Författningskommentaren till lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

Innehåll

Författningskommentaren till lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård hämtat från prop 2007/08:70 ny vårdform inom den psykiatriska tvångsvården

Ändringen i tredje stycket innebär endast en språklig justering genom att ordet landstingskornmun byts ut mot landsting.

Det har även förts in ett nytt fjärde stycke. I det nya stycket anges att med chefsöverläkare i denna lag avses chefsöverläkaren vid den sjukvårdsinrättning där patienten är inskriven. En patient är inskriven vid en sjukvårdsinrättning under hela tiden som han eller hon ges psykiatrisk tvångsvård, oavsett om vården ges i form av öppen eller sluten psykiatrisk tvångsvård.

I flera bestämmelser i lagen anges för närvarande att den chefsöverläkare som avses är chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas. Eftersom den som ges öppen psykiatrisk tvångsvård kan vistas utanför sjukvårdsinrättningen bör inte chefsöverläkaren anges utifrån vilken enhet som patienten vårdas vid. Av 29 § andra stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) framgår att ansvaret för ledningsuppgifter rörande den psykiatriska tvångsvården ska utövas av en läkare med specialistkompetens (chefsöverläkare). Det är således denna chefsöverläkare som – oavsett om vården ges som öppen eller sluten psykiatrisk tvångsvård – t.ex. ansvarar för ansökan om fortsatt vård enligt 7 och 9 §§, har rätt att ytterst avgöra frågor om behandlingen enligt 17 §, ska besluta om vårdens upphörande enligt 27 § och ska anmäla behov av stödperson enligt vad som anges i 31 §.

En patient som genomgår öppen psykiatrisk tvångsvård är således fortfarande knuten till sjukvårdsinrättningen genom att den aktuella tvångsvården, genom chefsöverläkarens försorg, utgår därifrån. Till skillnad från en patient som har permission från sjukvårdsinrättningen är dock inte den patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård att anse som inta­ gen på sjukvårdsinrättningen. Av 2 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård framgår att chefsöverläkaren ska svara för att det finns en patientförteckning över de patienter som avses i såväl LPT som LRV. Så länge en patient vårdas enligt dessa lagar ska han eller hon alltså anges i denna patientförteckning. Inget hindrar att patienten överförs till en annan sjukvårdsinrättning, t.ex. när det underlättar uppföljningen av vården. Chefsöverläkaren vid denna inrättning övertar då ansvaret enligt lagen. Förslaget behandlas i avsnitt 6.12.

Ändringen innebär att ett nytt första stycke införs. I det nya stycket föreskrivs att tvångsvård enligt denna lag ges som sluten psykiatrisk tvångs vård eller, efter sådan vård, som öppen psykiatrisk tvångsvård. Syftet med bestämmelsen är att förtydliga att det finns två vårdformer under vilka psykiatrisk tvångsvård kan bedrivas. Såväl sluten psykiatrisk tvångsvård som öppen psykiatrisk tvångsvård utgör således psykiatrisk tvångsvård. Förutsättningarna för de två vårdformerna anges i 3 §. I första stycket har även lagts in en definition av de två begreppen sluten respektive öppen psykiatrisk tvångsvård. Psykiatrisk vård som ges när patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning benämns sluten psykiatrisk tvångsvård. Annan psykiatrisk vård enligt lagen benämns öppen psykiatrisk tvångsvård. Definitionen har sin förebild i 5 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) där det anges att vård som ges under intagning benämns sluten vård, medan annan hälso- och sjukvård benämns öppen vård. En patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård är således inte att anse som intagen i en sjukvårdsinrättning, trots att han eller hon fortfarande är inskriven som patient vid inrättningen under hela vårdtiden. En patient som har permission från den slutna vården är dock fortfarande att anse som intagen på en sjukvårdsinrättning.

Öppen psykiatrisk tvångsvård kan endast ges efter sluten psykiatrisk tvångsvård, vilket innebär att det inte är möjligt att inleda vård enligt LPT i form av öppen psykiatrisk tvångsvård. Om en patient inte först har uppfyllt de förutsättningar som krävs för sluten psykiatrisk tvångsvård saknas alltså laglig grund för vård. Någon närmare tidsgräns för hur lång tid den sjukhusbaserade vården måste pågå innan patienten kan överföras till öppen psykiatrisk tvångsvård finns emellertid inte.

