sökanden personligen. Förhandlingarna hade inte krävt hörande av vittnen eller upptagande av andra muntliga bevis, och de hade inte heller väckt någon trovärdighetsfråga. När nämnden hade lämnat tillräckliga skäl för att avslå begäran om muntlig förhandling hade sökanden getts tillfälle att inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter. Nämnden kunde således avstå från att hålla muntlig förhandling och det hade inte skett någon överträdelse av artikel 6 i detta avseende.
Domstolens bedömning
Domstolen upprepar vidare att för tillämpningen av artikel 6:1 behöver en domstol inte vara en domstol integrerad i det vanliga rättsliga systemet. Den kan i likhet med den nämnd som är aktuell i förevarande mål inrättas för att behandla ett visst ämne som lämpligen kan handläggas utanför den allmänna domstolsväsendet. Det som är viktigt för att säkerställa efterlevnaden av artikel 6:1 i konventionen är de garantier, både materiella och processuella, som finns.
Domstolen är övertygad om att nämndens sammansättning och dess verksamhet uppfyllde kraven på oberoende och opartiskhet. I förevarande fall bestod den avdelning inom nämnden som fattade beslutet om ersättning av fyra ledamöter av vilka minst två skulle ha juridisk utbildning och avdelningens ordförande var eller hade varit ständig domare. De utsågs under hela styrelsens existens och var oberoende både från regeringen och riksdagen.
Nämnden hade jurisdiktion att pröva och besluta med bindande verkan i alla faktiska och rättsliga frågor som är relevanta för sökandens ersättningsanspråk och dess beslut kunde inte upphävas av en icke-rättslig myndighet. När det gäller omöjligheten att överklaga nämndens beslut noterar domstolen att artikel 6.1 inte garanterar rätt att överklaga i civilrättsliga ärenden.
Frågan om muntlig förhandling
Domstolen finner vidare att beslutsförfarandet inför nämnden var rättvist. Lagstiftningen föreskrev att nämnden var skyldig att hålla muntlig förhandling om en sökande begärde det och om det inte var uppenbart onödigt. Utfrågningarna var offentliga om det inte fanns särskilda skäl att hålla dem bakom stängda dörrar.
Enligt domstolens praxis medför rätten till en ”offentlig förhandling” enligt artikel 6.1 i förfaranden i första och enda instans en rätt till muntlig förhandling om det inte föreligger exceptionella omständigheter som motiverar att en sådan förhandling avstår. Den exceptionella karaktären hos sådana omständigheter härrör huvudsakligen från de aktuella frågornas karaktär, till exempel i fall där förfarandet uteslutande avser juridiska eller högst tekniska frågor.
I det aktuella fallet ägde förfarandet rum på endast en behörighetsnivå och omfattade inte en muntlig förhandling. Nämnden beslutade att det inte fanns något uppenbart behov av att en sådan förhandling skulle hållas, eftersom sökanden inte hade begärt att en muntlig förhandling skulle hållas för att höra några vittnen eller lämna ytterligare bevis, utan endast för att personligen bekräfta den inlämnade bevisningen av honom skriftligen.
Domstolen godtar att alla faktiska och rättsliga frågor kunde lösas på ett adekvat sätt på grundval av handlingarna i målet och sökandens skriftliga inlagor och att ingen relevant ytterligare information kunde ha samlats in genom att höra sökanden personligen. Eftersom ingen trovärdighetsfråga togs upp, fanns det inget behov av att höra vittnen eller andra muntliga bevis. Nämnden hade därför rätt att besluta att inte hålla muntlig förhandling i förevarande mål.
När nämnden hade avslagit sökandens begäran om muntlig förhandling gavs han dessutom möjlighet att inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter. Även om sökanden inte hade möjlighet att yttra sig över förslaget till beslut innan det antogs av nämnden – i linje med praxis i alla rättsliga förfaranden – gavs han flera tillfällen att yttra sig i ärendet under handläggningen.
Domstolen upprepar att det i första hand ankommer på de nationella myndigheterna, särskilt domstolarna, att tolka och bedöma efterlevnaden av nationell lagstiftning. Det är emellertid ytterst upp till domstolen att avgöra om det sätt på vilket denna lag tolkas och tillämpas ger konsekvenser som är förenliga med konventionens principer i dess egenskap av yttersta myndighet vid tillämpningen och tolkningen av konventionen.
I förevarande fall drog nämnden slutsatsen att sökanden inte kunde visa att han hade omhändertagits under den aktuella tidsperioden. Eftersom han inte uppfyllde förutsättningarna för att få ersättning bedömdes därför aldrig frågan om han utsatts för något övergrepp eller försummelse under den tiden av nämnden. Den påstådda höga bevisnivån för att få ersättning saknade därför relevans i det aktuella fallet eftersom nämndens bedömning aldrig gick så långt.
Det finns dessutom inget som tyder på att den beviskrav som användes för att avgöra om sökanden hade omhändertagits var för strikt. Nämnden använde samma beviskrav som används i tvistemål i Sverige. När det hade visat sig att det inte fanns något formellt beslut om sökandens placering i offentlig vård i arkiven, gavs han tillfälle att uppvisa bevis på att han blivit omhändertagen.
Slutligen, eftersom det inte finns någon rätt att överklaga i civilrättsliga ärenden enligt artikel 6:1 i konventionen. Följaktligen ska klagomålen avvisas eftersom de är uppenbart ogrundade och förklaras otillåtliga.