Prop. 2016/17:171 En ny kommunallag – författningskommentar 13 kap.
13 kap. Laglighetsprövning
I kapitlet samlas bestämmelserna om laglighetsprövning. Kapitlet bygger på 10 kap. KL. Alla bestämmelser om laglighetsprövning samlas i detta kapitel, dvs. även de som berör gemensam nämnd och kommunalförbund.
Vem som får överklaga
1 § Författningskommentar
1 § Varje medlem av en kommun eller ett landsting har rätt att få lagligheten av kommunens eller landstingets beslut prövad genom att överklaga beslutet till förvaltningsrätten.
Lagligheten av en gemensam nämnds beslut får överklagas på samma sätt av varje medlem av de samverkande kommunerna och landstingen.
Lagligheten av ett kommunalförbunds beslut får överklagas på samma sätt av varje medlem av de kommuner eller landsting som ingår i kommunalförbundet samt av förbundsmedlemmarna.
I paragrafen finns bestämmelser om vem som får begära laglighetsprövning av kommuners, landstings, gemensamma nämnders samt kommunalförbunds beslut. Paragrafen motsvarar 10 kap. 1 § KL (prop. 1990/91:117 s. 223 och prop. 1996/97:105 s. 120).
Övervägandena finns i avsnitt 12.1.
Det är enbart medlemmar av en kommun eller ett landsting som har rätt att överklaga beslut genom laglighetsprövning. Vilka som räknas som medlemmar framgår av 1 kap. 5 och 6 §§. När det gäller beslut av en gemensam nämnd eller ett kommunalförbund omfattar kretsen av klagoberättigade varje medlem av de kommuner och landsting som samverkar genom den gemensamma nämnden eller kommunalförbundet. Även de kommuner eller landsting som är medlemmar i ett kommunalförbund har klagorätt när det gäller beslut som har fattats av förbundet.
Vilka beslut som får överklagas
2 § Författningskommentar
2 § Följande beslut får överklagas:
1. beslut av fullmäktige eller den beslutande församlingen i ett kommunalförbund,
2. beslut av en nämnd eller ett partssammansatt organ, om beslutet inte är av rent förberedande eller rent verkställande art,
3. beslut av förbundsstyrelsen eller en annan nämnd eller ett partssammansatt organ i ett kommunalförbund, om beslutet inte är av rent förberedande eller rent verkställande art, och
4. sådana beslut av revisorerna som avses i 12 kap. 11 §.
I paragrafen finns bestämmelser om vilka beslut som kan överklagas genom laglighetsprövning. Paragrafen motsvarar 10 kap. 2 § KL (prop. 1990/91:117 s. 223 f., prop. 1996/97:105 s. 121 och prop. 1998/99:66 s. 102).
En grundläggande förutsättning för en laglighetsprövning är att det föreligger ett kommunalt beslut. Varje produkt av kommunalt beslutsförfarande utgör ett kommunalt beslut och kan överklagas. Det kommunala beslutets innehåll och rättsliga verkningar är inte avgörande för bedömningen av om ett beslut föreligger.
I första punkten anges att beslut av fullmäktige eller den beslutande församlingen i ett kommunalförbund får överklagas.
I andra punkten anges att beslut av nämnder kan överklagas. För att avgöra om ett kommunalt organs beslut kan bli föremål för laglighetsprövning måste man undersöka vilken funktion organet har i beslutsprocessen. Benämningen av organet ska därför inte tillmätas någon betydelse. Om exempelvis en fullmäktigeberedning i vissa typer av ärenden självt kan fatta beslut, utan att det tillkommer fullmäktige att slutligt avgöra ärendet, intar en sådan beredning närmast ställning av en nämnd och dess beslut är överklagbara med tillämpning av denna punkt (RÅ 2003 ref. 14). Om en nämnd enligt bestämmelserna i 6 kap. 37 § och 7 kap. 5 § uppdragit åt presidiet, ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos kommunen eller landstinget att besluta på nämndens vägnar är beslutet rättsligt sett inte delegatens utan nämndens. Beslutet är därför också överklagbart. Undantaget i andra punkten för beslut av rent förberedande eller rent verkställande art markerar att överklagandet ska riktas mot det beslutande organets slutliga avgörande och inte mot sådana åtgärder som är knutna till avgörandet. Undantagsregeln är tillämplig t.ex. när en nämnd fattar beslut om att avge yttrande i ett ärende som ska avgöras av fullmäktige eller beslutar att väcka ett ärende genom att lägga fram förslag till beslut till fullmäktige.
