Paragraferna innehåller regler om skriftväxling. De motsvarar 8-11 §§ departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning
I fråga om förfarandet i kammarrätten gäller på grund av hänvisning i 22 § kammarrättsstadgan i tillämpliga delar bestämmelserna i 52 kap. 7-9 §§ RB om skriftväxling i besvärsmål hos hovrätt.
Enligt dessa bestämmelser har rätten att pröva om motpart bör höras över besvär. Ändring får inte göras i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt, om tillfälle inte har lämnats honom att förklara sig. När motpart skall höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delges honom och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring. Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda grunderna för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden vill anföra. Denne skall vidare uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som inte har förebragts tidigare, skall bifogas. Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller hans ombud. Behövs ytterligare skriftväxling, får rätten förordna därom. Part får dock inte föreläggas att komma in med mer än en skrivelse, om inte särskilda skäl föranleder det.
I 42 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning föreskrivs att, om det ej är uppenbart alt besvärstalan hos kammarrätten skall avvisas, besvärsinlagan och till den fogade handlingar ofördröjligen skall delges klagandens motpart. Denne skall därvid föreläggas att komma in med skriftlig förklaring.
För prövningsnämndernas del finns föreskrifter i 77 § taxeringsförordningen. Enligt dessa skall yttrande avges av taxeringsintendent, när besvär har anförts av skattskyldig eller kommun. Över besvär av taxeringsintendent eller kommun skall den skattskyldige beredas tillfälle att avge förklaring, om det inte möter hinder. Kommunicering får dock underlåtas om fråga bara är om rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende. När det är påkallat, skall yttrande inhämtas från vederbörande kommun samt påminnelser och nytt yttrande infordras från part. Beträffande besvär hos kammarrätten föreskrivs i 97 § taxeringsförordningen att förklaring eller yttrande skall infordras över besvären och att avskrift härav skall översändas till klaganden. Om det behövs, skall tillfälle beredas till ytterligare skriftväxling. Åtgärderna skall ombesörjas av prövningsnämndens kansli.
Departementspromemorian
I 8 § promemorians lagförslag har tagits in regler om kommunikation för det fall att motpart finns. Enligt paragrafen skall besvär eller därmed jämförlig skrivelse delges motpart, om det ej är uppenbart obehövligt eller till men för genomförandet av beslutet i målet. Om handling finns fogad vid skrivelsen, skall handlingen delges tillsammans med skrivelsen, om det lämpligen kan ske och mottagaren inte redan har fått del av handlingen.
I promemorian konstateras att tvåpartsförhållande inte förekommer i alla slags mål vid förvaltningsdomstol. Tvåpartsförhållande föreligger när nykterhetsnämnd eller polismyndighet gör framställning om alkoholmissbrukares intagning på vårdanstalt, eftersom myndigheten här får anses föra talan och således inta partsställning. I mål om omhändertagande av barn för samhällsvård eller återkallelse av körkort kommer däremot inte att finnas någon offentlig motpart till den enskilda parten, eftersom varken barnavårdsnämnd, polis- eller åklagarmyndighet har tilldelats någon partsfunktion i förfarandet. Inte heller finns det någon myndighet som fyller partsfunktion i många andra typer av mål som skall fullföljas hos kammarrätt eller regeringsrätten från länsstyrelse, central förvaltningsmyndighet eller annan förvaltningsmyndighet. Även om processen sålunda inte kan följa ett kontradiktoriskt mönster i alla mål hos förvaltningsdomstol, bör den enligt promemorian göra det så snart förutsättning finns för det.
I enlighet härmed föreslås i promemorian att förfarandet anordnas kontradiktoriskt i mål där två parter står mot varandra. Det betyder bl. a. att en skrivelse i målet från ena parten, framför allt den skrivelse genom vilken parten väcker talan mot den andra parten, skall delges motparten, under förutsättning givetvis att det tjänar något förnuftigt syfte. Kan talan inte prövas i sak, är denna förutsättning inte uppfylld. Inte heller är det någon mening med att delge framställningar om rättelser av uppenbara förbiseenden till fördel för t. ex. en skattskyldig. Fara i dröjsmål och för att beslutet i målet annars inte kan genomföras kan också tänkas som avgörande skäl mot kommunicering.
