Solna tingsrätt
Grunder
Byggnadsarbetarnas arbetslöshetskassa
AA har felaktigt erhållit arbetslöshetsersättning med 110 592 kronor då han under denna tid skickat in kassakort till A-kassan i vilka han påstått att han varit arbetslös och arbetssökande på heltid trots att han arbetat under den aktuella perioden.[1] Enligt 68 § ALF ska den som genom oriktig uppgift eller underlåtenhet att fullgöra sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet, eller på annat sätt orsakat att ersättning lämnats felaktigt, betala tillbaka den felaktigt utbetalda ersättningen. AA har inte varit i god tro och det föreligger inga särskilda skäl för att helt eller delvis befria AA från återbetalningsskyldighet.
AA
AA har inte haft någon anställning under aktuell period och har stått till arbetsmarknadens förfogande. De uppgifter som AA har lämnat till A-kassan är korrekta. Den ersättning som AA uppburit från A-kassan är inte felaktigt utbetald.
Utveckling av talan
Byggnadsarbetarnas arbetslöshetskassa
Det finns inte något som talar för att Skatteverkets uppgifter och bedömningar är felaktiga. Skatteverkets beslut har också prövats av förvaltningsrätten utan ändring. Förvaltningsrättens dom bekräftar att A-kassans beslut om återkrav och frånkännande av arbetslöshetsersättning är korrekt.
Enligt 68 § ALF kan god tro endast komma ifråga för det fall en ersättningsberättigad inte orsakat att arbetslöshetsersättningen utbetalts felaktigt. I det aktuella fallet har arbetslöshetsersättningen felaktigt utbetalts eftersom AA inte deklarerade sitt arbete på sina kassakort och inte på annat sätt uppmärksammade kassan på att han arbetade under tid som han erhöll arbetslöshetsersättning. Eftersom det är AA som har orsakat att arbetslöshetsersättning betalats ut är god tro uteslutet.
Det finns inte särskilda skäl för att helt eller delvis befria AA från återbetalningsskyldighet. Bestämmelsen om befrielse från betalningsskyldighet i 68 d § ALF ska tillämpas restriktivt och det har inte framkommit några omständigheter som ger skäl för att befria AA från återbetalningsskyldighet.
Arbetslöshetsförsäkringens bestämmelser om dröjsmålsränta i 68 c § ALF hänvisar till räntelagen och det innebär att räntelagens bestämmelser om förfallodatum är
tillämpliga. Det betyder att ett återkrav förfaller till betalning 30 dagar från och med den dag då beslutet om återbetalningsskyldighet sändes till den enskilde i enlighet med 4 § första stycket räntelagen. Av 68 b § ALF följer dock att om A-kassan medgett anstånd med ett återkrav ska ränta under anståndsperioden tas ut efter en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter. A-kassan har medgett anstånd med betalning av återkravet varje gång återkravskravet varit under om- eller överprövning.
AA
Det vitsordas att AA fyllt i och lämnat in kassakorten på det sätt A-kassan har gjort gällande.
AA var under första delen av 2014 anställd hos KVTAK AB och därefter hos Lindqvist Plåtslageri AB (som numera bytt namn). Under denna period erhöll han löneutbetalningar från dessa bolag. I början av april 2014 anställdes AA av Elitbygg. Anställningen avslutades dock redan samma månad eftersom AA ansåg att arbetsgivaren var oseriös. Av handlingar från Arbetsförmedlingen framgår att AA den 22 april 2014 anmälde sig som arbetslös och att arbetsgivaren genom styrelseledamoten DD bekräftade detta till Arbetsförmedlingen. Det finns även ett uppsägningsavtal som är undertecknat av AA och DD där det framgår att uppsägningen gällde från 22 april 2014. För sin anställning hos Elitbygg erhöll AA löneutbetalningar om 10 514 kr respektive 12 857 kr. Dessa utbetalningar kom från DD som under aktuell tidsperiod företrädde Elitbygg.
Efter anställningen hos Elitbygg var AA arbetslös på det sätt som redovisades till A-kassan. Då AA erhöll arbetslöshetsersättning först i september 2014 tog han lån från en före detta vän vid namn RR för att klara sitt uppehälle. Han satte också in egna sparmedel på sitt bankkonto. De insättningar som Skatteverket har bedömt som löneinbetalningar var egna sparade medel och medel han lånat. Att Skatteverket haft en annan uppfattning i ett skattemål medför inte att AA per automatik ska anses varit anställd i annan verksamhet under den period han fick ersättning från A-kassan.
Utredning
Förhör under sanningsförsäkran har hållits med AA. På AAs begäran har vittnesförhör hållits med DD , styrelseledamot för Elitbygg vid tiden för AAs anställning.
