Försäkringskassan anser att överklagandet ska avslås och anför följnade. De medicinska underlagen i målet anger diagnoser som det inte går att dra några absoluta slutsatser av vad gäller arbetsförmågans nedsättning. Det krävs därför att underlagen så långt möjligt redogör för vilka funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar som omöjliggör arbete och hur dessa fastställts.
I det medicinska underlaget är funktionsnedsättningarna allmänt beskrivna och under aktivitetsbegränsningar skriver behandlande läkare att AA ”ännu inte kan klara sina ord arbetsuppgifter med hänsyn till den situation som uppstått inom arbetsplatsen. Skulle sannolikt dock kunna klara andra normalt förekommande arbetsuppgifter på en annan arbetsplats och rekommenderas att vidta åtgärder för att kunna få ett annat arbete.”
Behandlande läkare skriver därefter i ytterligare ett kompletterande brev att ”Patienten har berättat om ett regelvidrigt uppträdande från arbetsgivarens sida (grundare av företaget) och uppger att han av arbetsgivaren även utsatts för olika verbala hotelser om han återvänder till arbetsplatsen. Enligt den beskrivning som patienten har givit rör det sig om ett manipulativt beteende från arbetsgivarens sida. Han har också uppgivit att företagets VD sagt upp sig p g a arbetsgivarens beteende.”
Övriga medicinska underlag innehåller i stort sett likartade uppgifter. De aktuella diagnoserna är sådana att arbetsförmågan i princip är nedsatt i lika stor omfattning oavsett vilket arbete den prövas mot. De funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar som anges i underlagen är dock till stor del knutna till arbetsplatsrelaterade problem. Anledningen till att AA inte kunde återgå i ordinarie arbete var därför inte av den arten att rätt till sjukpenning förelåg.
Skälen för kammarrättens avgörande
Avgörande för prövningen är om AA har gjort sannolikt att hans arbetsförmåga under perioden var nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till hans vanliga arbete i vilket han arbetat med inköp och försäljning. Eftersom hans arbetsgivare inte har kunnat erbjuda honom annat arbete efter dag 90 sker prövningen av arbetsförmågan även för tiden därefter mot hans vanliga arbete.
AAs behandlande läkare har bedömt att hans arbetsförmåga varit helt nedsatt i det vanliga arbetet under hela den aktuella perioden. Inledningsvis har läkaren bedömt att arbetsförmågan är nedsatt på grund av krisreaktion relaterad till arbetsmiljön med tilltagande oro, ångest, sömnstörning, koncentrationssvårigheter och handlingsförlamning. Läkaren anger därutöver ångesttillstånd som diagnos och depressiv episod. Beskrivningarna av AAs aktivitetsbegränsningar är i allt väsentligt likartade i samtliga intyg. Senare anger läkaren även att AA har depressiva symptom med nedstämdhet och det framgår att han fått göra en självskattning enligt MADRS-L. Under hela perioden ordinerar läkaren kuratorskontakt och medicinering.
Kammarrätten konstaterar att behandlande läkare visserligen inte anger svårighetsgraden av AAs besvär. Beskrivningarna av på vilket sätt besvären sätter ned arbetsförmågan i det vanliga arbetet är därutöver förhållandevis kortfattade.