Beträffande frågan huruvida en besvärshandling till regeringsrätten, som innefattar också en begäran om prövningstillstånd, genomgående skall behöva kommuniceras med motpart, framhålls i promemorian att regeringsrätten skall kunna underlåta kommunikation i detta fall på grundval av en bedömning att sådan är uppenbart obehövlig. Kommunikation bör enligt promemorian undvikas av processekonomiska skäl när åtgärden inte har någon meningsfull funktion att fylla.
I 9 § upptas regler om föreläggande för motpart och om vad denne har att iaktta med anledning av föreläggande. Enligt dessa regler skall rätten vid delgivning enligt 8 § förelägga mottagaren att komma in med skriftligt yttrande. I föreläggandet får anges viss tid inom vilken yttrandet skall vara rätten till handa. Som påföljd får föreskrivas att målet ändå avgörs. I paragrafen föreskrivs vidare att yttrande till rätten skall ange, om yrkandena i den delgivna skrivelsen medges eller bestrids, samt att rätten i föreläggandet skall lämna anvisning härom och om yttrandets innehåll i övrigt. Paragrafen innehåller slutligen en bestämmelse om att part efter rättens medgivande kan få avge yttrande muntligen inför ordföranden eller särskild befattningshavare vid rätten eller, om förhandling skall hållas i målet, vid denna.
I 10 § regleras frågan om kommunikation i de fall då mål anhängiggörs på annat sätt än genom ansökan, besvär eller liknande framställning. Enligt paragrafen skall i mål, som upptas med anledning av anmälan eller annan underrättelse, delgivning med och föreläggande för part i tillämpliga delar ske i enlighet med vad som sägs i 8 och 9 §§.
I promemorian framhålls att man hos såväl länsrätt som länsskatterätt har att räkna med att mål kommer under prövning med anledning av att en anmälan kommer in till rätten eller att rätten eljest blir uppmärksammad på något som påkallar dess beslut. I körkortsmål kommer exempelvis länsrättens handlande att utlösas av ett meddelande från läkare, polismyndighet, åklagare, domstol m. fl. Underställningsmål blir anhängigt genom att handlingarna kommer in från den myndighet vars beslut underställs rätten. Ifrågavarande typ av enpartsmål kräver uppmärksamhet framför allt i fråga om rätten för den mot vilken en åtgärd ifrågasätts att bli hörd. Han bör självfallet i detta hänseende inte vara sämre ställd än den, mot vilken en offentlig part riktar en talan, utan vara tillförsäkrad samma rätt som denne att få del av innehållet i handlingar och utredningsmaterial som föranleder att åtgärd sätts i fråga mot honom. Han bör vidare ha samma rätt att yttra sig över det som delges.
I 11 § ges regler om parts rätt att ta del av motparts yttrande över hans framställning. Enligt paragrafen skall yttrande som avses i 9 § delges motstående part, om det ej är uppenbart obehövligt. Tillfälle skall därvid beredas honom att inom viss tid uttala sig skriftligen över innehållet i yttrandet. Om det behövs, skall rätten förelägga honom att uttala sig vid påföljd att målet ändå avgörs.
