RÅ 1993 ref. 25

Innehåll

Regeringsrätten RÅ 1993 ref. 25

Målnummer: 1187-1992

Avgörandedatum: 1993-02-23

Landstingskommunal nämnd har ansetts överskrida sina befogenheter genom beslut att vid sjukhus tillhandahålla likkistor till självkostnadspris.

Lagrum: 1 kap. 4 § och 7 kap. 1 § kommunallagen (1977:179)

1 § hälso-och sjukvårdslagen (1982 :763)

Referat

Landstinget i Hallands län, länsvårdsnämnden, beslöt den 20 mars 1991, § 45, bl. a. att sjukhusen som service skulle tillhandahålla likkistor.

I besvär hos kammarrätten yrkade B.C. att länsvårdsnämndens beslut skulle upphävas och anförde bl.a. följande. Enligt kommunallagen fick landstingskommun vårda sina egna angelägenheter. Denna grundläggande kompetensbestämmelse kompletterades av olika specialförfattningar, vilka främst vidgade landstingskommunens kompetens. Någon specialförfattning som gav landstingskommun befogenhet att handha uppgifter som rörde frågor kring begravning förelåg inte. Ledning för att bestämma landstingskommuns befogenhet i den nu aktuella frågan fick därför i stället sökas på den rättspraxis som utvecklats på området. Av RÅ 1977 ref. 47 framgick att det inte ankom på borgerlig primärkommun att bedriva begravningsverksamhet. Det saknades stöd för ett antagande att landstingskommuns kompetens i detta avseende skulle vara vidare, utan det föreföll snarare tvärtom. Länsvårdsnämndens beslut innebar att landstinget skulle komma att engagera sig inom ett verksamhetsområde som låg utanför sedvanlig kommunal affärsverksamhet och som traditionellt varit förbehållet det konkurrensutsatta näringslivet.

Verksamheten kunde inte heller anses tillgodose något allmänt intresse av betydande vikt.

Länsvårdsnämnden anförde följande.

Den rättsfråga som väckts genom besvären avsåg räckvidden hos landstingets allmänna kompetens enligt kommunallagen, vägd mot gränsdragning för de skyldigheter som åvilade landstinget enligt hälso- och sjukvårdslagen. Sistnämnda lag ålade landstinget att erbjuda länsinnevånarna en god hälso- och sjukvård, vilket åliggande i förhållande till den enskilde patienten i princip upphörde när patienten avled. Därefter vidtog en privat verksamhet med iordningställande av den döde, kistinköp och transport till kyrkan. I kyrkan tog återigen det offentliga över med begravningsceremonin och jordfästningen. Länsvårdsnämnden bedömde att det fanns ett handlingsutrymme här för landstingen att inom ramen för den allmänna kompetensen på frivillig väg tillhandahålla tjänster som avsåg den avlidne även efter det att han genom dödens inträde upphört att vårdas i hälso­ och sjukvårdslagens mening. Härvid skulle betonas att den service sjukhusen erbjöd var tillhandahållande av kista samt lån av rum för iordningställande av den döde och eventuellt en enkel begravningsceremoni. Den kostnad som kom att tas ut var enbart självkostnad för inköp av kistan, lagringskostnad och hanteringskostnad. Sålunda kom verksamheten ej att drivas i vinstgivande syfte. Tidigare erfarenheter från Uddevalla sjukhus visade att verksamheten var av en mycket begränsad omfattning.

Kammarrätten i Göteborg yttrade:

Det överklagade beslutet innebär att dödsbo efter person som avlidit på landstinget tillhörigt sjukhus eller förts dit efter dödsfallet erbjuds av sjukhuset att mot avgift motsvarande landstingets självkostnad inköpa likkista. – Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) åligger det landstinget som sjukvårdshuvudman att tillgodose att en patient får en god vård ända in i livets slutskede. Även åt personer som inte är bosatta inom landstingsområdet får landstinget efter överenskommelse erbjuda sådan vård. Ofrånkomligt är att sjukvårdshuvudmannen dessutom måste åta sig att ombesörja att kroppen efter en på sjukhuset avliden patient omhändertas i avvaktan på fortsatta åtgärder. Tillhandahållande av kista framstår i detta sammanhang som en naturlig service. Uppgiften att ombesörja att begravning av den avlidne kommer till stånd åvilar i första hand de anhöriga. Det kan inte anses stå i strid mot ett allmänt intresse att landstinget underlättar för sina medlemmar att fullgöra vad sålunda åligger dem. På grund härav och då det enligt gällande författningar ej tillkommer annan att svara för tillhandahållandet av likkistor samt då beslutet inte innebär någon vederlagsfri prestation kan landstinget genom beslutet inte anses ha överskridit sin befogenhet. – Kammarrätten finner således att B.C. inte har åberopat någon omständighet som utgör grund för att upphäva det överklagade beslutet.

Kammarrätten avslår överklagandet.

I besvär hos Regeringsrätten fullföljde B.C. sin talan. Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten yttrade:

Om någon avlider på ett sjukhus är det ett självklart åliggande för sjukvårdshuvudmannen att ta hand om och på lämpligt sätt förvara stoftet efter den avlidne i avvaktan på bisättningen. I 1 § hälso- och sjukvårdslagen fastslås också numera (SFS 1992: 567) uttryckligen, att denna uppgift tillhör hälso- och sjukvården.

Den vidare behandlingen av stoftet och andra åtgärder, som måste vidtas som led i förfarandet fram till jordfästningen, är däremot inte något som obligatoriskt åvilar sjukvårdshuvudmannen. För att landstinget skall ta befattning med sådan verksamhet måste stöd kunna hämtas i kommunallagens allmänna kompetensregel. Det grundläggande kravet är därvid, att den ifrågasatta åtgärden uppbärs av ett allmänt, till landstingskommunen knutet intresse. Det är inte – som kammarrätten ger uttryck för i sin dom – tillräckligt, att åtgärden inte står i strid med det allmänna intresset.

Målet gäller tillåtligheten av landstingets engagemang i endast ett speciellt avseende i anslutning till inträffade dödsfall, nämligen vad gäller tillhandahållande av likkistor till självkostnadspris; alla övriga i sammanhanget nödvändiga åtgärder skall fortfarande ankomma på den avlidnes anhöriga. Frågan är alltså, om en sådan begränsad verksamhet tillgodoser ett allmänt samhälleligt intresse inom landstingskommunen.

Även om det möjligen i vissa fall kan underlätta för den avlidnes anhöriga att få tillgång till den service som sålunda erbjuds, kan Regeringsrätten inte finna, att den ifrågavarande verksamheten uppbärs av ett sådant allmänintresse att den kan anses som en landstingskommunal angelägenhet. Genom dåvarande länsvårdsnämndens beslut har landstinget därför överskridit sin befogenhet.

Regeringsrätten ändrar kammarrättens dom och upphäver länsvårdsnämndens i Landstinget i Hallands län beslut den 20 mars 1991 § 45 såvitt nu är i fråga.

Föredraget 1993-02-23, föredragande [namn utelämnat] , målnummer 1187-1992