Skillnaderna riskerar att underminera rättssäkerheten
Tidningen Advokaten har en artikel vid namn ”Singlar förvaltningsdomstolarna slant?” där skribenten Carl Matz pekar på skillnader mellan processen i förvaltningsmål och brottmål.[1] Han tar bland annat upp brister i hur förvaltningsdomstolar hanterar barns berättelser i LVU[2]-mål. Han pekar på att domstolen behöver använda en vetenskapligt grundad metod vid bedömning av berättelsens tillförlitlighet.
Enligt forskning är barns minnen känsliga för påverkan, men att strukturerade förhörsmetoder – som NICHD-protokollet – ökar träffsäkerheten. Till skillnad från brottmål, där barnförhör dokumenteras ordagrant och spelas in, bygger LVU-ärenden ofta på socialtjänstens sammanfattningar. Det gör att domstolarna inte kan analysera berättelsernas innehåll på ett tillförlitligt sätt.
Praxis från Högsta förvaltningsdomstolen visar dessutom på varierande bevisvärdering och otydligt beviskrav. Carl Marz varnar för allvarliga konsekvenser där barn felaktigt omhändertas eller återföras till förövare. Han föreslår därför att barns berättelser alltid dokumenteras ordagrant, att rättspsykologisk kunskap används mer systematiskt i både utredningar och domstol, samt att beviskraven i LVU-mål klargörs och anpassas till forskningen.
[1] Carl Matz, ‘Singlar förvaltningsdomstolarna slant?’ Advokaten, nr 8, 2024, årg. 90. Tillgänglig på: <https://www.advokaten.se/tidigare-nummer/2024/nr-8-2024-argang-90/singlar-forvaltningsdomstolarna-slant/> [hämtad 6 september 2025].
[2] Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.