Remissyttrandena
Den i 8 § valda tekniken att ge särskilda kommunikationsregler för de fall då motpart finns i målet berörs i två yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge önskar att det klarläggs, om med motpart skall förstås part som har ett intresse som strider mot sökandens/ klagandens eller över huvud taget annan part än sökanden/klaganden. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att innebörden av begreppet motpart inte är entydig. I taxeringsprocessen kan fråga uppstå i vilken utsträckning kommunikation bör ske med berörd kommun när en taxeringsintendent yrkar överflyttning av taxering från en kommun till en annan. Enligt de nuvarande kommunikationsreglerna i taxeringsförordningen har sådant delgivningsförfarande i regel inte ansetts behövas. Det kan enligt länsstyrelsens mening diskuteras om inte en tillämpning av den föreslagna kommunikationsregeln i vissa situationer kan leda till ett mera omfattande och arbetstyngande delgivningsförfarande än det som praktiseras f. n. utan att det är betingat av rättssäkerhetsskäl.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att det av promemorian inte framgår om delgivning kan underlåtas i fall då anledning till ändring av överklagat beslut inte föreligger. En sådan tillämpning synes hovrätten dock kunna rymmas under den föreslagna lydelsen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller i fråga om formen för kommunikation med taxeringsintendent i skattemål att de föreslagna reglerna torde innebära krav på att skattskyldigas besvär och andra framställningar hos länsskatterätten genom formell remissresolution delges taxeringsintendenten med post i enlighet med bestämmelserna i delgivningslagen. Delgivning torde därvid endast kunna ske med förste taxeringsintendenten (skattedirektören), eftersom länsskatterätten inte har kännedom om den närmare fördelningen av målen på taxeringsintendentssidan och inte heller har befogenhet att ingripa i denna fördelning. F. n. delges besvären regelmässigt taxeringsintendent genom ett informellt överlämnande av besvärsakterna i förening med anteckning om datum härför på särskilda registerkort. Ett sådant system är smidigt och lätthanterligt.
Undantagen från delgivningskravet behandlas i ett par yttranden. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att delgivning skall få underlåtas, om det möter hinder att genomföra den. En liknande uppfattning har länsstyrelsen i Östergötlands län, som framhåller att kravet på delgivning bör kunna efterges i t. ex. mål om intagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller om körkortsåterkallelse, om vederbörande inte kan anträffas för delgivning därför att han håller sig undan. Sveriges industriförbund anser att villkoret för undantag men för genomförandet av beslutet i målet, bör förstärkas till ”avsevärt men etc.”.
De föreslagna bestämmelserna i 9 § om föreläggande och yttrande har föranlett ett flertal yttranden av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det är av stor vikt att det i föreläggandet att komma in med yttrande alltid anges, när yttrandet senast skall ha kommit in till rätten. Den föreslagna ordalydelsen synes ge möjlighet för domstolen att undvika att sätta ut tid i föreläggandet. Länsstyrelsen i Västerbottens län har den åsikten alt en tidsangivelse inte bör vara obligatorisk men väl bör förekomma normalt.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att påföljden vid uteblivet yttrande, »att målet ändå avgöres», i och för sig torde innebära en saklig ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt 77 § taxeringsförordningen skall nämligen taxeringsintendent alltid avge yttrande, när skattskyldig har anfört ordinära besvär till prövningsnämnden. Vidare påpekar länsstyrelsen att ett föreläggande för taxeringsintendent att inom viss tid yttra sig över skattskyldigs besvär skulle vara svårt att genomföra i praktiken. Det torde nämligen för länsskatterättens del inte vara möjligt att fixera någon viss tid för yttrande i varje särskilt besvärsmål, eftersom vid den ordinära besvärstidens utgång den 15 augusti under taxeringsåret den samlade mängden besvär uppgår till ett mycket stort antal.
Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är det önskvärt att föreskriften om vad yttrande skall innehålla mjukas upp genom att ordet ”skall” ersätts med ”bör”. Länsstyrelsen påpekar att yttranden i t. ex. alkoholistmål ofta inte mynnar ut i något formligt erkännande eller förnekande och att det kan antas att, även om rätten meddelar anvisning härom, detta får som enda följd att målet onödigtvis uppehålls utan att en precisering erhålls på denna punkt.