I andra stycket har en språklig korrigering gjorts i syfte att göra bestämmelsen könsneutral och även anpassa den till de patienter som ges vård enligt LPT i form av öppen psykiatrisk tvångsvård. Syftet med all tvångsvård enligt lagen, dvs. såväl sluten som öppen psykiatrisk tvångsvård, är att motivera patienten att frivilligt medverka till erforderlig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver. Förslaget behandlas i avsnitt 6.1.

I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för när en patient får ges psykiatrisk tvångsvård.

Ändringen i första stycket innebär att förutsättningarna för de två olika vårdformerna sluten respektive öppen psykiatrisk tvångsvård anges som alternativa till varandra. Av 2 § följer dock att vården måste inledas i form av sluten psykiatrisk tvångsvård, vilket innebär att patienten – i vart fall i ett inledande skede – måste uppfylla de förutsättningar som krävs för sådan vård.

De nuvarande förutsättningarna för vård enligt LPT kvarstår oförändrade som förutsättningar för att kunna bereda en patient sluten psykiatrisk tvångsvård. För att ett beslut om öppen psykiatrisk tvångsvård därefter ska kunna fattas krävs att patienten lider av en allvarlig psykisk störning och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Därutöver krävs, i likhet med vad som redan gäller för sluten psykiatrisk tvångsvård, ett krav på bristande samtycke.

Kravet på bristande samtycke har överförts till ett nytt andra stycke. För att vård enligt lagen ska kunna ges krävs även fortsättningsvis att patienten motsätter sig sådan vård eller att det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke.

Tredje och fjärde styckena motsvarar de tidigare andra och tredje styckena i paragrafen. I syfte att anpassa bestämmelserna till den nya vårdformen har språkliga justeringar gjorts. Någon materiell ändring är inte avsedd. Det innebär att inte heller öppen psykiatrisk tvångsvård får ges om patienten enbart lider av en utvecklingsstörning samt att frågan om patienten, till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa ska beaktas även vid bedömningen av vårdbehovet hos en patient som ska genomgå öppen psykiatrisk tvångsvård.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.3.

Ändringen i första stycket innebär att det ska framgå av ett vårdintyg, som ska ligga till grund för ett intagningsbeslut, att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård är uppfyllda. Det är, som påpekats ovan, inte tillåtet att omhänderta en patient för vård enligt LPT om han eller hon inte först har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad dygnetruntvård. Någon materiell ändring är inte avsedd.

I andra stycket har endast språkliga justeringar gjorts. Förslaget behandlas i avsnitt 6.2.

6b§

I paragrafen har endast språkliga justeringar gjorts. Någon materiell ändring är inte avsedd.

I paragrafen regleras chefsöverläkarens ansökan om fortsatt tvångsvård utöver fyra veckor från dagen för beslutet om intagning.

Ändringen i första stycket innebär att uttrycket ”chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas” har bytts ut mot ”chefsöverläkaren”. Förslaget har i denna del kommenterats närmare vid 1 §. I bestämmelsen har även lagts in en skyldighet för chefsöverläkaren att lämna in en ansökan om fortsatt vård för det fall att han eller hon anser att den psykiatriska tvångsvården bör övergå i öppen eller sluten form. Det innebär att chefsöverläkaren ska ansöka om fortsatt vård såväl för en patient som ges sluten psykiatrisk tvångsvård, men som bör ges öppen sådan vård som för en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård, men som bör ges sluten psykiatrisk tvångsvård istället. Det anges inte någon närmare tidsgräns för när ansökan om öppen psykiatrisk tvångsvård tidigast får ske. Det kan således ske såväl före som efter utgången av den inledande fyraveckorsfristen. Av 2 § framgår dock att vården måste inledas i form av sluten psykiatrisk tvångsvård. Därutöver innebär kravet på en samordnad vårdplan (se nedan) att det i praktiken kan förväntas ta en tid innan det blir möjligt för chefsöverläkaren att ansöka om öppen psykiatrisk tvångsvård. Det är dock inte möjligt för chefsöverläkaren att kvarhålla en patient som inte längre uppfyller kravet på oundgängligt behov av sjukhusvård utan att lämna in en ansökan om fortsatt vård till länsrätten. Det innebär att det kan förutses att en samordnad vårdplan i vissa fall måste kunna tas fram mycket fort.

Andra stycket är nytt och innebär att chefsöverläkaren i sin ansökan ska ange om den fortsatta vården bör ske i form av sluten psykiatrisk tvångsvård eller öppen psykiatrisk tvångsvård. Chefsöverläkaren måste förbereda frågan om en övergång till öppen psykiatrisk tvångsvård i god tid med kommunen och den öppna hälso- och sjukvården. Till en ansökan om sådan vård ska nämligen fogas en samordnad vårdplan (se nedan), vilket normalt förutsätter att chefsöverläkaren har samrått med kommunen och den öppna hälso- och sjukvården redan innan patienten kan vårdas utanför sjukvårdsinrättningen. Det är vidare alltid den enskilde patienten som själv eller genom ombud måste ansöka om de insatser som han eller hon behöver från socialtjänsten.