En förutsättning för överklagbarhet av ett nämndbeslut är att det rättsligt sett är fråga om ett beslut som fattats av nämnden. En anställds beslut som fattas med stöd av delegering är rättsligt sett ett nämndbeslut. Om någon beslutanderätt inte har delegerats till den anställde och denne således agerat utan kommunalrättsligt stöd finns det inte något kommunalt beslut som kan överklagas (se t.ex. RÅ 2006 ref. 78 och HFD 2016 ref. 28).
Tredje punkten föreskriver att beslut från övriga beslutande organ i kommunalförbund, utöver den beslutande församlingen, kan överklagas.
För dessa organ gäller samma begränsning rörande beslut av förberedande eller rent verkställande art som för nämnder i en kommun eller ett landsting.
Fjärde punkten föreskriver att sådana beslut som revisorerna gemensamt ska fatta om sin förvaltning och om jäv och som ska protokollföras får överklagas. Ett beslut om jäv får dock enligt 12 kap. 17 § överklagas endast i samband med överklagandet av det beslut varigenom ärendet avgörs.
3 § Författningskommentar
3 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte om det i lag eller annan författning finns särskilda bestämmelser om överklagande.
Paragrafen reglerar under vilka förutsättningar bestämmelserna om laglighetsprövning inte kan tillämpas. Paragrafen motsvarar 10 kap. 3 § KL (prop. 1990/91:117 s. 224).
I paragrafen anges att bestämmelserna om laglighetsprövning inte gäller om det i lag eller annan författning finns särskilda bestämmelser om överklagande. Innebörden av bestämmelsen är att en prövning enligt bestämmelserna om laglighetsprövning och förvaltningsrättsligt över- klagande utesluter varandra. Detta innebär att det krävs ett uttryckligt författningsstöd för att laglighetsprövning ska vara utesluten, t.ex. bestämmelser om förvaltningsrättsligt överklagande eller bestämmelser om att ett beslut inte får överklagas över huvud taget.
Hur besluten överklagas
3 § Författningskommentar
3 § Ett beslut överklagas skriftligt.
I överklagandet ska klaganden ange vilket beslut som överklagas och de omständigheter som överklagandet grundas på.
Överklagandet ska ges in till förvaltningsrätten.
I paragrafen anges de krav som ställs på ett överklagande när det gäller form och innehåll. I paragrafen finns även en bestämmelse om till vilken instans ett överklagande ska ges in. Paragrafen motsvarar 10 kap. 4 och 5 §§ KL (prop. 1990/91:117 s. 224).
Av första stycket följer att ett överklagande av ett beslut ska göras skriftligt. Skriftlighetskravet är teknikoberoende. Det är uppfyllt om överklagandet görs på ett sätt som innebär att det kan läsas av myndigheten, oberoende av om det krävs tekniska hjälpmedel för att göra det eller inte.
Bestämmelsen i andra stycket anger vilken information som ska lämnas i överklagandet. Av bestämmelsen framgår att överklagandet ska innehålla uppgifter om vilket beslut som överklagas och de omständigheter som överklagandet grundas på. Den som överklagar ett beslut ska alltså ange inte bara vad det är för fel på beslutet utan också vad det är som gör att beslutet är felaktigt, se 7 §.
I tredje stycket anges att ett överklagande ska ges in till förvaltningsrätten. I 8 kap. 10 § regleras bl.a. kommuners, landstings och kommunalförbunds skyldighet att tillhandahålla upplysningar om hur beslut kan överklagas enligt 13 kap.
Tiden för överklagande
5§ Författningskommentar
5 § Överklagandet ska ha kommit in till förvaltningsrätten inom tre veckor från den dag då det tillkännagavs på kommunens, landstingets eller kommunalförbundets anslagstavla att protokollet över beslutet justerats. Tiden för överklagande av en gemensam nämnds beslut räknas från det att tillkännagivandet skett på anslagstavlorna i samtliga samverkande kommuner och landsting.
Tillkännagivandet av protokollsjusteringen måste finnas på anslagstavlan under hela överklagandetiden för att tiden ska löpa ut.
I paragrafen regleras när ett överklagande ska ha kommit in och hur tiden för överklagande ska beräknas. Paragrafen motsvarar 10 kap. 6 § KL (prop. 1990/91:117 s. 224 f. och prop. 1996/97:105 s. 121 f.).