Förslaget om att yttrande skall kunna avges muntligen inför rättens ordförande eller särskild befattningshavare vid rätten har föranlett åtskilliga synpunkter. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det i tvåpartsmål och i mål, där olika enskilda intressen bryter sig, skulle vara direkt olämpligt om ordföranden i domstolen under utredning i mål ensidigt etablerade muntlig kontakt med viss part. Ordföranden skulle då bli förmedlare av vad parten har att anföra och härigenom kunna uppfattas som engagerad för denne. Hans objektivitet kunde därmed komma att sättas i fråga. Om sådan rätt till muntligt yttrande som avses i paragrafen skall lagfästas, bör enligt länsstyrelsens mening i vart fall ordföranden uteslutas som mottagare av yttrandet. Sveriges advokatsamfund intar samma ståndpunkt, dock inte bara beträffande muntligt yttrande till rättens ordförande utan också när det gäller yttrande till annan rättens tjänsteman. Samfundet utgår från att bestämmelsen får tillämpas endast i sådana fall då enskild motpart inte finns och att den förtydligas i enlighet härmed.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att muntligt yttrande inför rättens ordförande i enpartsmål närmast har karaktären av muntlig förberedelse men att så inte är fallet i tvåpartsmål. I regel blir det endast enskild part som kan tänkas söka använda sig av möjligheten till muntligt yttrande. En enskild part torde dock sällan kunna skilja på att lämna upplysningar i sak och att plädera för sin sak. Någon möjlighet för motparten att i sin helhet bemöta vad som har sagts när yttrande avges muntligen kommer därför inte att föreligga. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att möjligheten till muntligt yttrande är en smidig handläggningsform, som kan komma att medföra att behovet av muntlig förhandling blir mindre än annars skulle ha varit fallet. I exempelvis körkortsmålen är det ju framför allt av intresse för körkortsinnehavaren att meddela fakta, vilket i många fall lämpligen kan ske i form av muntligt yttrande. I remissen av handlingarna till körkortsinnehavaren bör enligt länsstyrelsens mening därför upplysning lämnas om att yttrande får avges muntligen inför befattningshavare vid rätten.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att förslaget inte innehåller några överväganden om hur man skall behandla det vanliga processmaterial som består av påminnelser och upplysningar som har lämnats vid telefonsamtal. En komplettering av lagtexten härvidlag synes länsstyrelsen ofrånkomlig. Länsstyrelsen, som erinrar om att enligt förslaget endast befattningshavare vid domstolen är behörig att motta parts muntliga invändningar och upplysningar, framhåller vidare att skattskyldiga i praktiken inställer sig – ofta efter en lång resa – för att muntligen diskutera sitt skatteärende med taxeringsintendenten eller annan tjänsteman vid skatteavdelningen som utreder målet. Förfaringssättet har uppenbara praktiska fördelar, eftersom den tjänsteman som på förberedelsestadiet har haft den bästa kännedomen om målet har mottagit de muntliga upplysningarna och ställt kompletterande frågor. Länsstyrelsen betonar att det är en tjänsteangelägenhet för varje befattningshavare inom beskattningsväsendet att göra en allsidig utredning där även motpartens intressen iakttas. Förfarandet gagnar en snabb, ändamålsenlig och riktig utredning av målen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det bör bli regel, i vart fall i första instans, att yttrande avges muntligen. I annat fall blir det från den enskildes synpunkt en försämring av de nu praktiserande handläggningsformerna, t. ex. i körkortsmål.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att bestämmelsen om rätt att avge yttrande muntligen bygger på förutsättningen att det redan vid delgivningen har sagts ut att mottagaren får yttra sig i annan form än skriftligen. Domstolen är dock uppenbarligen oförhindrad att godta ett i vederbörlig ordning avgivet muntligt yttrande, även om del inte har angetts vid delgivningen.
Bestämmelsen i förslagets 10 § om kommunikation i mål som tas upp med anledning av anmälan eller annan underrättelse bör enligt länsstyrelsen i Malmöhus län kompletteras så att den avser också >underställning>.