Tredje stycket motsvarar det tidigare andra stycket och reglerar vad som ska anges i ansökan om sluten psykiatrisk tvångsvård. Någon materiell skillnad mot vad som idag gäller för psykiatrisk tvångsvård är inte avsedd.

Fjärde stycket är nytt och reglerar vad en ansökan om öppen psykiatrisk tvångsvård ska innehålla. I en sådan ansökan ska anges vilka omständigheter som utgör grund för tvångsvården och vilka särskilda villkor som rätten bör föreskriva. Till ansökan ska även fogas en samordnad vårdplan. Vad en sådan vårdplan ska innehålla och hur den ska tas fram regleras i den nya 7 a §, se nedan. Det ankommer på rätten att, utifrån sitt utredningsansvar enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), se till att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Om en ansökan om öppen psykiatrisk tvångsvård inte innehåller någon samordnad vårdplan, torde rätten behöva förelägga chefsöverläkaren att komplettera sin ansökan. Om någon vårdplan ändå inte lämnas in till domstolen får ansökan avvisas.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.4 och 6.5.

7a§

Paragrafen är ny och reglerar vad en samordnad vårdplan ska innehålla och vad som ska beaktas när en sådan tas fram.

I första stycket anges att vårdplanen ska innehålla uppgifter om det bedömda behovet av insatser från landstingets hälso- och sjukvård och kommunens socialtjänst eller hälso- och sjukvård, beslut om insatser samt vilken enhet vid landstinget eller kommunen som ansvarar för respektive insats. Planen ska även redovisa åtgärder som ska vidtas av andra än kommunen eller landstinget. Exempel på andra som kan vidta åtgärder för den enskilde patienten kan vara Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.

Vårdplanen ska så allsidigt som möjligt belysa patientens behov av insatser och avsikten är att uppnå en samordnad planering av de insatser som kan vara aktuella. Kravet på en samordnad vårdplan innebär att chefsöverläkaren måste få till stånd en samordnad planering och uppföljning av landstingets och kommunens insatser. För det fall att patienten inte har något behov av insatser från kommunens sida behöver naturligtvis inte heller något samråd ske med kommunen. Den samordnade vårdplanen förutsätter dock, liksom i vården i övrigt, alltid att samråd sker med patienten i fråga om hans eller hennes behov av vård och behandling m.m. Med hänsyn till syftet med vården är det av avgörande betydelse att patienten är delaktig och tillförsäkras inflytande i största möjliga utsträckning. Om det inte är olämpligt och om patienten samtycker till det bör samråd också ske med patientens närstående.

För att undvika oklarheter om vem som ansvarar för de insatser som patienten har behov av och för att inte riskera att patientens behov inte blir tillgodosedda, ska det i vårdplanen särskilt anges vilka enheter vid landstinget eller kommunen som ansvarar för de aktuella insatserna.

I andra stycket anges att vårdplanen ska upprättas av chefsöverläkaren om han eller hon bedömer att patienten kommer att vara i behov av insatser enligt första stycket i samband med öppen psykiatrisk tvångsvård. Utifrån patientens behov av insatser behöver personal med olika kompetens delta i den samordnade vårdplaneringen. Vårdplanen ska utformas i samarbete mellan de ansvariga enheterna vid landstinget eller kommunen och är upprättad när den har justerats av nämnda enheter.

För att berörd enhet vid landsting, kommun eller annan huvudman ska få kännedom om ett beslut om öppen psykiatrisk tvångsvård har chefsöverläkaren att underrätta berörd enhet vid landsting, kommun eller annan huvudman om beslutet. Det anges särskilt i paragrafens tredje stycke.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.5.

Ändringen i första stycket innebär att rätten, på ansökan enligt 7 §, ska besluta i frågan om fortsatt vård i form av sluten eller öppen psykiatrisk tvångsvård.

Till andra stycket har överförts bestämmelsen om att vården, vid bifall till ansökan, får pågå under högst fyra månader från dagen för intagningsbeslutet. Detta framgick tidigare av andra meningen i första stycket.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.4 och 6.6.