I paragrafens första stycke anges att överklagandetiden för beslut av kommuner, landsting och kommunalförbund är tre veckor från det att det tillkännages på anslagstavlan att protokoll över ett beslut justerats. Eftersom beslut av en gemensam nämnd enligt 9 kap. 32 § ska anslås av samtliga samverkande kommuner och landsting räknas för dessa beslut tiden från det att tillkännagivande skett på alla berörda anslagstavlor.
I andra stycket anges att tillkänngivandet ska finnas på anslagstavlan under hela överklagandetiden. Om ett tillkännagivande av en protokollsjustering inte finns på anslagstavlan under hela den angivna tiden innebär bestämmelsen att överklagandetiden för ett sådant beslut inte kan löpa ut. Ett sådant beslut får inte heller laga kraft. Se vidare avsnitt 10.2.
6 § Författningskommentar
6 § Om överklagandet före överklagandetidens utgång har kommit in till kommunen, landstinget eller kommunalförbundet i stället för till förvaltningsrätten, ska överklagandet ändå prövas. Detsamma gäller när överklagandet av en gemensam nämnds beslut kommit in till någon av de samverkande kommunerna eller landstingen.
I paragrafen regleras förfarandet när ett överklagande kommit till det beslutande organet i stället för till förvaltningsrätten. Paragrafen motsvarar nuvarande 10 kap. 7 § KL (prop. 1990/91:117 s. 224 och prop. 1996/97:105 s. 122).
Av paragrafen följer att överklaganden som kommit in till den kommun, det landsting eller det kommunalförbund som fattat beslutet före överklagandetidens utgång ska prövas. För gemensamma nämnder gäller att överklagandet ska prövas om det kommit till någon av de kommuner eller landsting som samverkar i den aktuella nämnden. Det åligger ett beslutande organ som får in ett överklagande att, enligt bestämmelsen om serviceskyldighet i 4 § förvaltningslagen (1986:223), utan dröjsmål vidarebefordra detta till förvaltningsrätten med uppgift om när överklagandet kommit in. Det ankommer dock inte på det beslutande organet att pröva om överklagandet kommit in tid. Det samma gäller för kommuner eller landsting som samverkar i en gemensam nämnd.
Grunder för upphävande av besluten
7 § Författningskommentar
7 § Vid prövningen av överklagandet får domstolen inte beakta andra omständigheter än sådana som klaganden har hänvisat till före överklagandetidens utgång.
I paragrafen regleras domstolarnas befogenheter vid laglighetsprövning enligt detta kapitel. Paragrafen motsvarar 10 kap. 10 § KL (prop. 1990/91:117 s. 226).
Av paragrafen följer att en domstol inte får ta hänsyn till andra omständigheter än sådana som den klagande hänvisat till före överklagandetidens utgång. Bestämmelsen är en handlingsregel för domstolen och innebär att några andra omständigheter än de som klaganden anfört innan överklagandetiden gått ut inte får beaktas vid domstolens prövning. Detta innebär att det som klaganden anför blir styrande för processen i domstolen.
8 § Författningskommentar
8 § Ett överklagat beslut ska upphävas, om
1. det inte har kommit till på lagligt sätt,
2. beslutet rör något som inte är en angelägenhet för kommunen eller landstinget,
3. det organ som har fattat beslutet inte har haft rätt att göra det, eller
4. beslutet annars strider mot lag eller annan författning.
Första stycket 3 och 4 gäller inte beslut enligt 11 kap. 5 § andra och tredje styckena samt 12 och 13 §§ och beslut om att använda medel från en resultatutjämningsreserv enligt 14 §.
Domstolen får inte ersätta det överklagade beslutet med något annat beslut.
Paragrafen reglerar på vilka grunder ett beslut kan upphävas vid laglighetsprövning och att en domstol inte får ersätta ett upphävt beslut med något annat beslut i sak. Paragrafen motsvarar i huvudsak 10 kap. 8 § KL (prop. 1990/91:117 s. 22).
I första stycket anges på vilka grunder förvaltningsdomstolarna kan upphäva ett kommunalt beslut. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.1. Prövningsgrunderna tar sikte på olika aspekter. Den första prövningsgrunden avser felaktigheter i förfarandet när beslutet kom till medan övriga prövningsgrunder framför allt avser felaktigheter i beslutets innehåll. Domstolen är inte beroende av vilken prövningsgrund den klagande åberopar. Det är inte heller nödvändigt för den klagande att hänvisa till någon av prövningsgrunderna. Det är dock den klagande som ska anföra de omständigheter som visar att beslutet är olagligt enligt någon av prövningsgrunderna.