I fråga om de i 11 § föreslagna bestämmelserna om delgivning av yttrande med anhängiggörande part anser två remissinstanscr att sådan delgivning bör kunna underlåtas även i andra fall än när det är uppenbart obehövligt. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att en strikt tillämpning av den föreslagna bestämmelsen i vissa fall kan medföra onödig tidsutdräkt och föreslår att delgivning av yttrande skall kunna underlåtas också i det fallet att påminnelser inte kan avvaktas på grund av målets beskaffenhet. Länsstyrelsen i Kristianstads län anmärker att frågan om part bör få avge påminnelser eller genmäle över motparts yttrande knappast lämpar sig för generell reglering. Den föreslagna bestämmelsen passar exempelvis mindre väl för åtskilliga sociala mål. Skall den kvarstå, bör enligt länsstyrelsens mening i vart fall orden ”om det ej är uppenbart obehövligt”, bytas ut mot ”om så erfordras”.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ser bestämmelserna i fråga ur en annan synvinkel än de nyss nämnda remissinstanserna. Efter att ha konstaterat att förslaget saknar bestämmelser om fortsatt skriftväxling utöver de tre skrifter som kan växlas mellan parterna påpekar hovrätten att det kan uppkomma fall då det är betydelsefullt att ytterligare skriftväxling sker. Hovrätten föreslår att till 11 § läggs ett andra stycke av innebörd att om det eljest är behövligt att motpart hörs om innehållet i parts skrivelse det som sägs i första stycket äger motsvarahde tillämpning.
Departementschefen
I specialmotiveringen till 15 § förvaltningslagen har i fråga om ärenden hos förvaltningsmyndighet framhållits betydelsen från rättssäkerhetssynpunkt av att part får del av material som har tillförts ärendet av annan än honom själv och får tillfälle att yttra sig över materialet innan ärendet avgörs. De skäl för att föreskriva regler om kommunikation som jag har anfört i det sammanhanget gör sig ännu starkare gällande när det är fråga om förvaltningsrättskipning. Vare sig förvaltningsdomstol fungerar som första instans eller som besvärsinstans eller domstolen handlägger enpartsmål eller mål med flera parter, är kommunikation genom skriftväxling inte bara det grundläggande utan också det i praktiken viktigaste utredningsmedlet. Vikten av att belysa tvistefrågor från flera sidor framträder starkare i förvaltningsdomstolsprocessen än i förvaltningsförfarandet. Förvaltningsrättskipningens mera enhetliga karaktär och syfte – det gäller ju här i stor utsträckning att avgöra förekommande frågor från rättsliga utgångspunkter – ger också förutsättningar för en utförligare och samtidigt något stramare reglering av kommunikationsförfarandel hos förvaltningsdomstol än hos förvaltningsmyndighet. Departementspromemorians lagförslag innehåller också en sådan utförlig reglering härvidlag.
I promemorians lagförslag skils mellan mål där motpart finns (se 8 §) och mål som tas upp med anledning av anmälan eller annan underrättelse (se 10 §). I ett par remissyttranden har med anledning härav efterlysts ett klarläggande av innebörden av begreppet motpart. Enligt min mening är det inte nödvändigt och fyller inte heller någon särskild funktion att ha skilda bestämmelser för de båda nu åsyftade typerna av mål. De i 10 § föreslagna bestämmelserna innehåller f. ö. bara en hänvisning till reglerna i 8 och 9 §§. Bestämmelserna om kommunikation i förvaltningsdomstolsprocessen kan lämpligen utformas gemensamt för alla förekommande typer av mål. I enlighet härmed föreslås i det föreliggande förslaget till förvaltningsprocesslag gemensamma kommunikationsregler för såväl ansöknings och besvärsmål som underställningsmål och liknande mål. Detta innebär att antalet paragrafer i ämnet har kunnat minskas till tre. Av dessa inne håller den första (10 §) bestämmelser om när och hur kommunikation skall ske av handling varigenom mål anhängiggörs. I den andra paragrafen (11 §) ges regler om yttrande av motpart eller annan mot vilken åtgärd sätts i fråga över ansökan eller annan handling, varigenom mål anhängiggörs. Jag har funnit det lämpligt att i lagtexten använda beteckningen ”svar”, för sådant yttrande. Den tredje paragrafen (12 §) slutligen innehåller regler om kommunikation av svar med sökande eller klagande om sådan part finns.