I paragrafen regleras chefsöverläkarens ansökan om fortsatt tvångsvård utöver fyra månader från dagen för beslutet om intagning. Rätten beslutar även vid denna förlängning av vårdtiden om vården ska ske i form av öppen eller sluten psykiatrisk tvångsvård. Det innebär alltså att chefsöverläkaren, för det fall att han eller hon anser att vården ska ges i annan form ska lämna in ansökan om fortsatt vård och därvid ange i vilken form vården bör ske. Om rättens beslut om sluten psykiatrisk vård inte kan avvaktas när det gäller en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård, finns det en möjlighet för chefsöverläkaren att själv fatta ett sådant beslut enligt de förutsättningar som anges i 26 a §.

Den huvudsakliga ändringen i första stycket innebär att ordet ”prövningstillfället” har bytts ut mot ”den dag då länsrätten meddelar beslut i frågan”. Formuleringen har införts i syfte att klargöra från vilken dag den s.k. sexmånadersfristen börjar löpa och korresponderar mot de föreslagna bestämmelserna i 12 a och 16 a §§ LRV.

I andra stycket ges en hänvisning till 7 § andra-fjärde styckena och 7 a §, vilket bl.a. innebär att kravet på en samordnad vårdplan i samband med ansökan om öppen psykiatrisk tvångsvård även finns för det fall att en sådan ansökan lämnas in efter den inledande fyramånadersperioden.

Det finns inte någon yttersta tidsgräns för öppen psykiatrisk tvångsvård, utöver de tidsgränser som gäller för fortsatt tvångsvård i övrigt. Vid öppen psykiatrisk tvångsvård är det dock särskilt viktigt att det sker en väl fungerande uppföljning från sjukvårdsinrättningens sida. Chefsöverläkaren har ansvar för att även den vården organiseras och följs upp på ett sådant sätt att kraven på god vård och hög patientsäkerhet tillgodoses inom ramen för det kvalitetssystem som ska finnas i verksamheten. En förutsättning för detta är att chefsöverläkaren har den kontakt med berörda instanser inom den öppna hälso- och sjukvården och med socialtjänsten som behövs för att frågan om vårdinstanserna och upphörande av vården kan prövas fortlöpande. För att garantera att nämnda uppföljning sker ska chefsöverläkaren, när han eller hon ansöker om fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård, lämna in en särskild redogörelse för vilken uppföljning som har gjorts av den tidigare vårdplanen. Uppföljningen bör innehålla uppgifter om vilka insatser som har genomförts för att tillgodose patientens behov och vilken verkan insatserna har haft samt om det finns behov av förändringar i insatserna. Kravet på en sådan uppföljning har förts in i ett nytt tredje stycke i paragrafen.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.5 och 6.6.

10 §

I paragrafen anges att tvångsvården får fortsätta i avvaktan på rättens beslut om en ansökan enligt 7 eller 9 § har kommit in till länsrätten. Med anledning av den nya vårdformen har ett förtydligande gjorts som innebär att vården, om den fortsätter, ska ges i den form som föreskrivs i det senaste beslutet om tvångsvård. I praktiken innebär det att om chefsöverläkaren lämnar in en ansökan om fortsatt vård avseende en patient som ges sluten psykiatrisk tvångsvård får den slutna vården fortsätta oavsett om ansökan avser fortsatt sluten eller öppen psykiatrisk tvångsvård. På motsvarande sätt får den öppna psykiatriska tvångsvården fortsätta av en patient som genomgår sådan vård om chefsöverläkaren lämnar in en ansökan, oavsett om ansökan då avser fortsatt öppen eller sluten psykiatrisk tvångsvård. Ett undantag från bestämmelsen rör chefsöverläkarens beslut om återintagning av en patient som genomgår öppen psykiatrisk tvångsvård, vilket regleras i 26 a §. Om rätten avslår ansökan ska vården upphöra omedelbart.

I övrigt har endast språkliga justeringar gjorts. Förslaget behandlas i avsnitt 6.4.

11 §

Paragrafen reglerar s.k. konvertering från frivillig psykiatrisk vård till tvångsvård. Någon materiell skillnad från dagens reglering är inte avsedd, utan ändringarna sker till följd av att den nya vårdformen har införts och som följd av andra ändringar i lagen. Konvertering ska även fortsättningsvis endast kunna ske när patienten uppfyller de förutsättningar som krävs för sluten psykiatrisk tvångsvård och patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan.

12 §

Paragrafen reglerar underställelse av konverteringsbeslut samt ansökan om fortsatt vård efter det att konvertering har skett.