Första punkten föreskriver att beslut ska upphävas om det inte kommit till på lagligt sätt. Bestämmelsen tar sikte på att formaliaregler om hur ett beslut ska fattas följs. Bestämmelser om besluts tillkomst finns i kommunallagen och i viss speciallagstiftning men även i instruktioner som fullmäktige antagit med stöd av bestämmelser i kommunallagen som t.ex. en arbetsordning, instruktion eller reglemente. Andra beslut, uttalanden eller informationsmaterial som fullmäktige antar kan inte anses utgöra formaliaregler. Även för det fall att en allmän rättsgrundsats åsidosatts får det anses att beslutet inte tillkommit på lagligt sätt. Begreppet ”på lagligt sätt” syftar endast på felaktigheter vid beslutets tillkomst och tar inte sikte på felaktigheter i beslutets innehåll.
Andra punkten tar sikte på att kommuner och landsting inte ska fatta beslut om sådant som inte är kommunala angelägenheter och på detta sätt överskrida sina befogenheter. Vad som är kommunala angelägenheter regleras i 2 kap.
Tredje punkten tar sikte på att rätt organ i en kommun eller ett landsting fattat beslutet. Prövningen av om ett kommunalt organ haft rätt att fatta ett beslut får grundas i vem som enligt lag eller kommunala styrdokument ansvarar för att fatta ett visst beslut. Principerna för ansvarsuppdelningen i kommuner och landsting finns i 3 kap. 4 § samt 5 och 6 kap. En nämnd kan inte fatta beslut som ska fattas av fullmäktige eller en annan nämnd. Fullmäktige kan inte besluta i frågor som rör en nämnds egen förvaltande verksamhet eller enligt lag ska beslutas av en nämnd. Vidare har en nämnd som fattar verkställighetsbeslut som grundas på ett tidigare beslut av fullmäktige, t.ex. om avgiftsdebitering, inte rätt att avvika från vad fullmäktige beslutat.
Fjärde punkten tar sikte på om ett beslut strider mot lag eller annan författning på något annat sätt än i de tre första prövningsgrunderna. Prövningsgrunden tillämpas när ett beslut bryter mot en uttrycklig författningsregel, normalt av offentligrättslig karaktär. Dock innehåller bestämmelsen ingen begränsning av vilka författningsregler som omfattas utan även civilrättsliga bestämmelser omfattas. Även EU-rättsliga regler, som är en del av svensk rätt, kan åberopas i laglighetsprövningsmål. Praxis kring i vilken utsträckning olika EU-rättsliga bestämmelser, principer, m.m. kan beaktas får utvecklas i rättstillämpningen. Prövningsgrunden blir tillämplig endast när någon av de övriga tre punkterna inte är det.
I andra stycket anges att ett antal kommunala budgetbeslut undantas prövning enligt tredje och fjärde punkterna. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.2. Domstol kan däremot pröva om ett sådant beslut har tillkommit på lagligt sätt (första punkten) eller om det rör något som är en angelägenhet för kommunen eller landstinget (andra punkten). Det är fråga om beslut att åberopa synnerliga skäl för att inte balansera budgeten enligt 11 kap. 5 § andra och tredje styckena, beslut om ianspråktagande av resultatutjämningsreserver enligt 11 kap. 14 § samt beslut om reglering av ett negativt balanskravsresultat enligt 11 kap. 12 och 13 §§. Avsikten är att dessa beslut ska prövas inom ramen för det politiska systemet. Inte heller bestämmelserna i 11 kap. 1 och 2 §§ om god ekonomisk hushållning och god avkastning kan ligga till grund för domstolsprövning (RÅ 2000 ref. 1).
Av tredje stycket följer att en domstol som helt eller delvis upphävt ett beslut inte kan ersätta detta med ett nytt beslut.
9 § Författningskommentar
9 § Om ett fel har saknat betydelse för ärendets utgång, behöver beslutet inte upphävas. Detsamma gäller om beslutet har förlorat sin betydelse till följd av senare inträffade förhållanden.
I paragrafen regleras undantag från när en domstol ska upphäva beslut i enlighet med lagens 8 §. Paragrafen motsvarar 10 kap. 9 § KL (prop. 1990/91:117 s. 225 f.).