A-kassan har för att styrka AAs återbetalningsskyldighet åberopat följande bevisning, de kassakort AA skickade till A-kassan, underrättelse enligt lag om underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen daterad den 22 november 2016 och Skatteverkets omprövningsbeslut från den 21 november 2016, Skatteverkets omprövningsbeslut den 31 maj 2017, förvaltningsrättens dom avseende Skatteverkets omprövningsbeslut den 31 oktober 2017 och förvaltningsrättens dom den 13 juni 2018 avseende A-kassans beslut om återkrav och frånkännande. För att styrka under vilka perioder AA medgetts anstånd med betalning av återkravet har A-kassan även åberopat följande bevisning beslut om återbetalningsskyldighet den 9 juni 2017, två tjänsteanteckningar från omprövningsärendet daterade den 13 och den 14 juni 2017, omprövningsbeslut om återkrav den 30 augusti 2017 och AAs överklagande av kassans omprövningsbeslut den 18 oktober 2017.
AA har som skriftlig bevisning åberopat ett intyg om lån från hans f d. vän RR daterat den 15 februari 2017, sammanställning över transaktioner med insättningar på AAs konto samt Skatteverket erhållet svar från SEB, kvittering avseende uppsägning från Elitbygg daterat den 23 april 2014, utdrag över historisk styrelse hos Elitbygg och tjänsteanteckning från Arbetsförmedlingen vari framgår att AA den 22 april 2014 anmälde att hans anställning upphört.
Förhörspersonerna har i huvudsak uppgett följande.
AA
AA har i allt väsentligt bekräftat de uppgifter som han lämnat sakframställningsvis och har till utveckling uppgett följande. Han ville sluta arbeta för Elitbygg eftersom de var oseriösa som företag. I samförstånd med två direktörer för Elitbygg sa han upp sig själv och avstod från uppsägningstid. Han gick samma dag till Arbetsförmedlingen och anmälde att han inte var anställd längre. Dagen efter fick han en bekräftelse från Elitbygg om att han var uppsagd. Det tog lång tid för honom att få arbetslöshetsersättning varför han var tvungen att få fram pengar på annat håll. Han tog lån från sin tidigare vän RR och sina föräldrar. Skatteverket byggde sitt beslut enbart på att Elitbygg hade ett kreditkort i hans namn. Han kan inte svara på varför bolaget hade kvar kortet utöver att han vet att Elitbygg var ett slarvigt företag.
Skatteverket har blandat ihop betalningar från hans tidigare arbetsgivare och Elitbygg.
DD
Han var styrelseledamot i Elitbygg under tiden 2011 till 2017. Han kommer ihåg AA. AA var anställd hos dem i någon månad som projektledare men fick sparken. Han var provanställd. Efter uppsägningen arbetade inte AA kvar i bolaget på något sätt.
Domskäl
Vad ska tingsrätten pröva?
Enligt 68 § ALF ska den som genom oriktig uppgift eller underlåtenhet att fullgöra sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet, eller på annat sätt orsakat att ersättning lämnats felaktigt, betala tillbaka den felaktigt utbetalda ersättningen.
Det är ostridigt att AA lämnat in de i målet aktuella kassakorten. I målet ska tingsrätten pröva om AA hade rätt till den arbetslöshetsersättning han fick från A-kassan. Om så inte är fallet ska tingsrätten också pröva om AA på annan grund kan undgå betalningsansvar för A-kassans återkrav.
Ramen för tingsrättens prövning och förhållandet till den förvaltningsrättsliga processen
Av den skriftliga bevisningen framgår att Skatteverket beslut bygger på bedömningen att AA ska anses ha arbetat under den period han erhöll arbetslöshetsersättning. Skatteverkets beslut har sedermera omprövats och därefter överklagats till förvaltningsrätten utan ändring. A-kassan har därefter fattat beslut om återkrav av den i målet aktuella arbetslöshetsersättningen, vilket såväl omprövats som överklagats till förvaltningsrätten utan ändring. Domarna från förvaltningsrätten har vunnit laga kraft.
Det kan inledningsvis konstateras att de frågor som var föremål för förvaltningsrättens prövning vid överklagandet av A-kassans beslut i stort sett är desamma som är föremål för tingsrättens prövning. Frågan är om detta förhållande medför att frågan om huruvida AA rätt till arbetslöshetsersättningen är rättskraftigt avgjord.
Avgörande for om allmän domstol är behörig att ta upp en talan rörande en fråga som kan bli föremål för förvaltningsprocessen är om förvaltningsprocessen är menad att vara exklusiv. Om förvaltningsdomstolens bedömning av frågan är avsedd att vara allsidig och slutgiltig, får allmän domstols behörighet i regel anses vara utesluten (jfr NJA 2016 s. 933 p. 21).