Ändringen innebär att de nya reglerna om ansökan om fortsatt vård i form av antingen sluten psykiatrisk tvångsvård eller i form av öppen psykiatrisk tvångsvård även gäller den som vårdas enligt LPT efter konvertering från frivillig psykiatrisk vård. Det innebär således att en patient som har uppfyllt förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård redan efter fyra dagar kan vara aktuell för en ansökan om öppen psykiatrisk tvångsvård. För att denna vårdform ska bli aktuell krävs emellertid att det finns en samordnad vårdplan från landstingets och kommunens sida, vilket torde innebära att denna speciella situation enbart blir aktuell i mycket särskilda fall, såsom när det gäller de patienter som återkommer med korta intervall till den psykiatriska vården och där det finns ett fungerande samarbete kring patienten mellan kommun och landsting så att en samordnad vårdplan kan tas fram med mycket kort varsel.

I övrigt har endast språkliga justeringar gjorts. Förslaget behandlas i avsnitt 6.3 och 6.6.

13 §

I paragrafen anges att tvångsvård som konverterats från frivillig vård får pågå under högst fyra månader. I fråga om fortsatt tvångsvård utöver denna tid tillämpas samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård enligt 9 §. Ändringen innebär att hänvisningen till beslut enligt 11 § har ändrats till ansökan enligt 12 § andra stycket. Beslut enligt 11 § kan enbart avse sluten psykiatrisk tvångsvård, medan ansökan enligt 12 § andra stycket kan avse såväl sluten psykiatrisk tvångsvård som öppen psykiatrisk tvångsvård.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.6.

14 §

I paragrafen regleras beslut om tvångsvård för de patienter som varit anhållna eller häktade eller intagna för rättspsykiatrisk undersökning, i kriminalvårdsanstalt, eller i särskilda ungdomshem till följd av dom på sluten ungdomsvård och vars rättspsykiatriska vård har upphört. Dessa patienter ska även fortsättningsvis kunna ges sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT, om förutsättningarna härför är uppfyllda och utan hinder av att vårdintyg inte har utfärdats. I likhet med patienter som överförts från frivillig vård med stöd av 11 § omfattas även de nu aktuella patienterna av möjligheten till tvångsvård i form av öppen psykiatrisk tvångsvård efter det att vården har inletts på sjukvårdsinrättningen.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.1.

15 §

Före paragrafen har införts en ny rubrik ”Gemensamma bestämmelser om vården”.

Ändringarna i paragrafen innebär endast språkliga justeringar genom att bl.a. ordet landstingskommun har bytts ut mot landsting.

17 §

Ändringen i första stycket innebär att uttrycket ”chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas” har bytts ut mot ”chefsöverläkaren”. Förslaget har i denna del kommenterats närmare vid 1 §.

I övrigt har endast språkliga och redaktionella justeringar gjorts. Förslaget behandlas i avsnitt 6.7 och 6.12.

25 §

Ändringen i första stycket innebär att möjligheten att besluta om permission för en längre period i syfte att förbereda tvångsvårdens upphörande tas bort.

Utgångspunkten är att permission under pågående tvångsvård bör användas på samma sätt som vid annan sluten hälso- och sjukvård. Permission bör således kunna ges dels för visst tillfälle och viss tid (timmar eller dagar), dels för återkommande tillfällen och viss tid, t.ex. natt-, dag- eller helgpermission i samband med dag-, natt- respektive veckovård.

Patienten bör kunna ges permission för att sköta om vissa personliga angelägenheter och för att möjliggöra socialt rehabiliterande insatser som är nödvändiga för att tvångsvården ska kunna upphöra, t.ex. för att förbereda ett särskilt boende. På detta sätt kan hospitalisering motverkas. Vidare bör permission kunna medges för att patienten successivt ska anpassa sig till ett liv utanför vårdinrättningen och möjliggöra bedömningar av patientens anpassningsförmåga i samhället.

En mer långvarig placering på behandlingshem som omfattas av kommunens ansvar enligt socialtjänstlagen (2001:453, SoL) bör däremot normalt inte kunna ske i samband med permission. En sådan placering kan istället ske när psykiatrisk tvångsvård ges som öppen psykiatrisk tvångsvård. I syfte att förbereda en smidig övergång till sådan vård kan dock permissioner behöva medges även för vistelse på ett sådant behandlingshem.

I bestämmelsen har även införts ett nytt andra stycke där det anges att ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med sådana villkor som anges i nya 26 § tredje stycket. Någon saklig ändring vad gäller möjligheten att förena ett beslut om permission med särskilda villkor är inte avsedd.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.1 och 6.3.

26 §

Bestämmelsen är ny och reglerar den nya vårdformen öppen psykiatrisk tvångsvård. Före paragrafen har även införts en ny rubrik ”Öppen psykiatrisk tvångsvård”.