10 § första stycket första punkten
I 10 § första stycket första punkten anges vilka handlingar som skall kommuniceras. I enlighet med vad som nyss sagts omfattar kommunikationen först och främst ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling varigenom målet har anhängiggjorts. Till den sistnämnda gruppen hör exempelvis skrivelse eller annan handling från barnavårdsnämnd, varigenom nämnden underställer sitt beslut länsrätlens prövning, samt domar och andra handlingar som länsstyrelsen överlämnar till lånsrätten för prövning av fråga om återkallelse av körkort. Kommunikationen bör omfatta inte bara ansöknings- eller besvärshandling, varigenom talan väcks, utan också material som har fogats till sådan handling. För all förebygga missförstånd härom har detta uttryckligen sagts ut i lagtexten.
Den med vilken kommunikation skall ske betecknas som motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Med en sådan utformning av bestämmelsen synes det inte föreligga något behov av att i det enskilda fallet fastställa om den som en ifrågasatt åtgärd riktar sig mot bör räknas som motpart eller ej. Däremot kan naturligtvis i undantagsfall frågan om vem som skall anses som motpart kräva särskild uppmärksamhet. Med anledning av att länsstyrelsen i Stockholms län har tagit upp frågan om kommuns ställning i vissa taxeringsmål vill jag framhålla att det inte torde gå alt ställa upp någon allmän handlingsregel när det gäller kommunikation av besvärshandlingar m. m. med kommun som berörs av ett yrkande. Kommunikationsfrågan får bedömas mot bakgrund av vad som yrkas i målet. Ser man på mål där varken allmänt ombud eller myndighet för talan utan där enskild är ensam part, är det inget tvivel om att t. ex. den mot vilken en körkortsåtgärd sätts i fråga eller den vars omhändertagande begärs fastställt eller hans föräldrar är personer med vilka kommunikation skall ske. De kommunikationsberättigade har sålunda sammanfattats genom beskrivningen >motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasättes>.
I remissyttrandena finns delade meningar i frågan om den med vilken kommunikation sker skall föreläggas att yttra sig och om det skall sättas ut viss tid inom vilken svaret skall ha kommit in. Enligt min mening är det mest rationellt att ha en undantagslös regel om att den med vilken kommunikation sker skall föreläggas att svara och att svar skall avges inom viss tid. Även om i vissa mål en mycket lång svarstid bör medges, t. ex. när sådana taxeringsbesvär som har kommit in inom den ordinarie besvärstiden skall kommuniceras med taxeringsintendent, har tidsangivelsen en viss funk tion att fylla. I några remissyttranden har också diskuterats vilken påföljd som bör sättas ut i föreläggandet för underlåtenhet att svara. Jag anser det mest ändamålsenligt att som påföljd anges att målet ändå kan komma att avgöras. Bestämmelsen i 10 § första stycket har utformats i överensstämmelse härmed.
Någon ovillkorlig föreskrift om hur föreläggande skall tillställas den som avses därmed är inte lämplig. Frågan om när delgivning av föreläggande skall ske bör enligt min mening över huvud taget inte regleras i sammanhanget. Av 47 §, som jag återkommer till senare, framgår endast att delgivning får användas vid överbringande av föreläggande. Behövs bevis om mottagandet, bör rätten i princip använda delgivning. Det ligger i sakens natur att en påföljd som anges i ett föreläggande inte bör inträda, om inte rätten har skaffat sig bevis om att den som underlåtit att iaktta föreliiggandet verkligen har fått del av det. Ofta torde det också vara naturligt att bestämma den tid inom vilken svar skall lämnas med utgångs punkt från den dag då parten har fått del av föreläggandet. Detta utgör ytterligare ett skäl för att normalt använda delgivning vid överbringande av föreläggande.
