Rätten till en rättvis rättegång
Enligt SOU 2025:111 Rättssäkerhetens pris kan nuvarande ordning där kostnadsfrågan prövas i en skadeståndsprocess hos Justitiekanslern eller i allmän domstol, kan stå i konflikt med rätten till en rättvis rättegång (2 kap. 11 § regeringsformen och artikel 6.1 i Europakonventionen). Utredningen anser att ersättning bör kunna lämnas när kostnaderna varit befogade och att det måste avgöras från fall till fall.
Utredningen har utgått från Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2022 ref. 10 och Europadomstolens praxis, vilka visar att en vinnande part mot staten under vissa förutsättningar måste kunna få ersättning för sina rättegångskostnader för att rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfylld. Nuvarande ordning innebär att kostnadsfrågor ofta avvisas i förvaltningsmålet och i stället kräver en separat skadeståndstalan, vilket är tids- och resurskrävande för både enskilda och det allmänna. Vidare anses det att den domstol som prövat sakfrågan har bäst förutsättningar att bedöma kostnadsfrågan.
En förutsättning är att den enskilde vunnit målet mot det allmänna. Det krävs även att en utebliven ersättning leder till ett oskäligt eller orimligt resultat för den enskilde. Europadomstolens praxis visar att ersättning främst aktualiseras i undantagsfall där avsaknad av ersättning oproportionerligt inskränker tillgången till domstol eller likställdheten mellan parterna. Justitiekanslern har i sin praxis pekat på att det ofta rör sig om särpräglade eller särskilt ömmande fall för fysiska personer.
Sakens beskaffenhet och bedömningen av befogade kostnader
Begreppet sakens beskaffenhet omfattar vad målet handlar om, dess komplexitet och betydelsen för den enskilde. Domstolspraxis visar att ersättning ofta beviljats när målet rört stora ekonomiska värden, varit komplicerat eller av existentiell betydelse för den enskilde, och när kostnaderna inte uppkommit genom vårdslöshet. I praktiken handlar det främst om kostnader för ombud eller nödvändig utredning.
Utgångspunkten är att förvaltningsprocessen normalt ställer låga processuella krav på enskilda och att domstolens utredningsansvar innebär att kostnader sällan bör uppstå. Endast när den enskilde haft ett faktiskt behov av sakkunnig juridisk hjälp eller särskilda utredningar bör ersättning övervägas. Kostnader som uppkommit genom partens vårdslöshet, onödiga insatser eller där parten rimligen kunnat föra sin talan själv ska i regel inte ersättas. För företag ska hänsyn tas till intern kompetens som rimligen kunnat användas.
Frågan om befogade kostnader måste avgöras från fall till fall genom en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter. Bedömningen ska särskilt beakta målets komplexitet, vad som står på spel för den enskilde, partens personliga och ekonomiska förutsättningar samt om kostnaderna varit nödvändiga och skäliga.
Övergången till en obligatorisk tvåpartsprocess innebär att myndigheter oftare intar ett partsperspektiv och att parterna i större utsträckning ansvarar för utredningen, vilket påverkar när kostnader kan anses befogade. Utredningen anser att det i princip inte är möjligt att generellt undanta vissa måltyper från en ersättningsregel, men att enpartsmål normalt inte är aktuella för ersättning med hänsyn till rätten till en rättvis rättegång.
Utredningen föreslår att förvaltningsdomstolen bör ges möjlighet att pröva yrkanden om ersättning för rättegångskostnader inom ramen för förvaltningsmålet för att säkerställa rätten till en rättvis rättegång och undvika onödiga separata processer. Rätten till ersättning ska vara villkorad och gälla när kostnaderna varit befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet, vilket kräver en konkret och skriftlig helhetsbedömning i varje enskilt fall. En sådan ordning bedöms främja rättssäkerhet, bättre kostnadskontroll och en mer ändamålsenlig användning av allmänna medel.
När kan ersättning för rättegångskostnader utgå
Prövningen tar sikte på målets komplexitet, vad som står på spel för den enskilde och dennes personliga och ekonomiska förutsättningar. Ersättning aktualiseras främst i mål som rör stora ekonomiska värden, varit komplicerade eller haft existentiell betydelse för den enskilde, och endast när kostnaderna varit nödvändiga, skäliga och inte uppkommit genom vårdslöshet.