I första stycket anges att den som ges öppen psykiatrisk tvångsvård får vistas utanför sjukvårdsinrättningen. Av 15 § framgår att vård enligt lagen i första hand ska ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting. Bestämmelsen får ses mot bakgrund av att tvångsvård kräver intagning på en sjukvårdsinrättning. En patient som har haft permission från vården på sjukvårdsinrättningen har dock tidigare kunnat få tillstånd att uppehålla sig utanför inrättningens område för att t.ex. vistas på en institution som drivs i enskild regi. Patienten anses i sådant fall fortfarande vara intagen på den landstingskommunala inrättningen (se prop. 1990/91:58 s. 255).

Den nya vårdformen öppen psykiatrisk tvångsvård är avsedd att göra det möjligt för patienten att tillgodogöra sig nödvändig psykiatrisk vård, eventuellt tillsammans med andra vård- och stödinsatser, utanför sjukvårdsinrättningen. Den vårdpersonal som behandlar patienten utanför sjukvårdsinrättningen har, utifrån sitt eget yrkesansvar, ansvar för den vård som de ger. Som framgår av 29 § HSL ska det dock för all psykiatrisk tvångsvård finnas en läkare med specialistkompetens som ansvarar för ledningsuppgifter i vården. Se närmare i kommentaren till 1 §.

I andra stycket anges att rätten, vid beslut om öppen psykiatrisk tvångsvård, ska föreskriva de särskilda villkor enligt 3 § första stycket 2 som ska gälla för vården. Rätten får överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om dessa villkor. På motsvarande sätt som vid permission för de patienter som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning (jfr 10 § fjärde stycket LRV) anges i lagtexten att rätten får återta denna beslutanderätt.

Till tredje stycket har överförts de villkor som tidigare angavs i 25 a §. De villkor som kan komma i fråga vid den nya vårdformen är, förutom medicinering och andra sjukvårdsinsatser även t.ex. boende, sysselsättning, stöd och service, social rehabilitering eller andra insatser enligt socialtjänstlagen (2001:453, SoL) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), men också andra åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att en patient inte ska återinsjukna eller återfalla i missbruk och tidigare socialt mönster. I varje enskilt fall bör noga prövas om villkoren uppfyller dessa krav och syften. En avvägning måste göras mellan den kränkning av patientens självbestämmande, integritet och värdighet som ett beslut om öppen vård med de aktuella villkoren innebär och effekterna på patientens hälsa och livskvalitet. Villkoren fördes över till lagen från förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård på Lagrådets inrådan i samband med prop. 1999/2000:44.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.3, 6.4, 6.7 och 6.12.

26 a §

Bestämmelsen är ny och reglerar förutsättningarna för återintagning av en patient från öppen till sluten psykiatrisk tvångsvård utan föregående beslut av rätten.

Av första stycket framgår att chefsöverläkaren får besluta om sluten psykiatrisk tvångsvård om patienten återigen uppfyller förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård och rättens beslut om fortsatt vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för patientens eller annans hälsa eller personliga säkerhet. Med hälsa avses såväl fysisk som psykisk hälsa. Något nytt vårdintyg behöver inte utfärdas. Som exempel på en situation då ett beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård kan bli aktuellt enligt denna bestämmelse kan nämnas att en patient inte tar sin medicin på utsatt tid och därmed riskerar att åter försämras i sin psykiska sjukdom. Patienten kan därvid anses ha ett oundgängligt behov av vård på sjukvårdsinrättning för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård i form av medicinering.

Av 25 § framgår att chefsöverläkaren kan återkalla ett beslut om permission om förhållandena kräver det. I de nu aktuella fallen har emellertid patienten överförts från sluten psykiatrisk tvångsvård till öppen psykiatrisk tvångsvård efter beslut av rätten. För att detta beslut ska kunna ersättas med ett nytt beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård krävs att rätten på nytt prövar om förutsättningarna för sådan vård är uppfyllda. Utgångspunkten är således att chefsöverläkaren ska lämna in en ansökan om fortsatt vård till länsrätten i de fall han eller hon anser att öppen psykiatrisk tvångsvård bör övergå till sluten psykiatrisk tvångsvård. Samtidigt är det viktigt att chefsöverläkaren kan ingripa med ett snabbt beslut om återintagning i de situationer då rättens beslut inte kan avvaktas.