Den föreslagna ordningen lägger dock inte hinder i vägen för att liksom f. n. använda ett enklare tillvägagångssätt vid kommunikation med taxeringsintendent i skattemål. Vid den kommunikation av taxeringsbesvär med taxeringsintendent, som sker omkring den 15 augusti och den närmaste tiden därefter, finns det sålunda enligt min mening knappast skäl att generellt tillgripa delgivning.
10 § andra stycket
I 10 § andra stycket föreslås regler om att kommunikation får underlåtas i vissa fall. De undantag från förvaltningsmyndighets kommunikationsplikt som har tagits in i 15 § första stycket 1 och 3 förvaltningslagen anser jag lämpliga liven för förvaltningsrättskipningens del, och förevarande bestämmelse har därför utformats i huvudsaklig överensstämmelse därmed. Med anledning av ett påpekande av hovrätten över Skåne och Blekinge har som uttryckligt undantagskriterium angetts, att det är uppenbart att talan inte kan bifallas. Härigenom uppnås i praktiken överensstämmelse med regeln i 52 kap. 7 § andra stycket RB, att hovrätten får göra ändring i underrättens beslut, såvitt angår motparts rätt, endast om tillfälle har lämnats denne att förklara sig. På grundval av förevarande bestämmelse bör regeringsrätten kunna avslå ansökan om prövningstillstånd utan att ansökningen dessförinnan har kommunicerats med motpart.
10 § tredje stycket
Genom 10 § tredje stycket har de begränsningar som enligt 43 § skall gälla i fråga om parts rätt att ta del av det som har tillförts målet gjorts tilllämpliga även i fråga om kommunikation. Bestämmelsen motsvarar den som för förvaltningsmyndighets del upptagits i 15 § tredje stycket förvaltningslagen.
11 §
Bestämmelserna om svar i 11 § upptar först en regel om att svar skall avges skriftligen, om inte rätten förordnar att svaret får lämnas vid muntlig förhandling. Liksom en del remissinstanser anser jag att det i princip inte är lämpligt att part lämnar sitt svar muntligen till rättens ordförande, såvitt det ej sker vid en muntlig förhandling till vilken också motparten har kallats. Det behov, som kan finnas att hjälpa enskild som har svårt att uttrycka sig i skrift, torde kunna tillgodoses bl. a. genom muntliga kontakter med tjänste män hos förvaltningsdomstolarna. Såväl per telefon som vid personliga sammanträffanden kan den enskilde få vägledning om hur han skall skriva sitt svar. Inte sällan blir det aktuellt att tjänstemannen går enskilda tillhanda på det viset att han genom tjänsteanteckningar tecknar ned del som meddelas honom. Dessa tjänsteanteckningar fogas i så fall till akten i målet och kan ersätta skriftligt svar. Det gäller här en service som är naturlig i en process som enskild part bör kunna föra utan sakkunnigt biträde. Servicen är principiellt sett dock inte ett led i processen, och någon föreskrift härom bör därför inte meddelas i lagen. Av det sagda framgår att jag inte delar Sveriges advokatsamfunds åsikt att den som har förelagts att svara över huvud taget inte bör få muntligen kontakta någon tjänsteman vid rätten utan att motparten är närvarande.
11 § andra och tredje styckena
I 11 § andra och tredje styckena har upptagits bestämmelser om vad svar skall innehålla. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak bestämmelser i 9 § departementspromemorians lagförslag med vissa jämkningar.
12 § första stycket
I 12 § första stycket har upptagits en bestämmelse om kommunikation av svar och därtill hörande material med sökande eller klagande. Bestäm melsen motsvarar 11 § departementspromemorians lagförslag med vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur. I ett andra stycke har tagits in en motsvarighet till 10 § tredje stycket.
Bestämmelserna i 10-12 §§ lägger inte hinder i vägen för ytterligare skriftväxling. Om sådan är påkallad, bör den givetvis äga rum. Detta fram går också indirekt av bestämmelsen i 18 §. I motsats till hovrätten över Skåne och Blekinge anser jag sålunda att uttryckliga bestämmelser om fortsatt skriftväxling inte behövs.