Enligt 49 § ALF får beslut av en arbetslöshetskassa i ärenden om rätt till ersättning enligt ALF överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Frågan om huruvida AA hade rätt till arbetslöshetsersättning faller därför under förvaltningsrättens kompetens och bör därför som utgångspunkt anses vara rättskraftigt avgjord.
Tingsrätten har dock i enlighet med 68 § ALF att avgöra dels huruvida AA orsakat den felaktiga arbetslöshetsersättningen, dels huruvida han ska vara återbetalningsskyldig för densamma. Det kan inte utläsas av 49 § ALF eller lagen i övrigt att frågor avseende återbetalningsskyldighet är föremål för förvaltningsrättens exklusiva kompetens. Tingsrätten är därför skyldig att pröva A-kassans talan utifrån kriterierna i 68 § ALF. Med hänsyn till att återbetalningsskyldighet enligt 68 § ALF kräver att ersättningen varit felaktig innebär det att tingsrätten måste ta ställning till om AA hade rätt till arbetslöshetsersättning. Förvaltningsrättens avgöranden har därmed inte heller någon prejudiciell verkan i målet.
Detta innebär dock inte att förvaltningsrättens avgöranden är utan betydelse. När en dom saknar rättskraftsverkningar kan det finnas situationer där en dom i stället har en s.k. bevisverkan. Vilken betydelse en sådan tidigare dom får beror bla. på hur pass ingående den tidigare prövningen har varit (NJA 2015 s. 346 p. 10). Denna utgångspunkt gäller även när det vid en allmän domstol förekommer ett avgörande från en allmän förvaltningsrätt (jfr NJA 2003 s. 207). A-kassan har i målet som skriftlig bevisning åberopat bl.a. förvaltningsrättens avgöranden vad avser Skatteverkets handläggning och A-kassans senare beslut om återbetalning.
Med hänsyn till att de frågor som förvaltningsrätten prövat tidigare i stort sett är identiska med de frågor som tingsrätten nu ska pröva, och förvaltningsrätten prövat dessa frågor ingående, anser tingsrätten att det finns skäl att tillmäta förvaltningsrättens bedömningar ett stort bevisvärde. I linje med detta anser tingsrätten att det finns skäl att avvika från förvaltningsrättens bedömningar endast om AA vid tingsrätten företett ny bevisning som med tillräcklig styrka motbevisar förvaltningsrättens slutsatser.
AA har inte haft rätt till arbetslöshetsersättning och ska återbetala felaktigt utbetalda belopp
Enligt 9 § ALF krävs för rätt till ersättning att sökanden är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande. Om någon har orsakat att ersättning lämnats ut obehörigen eller med ett för högt belopp ska denna person enligt 68 § ALF återbetala det belopp som betalts ut för mycket. Om det finns särskilda skäl får kravet på återbetalning helt eller delvis efterges enligt 68 d § ALF.
Förvaltningsrättens dom den 13 juni 2018 grundar sig på ett flertal omständigheter, bla. att AA i mejl till Elitbygg under april och maj 2014 meddelade att han arbetade i företaget och ville ha en lönespecifikation, att AA i augusti 2014 antecknades som referens vid materialköp i bolaget och att han enligt ett mail i augusti 2014 meddelade bolagets bokförare att han tillträtt en anställning i bolaget. I domen redovisade också förvaltningsrätten att Skatteverket och förvaltningsdomstolar bedömt att ifrågasatta inbetalningar på AAs bankkonto under 2014 utgör lön. Mot bakgrund av utredningen drog förvaltningsrätten slutsatsen att AA inte stått till arbetsmarknadens förfogande på det sätt som krävs enligt 9 § ALF.
AA har vid tingsrätten anfört samma grunder och sakomständigheter som vid förvaltningsrätten. Av förvaltningsrättens avgöranden framkommer att domstolen beaktat stora delar av den skriftliga bevisning som AA har lämnat in till tingsrätten, bl.a. åberopade kontoutdrag. AA har vid tingsrätten även åberopat förhör med DD som intygat att AA inte arbetade på Elitbygg efter den 22 april 2014. Mot bakgrund av vad som framkommit genom förvaltningsrättens dom anser tingsrätten att DDs uppgifter inte påverkar bedömningen på något avgörande sätt. Sammantaget motbevisar inte den muntliga och skriftliga bevisning som AA åberopat vid tingsrätten den tydliga bild som utredningen i förvaltningsrätten visar. Det finns därmed enligt tingsrätten inte anledning att avvika från förvaltningsrättens bedömning.