Chefsöverläkarens beslut enligt första stycket ska inte automatiskt underställas länsrättens prövning. Av andra stycket framgår att chefsöverläkaren ska ansöka om fortsatt sluten psykiatrisk tvångsvård inom fyra dagar från beslutet om han eller hon anser att vården bör fort­ sätta i den formen. Det som sägs i 7 § tredje stycket ska därvid tillämpas, vilket innebär att chefsöverläkaren i sin ansökan ska ange vilka omständigheter som utgör grunden för tvångsvården och vilka överväganden som har gjorts rörande vård i annan form för patienten. Till ansökan ska även fogas en redogörelse för det stöd och den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på vårdenheten. För det fall att chefsöverläkaren istället finner att den öppna psykiatriska tvångsvården kan bestå och låter patienten lämna sjukhuset inom fyra dagar från återintagningsbeslutet behövs ingen ny ansökan. Någon automatisk överprövning av chefsöverläkarens beslut om återintagning kommer då inte att ske. Patienten har dock alltid rätt att överklaga chefsöverläkarens återintagningsbeslut (jfr ändringen i 32 §).

I tredje stycket anges att den slutna psykiatriska tvångsvården får fortsätta i avvaktan på länsrättens beslut om en ansökan enligt andra stycket har kommit in till länsrätten. Bestämmelsen motsvarar den som finns i 10 § avseende ansökan enligt 7 och 9 §§.

l fjärde stycket anges att om rätten medger att sluten psykiatrisk tvångsvård som har beslutats enligt första stycket fortsätter, får den pågå under högst sex månader, räknat från den dag länsrätten meddelar beslut i frågan. För fortsatt tvångsvård utöver denna tid tillämpas samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård i övrigt enligt 9 §.

I femte stycket anges att det tidigare beslutet om öppen psykiatrisk tvångsvård ska kvarstå för det fall att chefsöverläkaren anser att den öppna psykiatriska tvångsvården kan fortsätta och därför väljer att inte ansöka om fortsatt sluten psykiatrisk tvångsvård eller om rätten avslår chefsöverläkarens ansökan. För det fall att chefsöverläkaren inte själv upphäver sitt beslut löper alltså två parallella tvångsvårdsbeslut till dess att fyradagarsfristen har gått till ända eller till dess att länsrätten fattar ett nytt beslut efter ansökan enligt vad som anges i andra stycket.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.8.

27 §

Paragrafen reglerar chefsöverläkarens beslut om vårdens upphörande. När det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård, ska chefsöverläkaren genast besluta att tvångsvården ska upphöra. Chefsöverläkaren är därvid skyldig att beakta om det finns förutsättningar för någon av de två vårdformerna öppen eller sluten psykiatrisk tvångsvård. En ändring innebär att uttrycket ”chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas” har bytts ut mot ”chefsöverläkaren”. Förslaget i denna del har närmare kommenterats vid 1 §. Det är denna chefsöverläkare som är skyldig att besluta om tvångsvårdens upphörande när det inte finns förutsättningar för sådan vård. För att chefsöverläkaren ska kunna fullgöra sin skyldighet att besluta om tvångsvårdens upphörande när patienten vårdas utanför sjukvårdsinrättningen krävs det att chefsöverläkaren håller sig väl informerad om patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt. Chefsöverläkaren måste alltså ha en sådan kontakt med berörda instanser inom den öppna hälso- och sjukvården och socialtjänsten att frågan om vårdens upphörande kan prövas fortlöpande.

I övrigt har endast språkliga justeringar gjorts. Förslaget behandlas i avsnitt 6.9 och 6.12.

31 §

Paragrafen reglerar chefsöverläkarens skyldighet att anmäla behov av stödperson.

Ändringen i första stycket innebär att uttrycket ”chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas” har bytts ut mot ”chefsöverläkaren”. Förslaget har i denna del kommenterats närmare vid 1 §.

I övrigt har endast språkliga justeringar gjorts. Förslaget behandlas i avsnitt 6.11.

32 §

Paragrafen reglerar patientens rätt att överklaga vissa av chefsöverläkarens beslut enligt lagen.

Det har införts ett nytt andra stycke, i vilket anges att patienten även får överklaga chefsöverläkarens beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 26 a §, dvs. i de fall där patienten dessförinnan har getts öppen psykiatrisk tvångsvård. Ett överklagande av intagningsbeslut, konverteringsbeslut eller beslut om överföring från rättspsykiatrisk vård ska, enligt vad som anges i första stycket, även anses innefatta en begäran om att tvångsvården ska upphöra. I det nu aktuella fallet rör överklagandet ett beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård under en pågående öppen psykiatrisk tvångsvård. Ett sådant överklagande ska, till skillnad från de situationer som anges i första stycket, anses innefatta en begäran om att den slutna psykiatriska tvångsvården ska upphöra. Som framgår av 26 a § kvarstår beslutet om öppen psykiatrisk tvångsvård för det fall att chefsöverläkarens beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård inte fastställs av domstol. För att patienten ska få till stånd en rättslig prövning av tvångsvårdens upphörande måste han eller hon först begära det hos chefsöverläkaren. Av 33 § första stycket 1 framgår att ett avslag på en sådan begäran får överklagas av patienten hos länsrätten.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.10.