I paragrafen anges att beslut som fattats i strid med de i 8 § angivna prövningsgrunderna inte behöver upphävas om felet som begåtts saknat betydelse för ärendets utgång. Det kan t.ex. gälla en jävssituation som uppenbarligen saknat betydelse för ärendets utgång. En sådan situation kan vara att en valsedel vid ett slutet val felaktigt bedömts som ogiltig men att det kan konstateras att rösten, om den räknats, inte förändrat utgången av valet. Domstolen kan vidare avstå från att upphäva ett kommunalt beslut om beslutet har kommit att förlora sin betydelse till följd av senare inträffade förhållanden. Ett exempel på detta kan vara att det beslutande organet har fattat ett nytt beslut, som har fått laga kraft. Ett annat fall är att domstolen ställs inför en valfråga först efter mandatperiodens utgång.
Handläggningen i domstol
10 § Författningskommentar
10 § Vid tillämpningen av förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska kommunen, landstinget, den gemensamma nämnden eller kommunalförbundet anses som part.
I paragrafen anges att det organ som fattat det överklagade beslutet ska anses vara part i målet vid tillämpningen av förvaltningsprocesslagen (1971:291). Paragrafen motsvarar 10 kap. 11 § KL (prop. 1990/91:117 s. 221 och prop. 1996/97:105 s. 122). Övervägandena finns i avsnitt 12.5.
11 § Författningskommentar
11 § Ett föreläggande enligt 5 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får inte gälla sådana brister som består i att det i överklagandet inte anges de omständigheter som överklagandet grundas på.
Bestämmelsen i 29 § förvaltningsprocesslagen om rätt att utan yrkande besluta till det bättre för enskild ska inte tillämpas.
I paragrafen regleras undantag från förvaltningsprocesslagen (1971:291), förkortad FPL, vid domstolarnas handläggning av laglighetsprövningsmål. Paragrafen motsvarar 10 kap. 12 § KL (prop. 1990/91:117 s. 226). Övervägandena finns i avsnitt 12.5.
Av första stycket framgår att domstol vid tillämpning av 5 § FPL inte får förelägga en klagande att komplettera sitt överklagande med omständigheterna som överklagandet grundas på. Undantaget är en följd av bestämmelsen i 7 §.
I andra stycket finns en bestämmelse om att domstolarna inte får tillämpa 29 § FPL när beslut prövas i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.
12 § Författningskommentar
12 § Bestämmelser om hur förvaltningsrättens beslut överklagas finns i förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I paragrafen finns en hänvisning till förvaltningsprocesslagens bestämmelser om överklagande av förvaltningsrättens beslut samt en bestämmelse om att prövningstillstånd krävs vid överklagande av förvaltingsrättens beslut till kammarrätt. Paragrafen motsvarar 10 kap. 13 § KL (prop. 1990/91:117 s. 226).
13 § Författningskommentar
13 § Om förvaltningsrättens eller kammarrättens beslut har gått klaganden emot, får endast klaganden överklaga beslutet.
Om förvaltningsrätten eller kammarrätten har upphävt ett beslut eller förbjudit att det verkställs, får domstolens beslut överklagas av kommunen eller landstinget och av deras medlemmar.
Om förvaltningsrätten eller kammarrätten har upphävt ett beslut av ett kommunalförbund eller en gemensam nämnd eller förbjudit att det verkställs, får domstolens beslut överklagas av förbundet eller av nämnden, liksom av varje kommun och landsting som är medlem i förbundet eller samverkar i nämnden och av deras medlemmar.
Paragrafen reglerar vilka som får överklaga beslut av förvaltningsrätten respektive kammarrätten. Paragrafen motsvarar 10 kap. 14 § KL (prop. 1990/91:117 s. 226 och prop. 1996/97:105 s. 122 f.).
Av första stycket framgår att bara den som överklagat ett beslut enligt detta kapitel får överklaga ett beslut av förvaltningsrätten eller kammarrätten som går den klagande emot. Om flera personer har överklagat ett kommunalt beslut får varje klagande bara överklaga avgörandet av sin egen talan till högre instans.
I andra stycket anges att om förvaltningsrättens eller kammarrättens beslut har gått kommunen eller landstinget emot, får kommunen eller landstinget och deras medlemmar överklaga till högre instans. Detta gäller även intermistiska beslut om att ett beslut inte får verkställas.
I tredje stycket regleras att för kommunalförbund gäller att domstolens beslut får överklagas av förbundet, av de kommuner och landsting som är medlemmar i kommunförbundet samt medlemmarna i dessa kommuner och landsting. För gemensamma nämnder gäller att såväl de samverkande kommunerna och landstingen som medlemmar i dessa har rätt att överklaga. Även detta gäller intermistiska beslut om att ett beslut inte får verkställas.
När beslut får verkställas
14 § Författningskommetar
14 § Ett beslut som kan överklagas enligt detta kapitel får verkställas innan det fått laga kraft om inte särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen ska särskild hänsyn tas till om verkställigheten av beslutet kommer att kunna rättas.
Paragrafen reglerar under vilka omständigheter ett beslut som överklagats enligt reglerna om laglighetsprövning får verkställas. Paragrafen motsvarar delvis 10 kap. 14 a § KL (prop. 2001/02:122 s. 28 f.). Övervägandena finns i avsnitt 13.2.
Paragrafen innebär att ett beslut som överklagats enligt reglerna i detta kapitel som huvudregel får verkställas innan det fått laga kraft om inte särskilda skäl talar emot det. Regleringen innebär att omedelbar verkställighet får ske efter en individuell bedömning av skälen för och emot. Intresset av en fungerande kommunal beslutsprocess och effektivitet väger å ena sidan tungt vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger. Det kan ha stor ekonomisk eller rättslig betydelse för kommunen eller landstinget att beslutet verkställs skyndsamt. Även vid s.k. okynnesbesvär och när beslutet utan tvekan är lagenligt bör det kunna verkställas trots överklagandet. Å andra sidan kan en för tidig verkställighet leda till att kommun- eller landstingsmedlemmarnas rätt att få lagligheten i ett beslut prövad blir verkningslös om ett beslut som upphävs av juridiska eller faktiska skäl inte kan rättas. Omständigheten att ett beslut inte kan rättas bör därför tala starkt för att ett beslut inte verkställs. En annan omständighet som talar för försiktighet med att verkställa ett överklagat beslut är om beslutet innebär allvarliga ingrepp I en enskilds rättssfär. Kommunen eller landstinget har naturligtvis en viss handlingsfrihet också när ett beslut som inte kan rättas har överklagats. En aspekt som talar för verkställighet är att beslutet annars skulle sakna verkan. Det kan t.ex. handla om tillfälliga anställningar som inte kan vänta eller att en fastighet som kommunen eller landstinget vill förvärva säljs på exekutiv auktion. Andra meningen betonar att frågan om rättelse av ett beslut är möjlig eller inte alltid ska utgöra en del av bedömningen när kommuner och landsting tar ställning till om beslut ska verkställas före eller efter det fått laga kraft. Det faktum att det kan bli kostsamt eller krångligt för kommunen eller landstinget att rätta ett beslut betyder inte att det inte går att rätta. För det fall att kostnaderna för att rätta ett beslut framstår som orimliga bör detta dock tala för att beslutet inte verkställs.
Rättelse av verkställda beslut
15 § Författningskommetar
15 § Om ett beslut har upphävts genom ett avgörande som fått laga kraft och om beslutet redan har verkställts, ska det organ som har fattat beslutet se till att verkställigheten av det rättas i den utsträckning som det är möjligt. Ett beslut om rättelse ska meddelas utan oskäligt dröjsmål.
I paragrafen regleras skyldigheten att rätta verkställigheten av upphävda beslut. Paragrafen motsvarar 10 kap. 15 § KL (prop. 1990/91:117 s. 226 och prop. 2001/02:122 s. 29).
Av paragrafen framgår att om ett beslut har upphävts genom ett avgörande som har fått laga kraft och om beslutet redan har verkställts, ska det organ som har fattat beslutet se till att verkställigheten rättas i den utsträckning som det är möjligt. Det beslutande organet ska också utan oskäligt dröjsmål fatta ett beslut om hur rättelse ska gå till. Det beslutande organet ska med alla tillgängliga medel se till att rätta verkställigheten av det upphävda beslutet. Den omständigheten att rättelsen är förknippad med kostnader eller andra förluster utgör i princip inget hinder mot rättelse. Det beslutande organet är dock inte skyldigt att åstadkomma en fullständig återgång av ett verkställt beslut i en situation där detta inte längre är möjligt. Ett exempel på en sådan situation kan vara en tillfällig anställning som vid tiden för upphävandet löpt ut.