AA har inte stått till arbetsmarknadens förfogande på det sätt som krävs för rätt till arbetslöshetsersättning enligt 9 § ALF. Genom att medvetet lämna oriktiga uppgifter vilket lett till obehöriga utbetalningar av arbetslöshetsersättning kan AA inte anses ha varit i god tro. Tingsrätten anser inte att det finns anledning att helt eller delvis efterge återkravet enligt 9 § ALF (jfr prop. 2007/08:3 s. 31). A-kassans yrkande avseende ett återkrav om 110 592 kronor ska därmed bifallas.
Svea hovrätt
Hovrättens domskäl
Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på samma sätt som i tingsrätten. Omförhör har hållits med DD.[2]
Allmänna utgångspunkter för hovrättens prövning
Tingsrätten har utförligt redogjort för bakgrunden och tvistefrågan i målet.
Hovrätten konstaterar inledningsvis att det följer av 3 kap. 1 § utsökningsbalken i dess lydelse före den 1 september 2022 att en förvaltningsmyndighets beslut om återbetalningsskyldighet inte är en exekutionstitel (se NJA 2013 s. 413). Det kan noteras att en förvaltningsmyndighets beslut som innefattar betalningsskyldighet sedan den 1 september 2022 är en exekutionstitel. Äldre föreskrifter gäller dock för sådana beslut som har meddelats före ikraftträdandet enligt övergångsbestämmelserna (se prop. 2021/22:206 s. 28 f).
Bevisbörda och beviskrav i allmän domstol
När ett mål om återkrav prövas av allmän domstol tillämpas reglerna för dispositiva tvistemål (se NJA 2008 s. 560). Domstolen är vid sin prövning, inom ramen för parternas yrkanden och medgivanden, obunden av de administrativa organens bedömningar av återbetalningsfrågan. Utgångspunkten är alltså att invändningar mot återbetalningsskyldigheten ska prövas i sak även om den materiella prövningen ska ske med tillämpning av de offentligrättsliga föreskrifter som reglerar frågan om återbetalningsskyldighet (se t.ex. NJA 1984 s. 648).
Avgörande för frågan om A-kassan har rätt till återbetalning är om AA har stått till arbetsmarknadens förfogande under den aktuella perioden och därför inte haft rätt till arbetslöshetsersättning. Det ankommer på A-kassan att visa att så inte har varit fallet.
Tingsrätten har redogjort för förhållandet till den förvaltningsrättsliga processen och hovrätten ansluter sig till det som tingsrätten har kommit fram till i den frågan. Hovrätten instämmer vidare i tingsrättens redogörelse för vilken betydelse de förvaltningsrättsliga domarna kan ha i en prövning som den aktuella. Vilken betydelse en sådan tidigare dom får beror bland annat på hur pass ingående den tidigare prövningen har varit (se NJA 2015 s. 346). Hovrätten anser, till skillnad från tingsrätten, att förvaltningsrättens prövning inte har varit så ingående. Förvaltningsrättens bedömning i målet som rör återbetalning synes vara baserad helt på den dom som rör inkomstbeskattning och skattetillägg. Den utredning som legat till grund för de båda domarna från förvaltningsrätten har inte åberopats i detta mål. Mot bakgrund av detta, tillsammans med den begränsade prövningen i förvaltningsrätten, kan domen inte tillmätas det bevisvärde som tingsrätten har gjort.
AA har åberopat viss bevisning, bland annat förhör med företrädaren för Elitbygg, DD, som har hörts under ed. Han har berättat att AA arbetade någon månad i bolaget och att han därefter sades upp. AA har också åberopat en daganteckning från Arbetsförmedlingen där det framgår att han vid ett besök där den 22 april 2014 meddelade att han hade blivit uppsagd. I daganteckningen finns antecknat att en handläggare har ringt upp arbetsgivaren, att denne anges som D och att han vid samtalet informeras om att det behöver skrivas ett formellt uppsägningsavtal. AA har också åberopat ett sådant uppsägningsavtal som är daterat dagen efter, alltså den 23 april 2014. Allt detta talar för att AA har blivit uppsagd från jobbet på Elitbygg i slutet av april 2014.
Hovrätten anser att A-kassan, mot bakgrund av den bevisning som AA har åberopat, inte har åberopat tillräcklig bevisning som visar att AA under den aktuella perioden inte har stått till arbetsmarknadens förfogande. A-kassan har därmed inte visat att AA inte hade rätt till arbetslöshetsersättning. A-kassans talan ska därför lämnas utan bifall och tingsrättens dom ändras i enlighet med detta.
Rättegångskostnader
Med hänsyn till utgången i hovrätten ska A-kassan ersätta AA för dennes rättegångskostnader i tingsrätten. Beloppet är vitsordat.