33 §

Paragrafen reglerar patientens rätt att överklaga vissa av chefsöverläkarens beslut.

I första stycket har lagts till en ny punkt (5), av vilken framgår att patienten även ska kunna överklaga chefsöverläkarens beslut att meddela villkor i samband med öppen psykiatrisk tvångsvård, se förslaget till 26 § andra stycket.

I övrigt har endast språkliga justeringar och följdändringar gjorts. Förslaget behandlas i avsnitt 6.10.

38 a §

Bestämmelsen reglerar frågan om när en patient har rätt till offentligt biträde. Den huvudsakliga ändringen innebär att sådant biträde som regel ska utses även i mål om återintagning för sluten psykiatrisk tvångsvård av en patient som vårdas i öppen psykiatrisk tvångsvård. Någon materiell ändring i övrigt är inte avsedd. Annars har endast språkliga och strukturella justeringar gjorts.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.10.

39 §

Bestämmelsen reglerar chefsöverläkarens delegationsmöjligheter. Av paragrafen framgår att chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin att fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt lagen. Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan läkare vid sjukvårdsinrättningen, dock inte när det gäller några särskilt angivna frågor. Bestämmelsen innebär att det inte heller är möjligt för chefsöverläkaren att delegera uppgifter enligt lagen till läkare utanför sjukvårdsinrättningen, t.ex. till en erfaren läkare med erforderlig specialistkompetens i den öppna hälso- och sjukvården. Den huvudsakliga ändringen innebär att beslut eller ansökan om sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 26 a § är sådana beslut som chefsöverläkaren inte kan delegera till någon annan än en erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen inom någon av de psykiatriska specialiteterna.

Bestämmelsen har även anpassats till den nya regleringen kring medicinska specialiteter, se kommentar till 40 §.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.12.

40 §

I bestämmelsen regleras riksdagens delegation till regeringen av rätten att meddela föreskrifter om undantag från visst krav på legitimation och specialistkompetens. Bestämmelsen har ändrats på så sätt att inte någon särskild myndighet utpekas som den som regeringen kan vidaredelegera sina uppgifter till.

Genom ändringar i förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område har en ny ordning för de medicinska specialiteterna införts från och med den 1 juli 2006. De medicinska specialiteterna delas numera in i bas-, gren- och tilläggsspecialiteter. På psykiatrins område utgör psykiatri samt barn och ungdomspsykiatri basspecialiteter. Rättspsykiatri utgör en grenspecialitet. Bestämmelsen har anpassats för att omfatta samtliga psykiatriska specialiteter enligt den nya terminologin. I övrigt har endast språkliga och lagtekniska justeringar gjorts.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.12

41 §

Ändringen innebär att även ett beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 26 a § samt ansökan om fortsatt sådan vård efter ett sådant beslut och medgivande med anledning av en sådan ansökan fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan sjukvårdsinrättning utan att beslut har fattats om att tvångsvården ska upphöra. Att ansökan och beslut om öppen psykiatrisk tvångsvård fortsätter att gälla efter överföring av en patient till en annan sjukvårdsinrättning utan att beslut har fattats om vårdens upphörande framgår av de befintliga hänvisningarna till 7 och 9 §§.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.12.

42 §

I bestämmelsen regleras riksdagens delegation till regeringen av rätten att förordna särskilda sakkunniga att bistå domstolen. Bestämmelsen har ändrats på så sätt att inte någon särskild myndighet utpekas som den som regeringen kan vidaredelegera sina uppgifter till.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.12.

47 §

Ändringen innebär att chefsöverläkaren kan begära polishandräckning för att föra en patient till vårdinrättningen om patienten inte har återvänt dit sedan beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård har fattats. Chefsöverläkaren kan därmed begära polishandräckning såväl när han e11er hon själv har fattat beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 26 a § som när rätten har beslutat om sluten psykiatrisk tvångsvård efter en sed­ vanlig ansökan om fortsatt vård. I övrigt har endast språkliga justeringar gjorts.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.12.

Fler inlägg i samma kategori: 

Inlägg i samma kategori: