Kammarrätten om bristfälliga läkarintyg

Kammarrätten anser att läkarintygen förefaller vara något bristfälliga, men att detta kan förklaras av att hon har träffat en läkare som inte haft tidigare kännedom om henne.

Innehåll

Förvaltningsrätten i Göteborg

Vad målet gäller

Det förvaltningsrätten ska pröva i detta mål är om den 58-åriga kvinnan har rätt till sjukpenning

Det överklagade beslutet

Försäkringskassan har beslutat att inte bevilja kvinnan sjukpenning och beslutet motiverades med att det av läkarintygen framgår att kvinnan har buksmärta som strålar ner i benen, är öm över aorta, har blåsljud över aorta och ljumskar samt klåda. Det framgår att hon har vanföreställningar. Hon har smärta, trötthet, glömska, koncentraionssvårigheter och stark ångest över hälsan. Hennes besvär leder till att hon har svårt att hålla fokus och koncentrera sig på trafiken samt svårt att sova och att hon kliar sig. Hon har svårt att organisera, planera och få ihop dagarna. Hon klarar inte av att vistas bland andra, därför har hon isolerat sig.

Utifrån de medicinska underlagen bedöms att hon skulle klara ett strukturerat arbete i en lugn arbetsmiljö som inte ställer höga krav på stresstålighet och koncentrations- eller initiativförmåga. Det skulle vara ett arbete där hon bara behöver ta en sak i taget, inte fatta beslut eller framföra fordon. Ett sådant arbete bedöms vara ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Av de medicinska underlagen går det inte att utläsa att det finns några medicinska hinder eller risker för henne att utföra ett arbete som är mindre kognitivt krävande. Hennes arbetsförmåga bedöms inte vara nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom i förhållande till ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Det bedöms inte vara oskäligt att bedöma hennes arbetsförmåga mot normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden.

Yrkanden m.m.

58-åringen yrkar att hon ska beviljas sjukpenning för den aktuella perioden och anför att Försäkringskassan har förbisetts hur det är att leva med de besvär som hon har. Besvären är desamma som de senaste 14 åren och pågår hela dygnet. Hon kan inte vara bland vänner, arbetskamrater eller okända. De sjukskrivningar som hon har haft de senaste 14 åren är på grund av samma symtom. Hon har fått äta många mediciner för blodet, varav en ger minskad energi. Den sjukskrivande läkaren har inte läst det som hennes tidigare läkare har skrivit inför hennes flytt. Av senare intyg framgår att den sjukskrivande läkaren uppger att något arbete inte är aktuellt, oavsett vilket. Hon lider hela tiden, eftersom hon inte kan vara ute bland andra människor. Försäkringskassan anser att överklagandet ska avslås.

Skälen för förvaltningsrättens avgörande

Tillämpliga bestämmelser m.m.

En försäkrad har rätt till sjukpenning vid sjukdom som sätter ner hans eller hennes arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om den försäkrade är sjuk ska det bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Sjukpenning lämnas som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 365 dagar ska det, om det inte kan anses oskäligt, alltid beaktas om den försäkrade har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne (27 kap. 2–4 §§ och 27 kap. 49 § SFB).

Med förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden avses vanliga arbeten som den försäkrade trots sin sjukdom kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till hans eller hennes medicinska besvär. Hans eller hennes kvarvarande arbetsförmåga måste således kunna anses vara tillräcklig för att leva upp till de krav och förväntningar som arbetsgivaren på den öppna arbetsmarknaden allmänt sett har när det gäller t.ex. arbetsprestationer och arbetstakt. Anställningar som på något sätt subventioneras av det allmänna kan inte anses ingå i begreppet.

Vid prövningen i det enskilda fallet kan det inte krävas att Försäkringskassan, för att avslå en ansökan om sjukpenning, måste hänvisa till konkreta typer av arbeten som den försäkrade kan anses ha förmåga att utföra (HFD 2018 ref. 51). Att pröva den försäkrades arbetsförmåga mot normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden kan vara oskäligt bl.a. i fall där den försäkrade har en allvarlig sjukdom som gradvis försämras på sådant sätt att han eller hon får svårigheter att på sikt klara även annat arbete. Det kan även vara oskäligt att göra en sådan prövning när det i samband med olycka och vissa sjukdomar pågår en långvarig rehabilitering i enlighet med en av Försäkringskassan godkänd plan i syfte att återställa den försäkrades arbetsförmåga.

Vidare kan det vara oskäligt att göra en prövning av den försäkrades arbetsförmåga mot normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden vid vissa progressiva sjukdomar där arbetsförmåga successivt avtar eller vid pågående medicinsk behandling i syfte att förebygga en allvarlig sjukdom och arbetsförmågan är nedsatt till följd av behandlingen (Socialförsäkringsutskottets betänkande 2009/10:SfU13, s. 7 och 8).

Förvaltningsrättens bedömning

Frågan i målet är om kvinnans arbetsförmåga kan anses nedsatt på grund av sjukdom och om hon därmed har rätt till sjukpenning för perioden. Sjukpenning kan lämnas till en försäkrad som har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. Nedsättningen av arbetsförmågan ska vanligtvis styrkas genom medicinska underlag. Det är i första hand uppgifterna i underlagen som ska visa att den försäkrade har en sjukdom och att denna sätter ner arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Utöver diagnos och sjukdomsbeskrivning bör alltså den åtföljande funktions- och aktivitetsbegränsningen i arbete klart framgå av den medicinska dokumentationen.

Det är den försäkrade som ska visa att arbetsförmågan är nedsatt av medicinska orsaker. Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 365 dagar ska det om det inte kan anses oskäligt alltid beaktas om den försäkrade har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne.

Förvaltningsrätten delar Försäkringskassans bedömning att det inte kan anses oskäligt att bedöma hennes arbetsförmåga i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. I läkarintyg utfärdat den 20 september 2019 har hon sjukskrivits på grund av akut stressreaktion. Vid funktionsnedsättningar anges att hon har koncentrations- och sömnsvårigheter, eftersom hon kliar sig hela tiden. Hon har vanföreställningar. Vid aktivitetsbegränsningar anges att hon har svårt att koncentrera sig på bilkörning, till följd av sina upplevelser. Intygsskrivande läkare har antecknat att han vill ha kontakt med tidigare patientansvarig läkare, för att få veta mer om patienten.

I läkarintyg utfärdat den 27 september 2019 har hon sjukskrivits på grund av ångesttillstånd, ospecificerat. Vid aktuellt sjukdomsförlopp anges bl.a. att patienten har en grav kärlsjukdom. Vid aktivitetsbegränsningar anges att hon har smärta, trötthet, glömska, koncentrationssvårigheter och stark ångest över sin hälsa. Vidare framgår att läkaren bedömer att arbetsförmågan är nedsatt längre tid på grund av bl.a. tidigare långvarig psykisk sjukdom samt svår hjärt- och kärlsjukdom, långtidskontakt med psykiatrin som avbrutits samt sömnstörning.

Samma läkare har i läkarintyg utfärdat den 25 november 2019 förlängt sjukskrivningen på grund av vanföreställningssyndrom. Vidare anges att patienten är svårt psykiskt sjuk och har haft en långvarig kontakt med psykiatrin. Vid funktionsnedsättning anges att hon har vanföreställningar och övre buksmärta vid palpation, är öm över aortae samt har blåsljud över aorta och ljumskar. Vid aktivitetsbegränsningar har antecknats samma begränsningar som i intyg utfärdat den 27 september 2019. Remiss skrivs till psykiatrin på hemorten.

I läkarintyg den 22 januari 2020 har sjukskrivningen förlängts på grund av vanföreställningssyndrom, ångesttillstånd, ospecificerat och tvångssyndrom, ospecificerat. Vid funktionsnedsättning anges att hennes upplevelser gör att hon har svårt att koncentrera sig på något annat. Hon behöver bl.a. klia sig all sin vakna tid. Detta ger henne ångest och hon vill inte vara bland människor. Hon har sömnbrist, på grund av att hon har svårt att sova. Vid aktivitetsbegränsningar anges bl.a. att hon har nedsatt koncentrationsförmåga på grund sina upplevelser, hon har svårt att fokusera under längre perioder och hon kan inte vistas bland folk på grund av bl.a. ångest.

Efter undersökning av patienten den 7 februari 2020 vid en psykiatrisk öppenvårdsmottagning förlängs sjukskrivningsperioden. Vid funktionsnedsättning anges bl.a. att patienten nyligen etablerat kontakt med mottagningen efter att tidigare ha följts av vårdcentralen. Vid aktivitetsbegränsningar anges att patienten har nedsatt förmåga att hantera stress och krav, svårt att hålla fokus och koncentrera sig samt tappar röda tråden flera gånger under samtalet. Hon har svårt att organisera, att planera och att få ihop sina dagar. Hon har nedsatt energi, orkeslöshet och ett ökat vilobehov. Vidare har hon stort fokus på vanföreställningar som tar väldigt mycket energi och tid samt stort fokus på hälsan. Hon klarar inte av att vistas bland andra.

Förvaltningsrätten anser att de läkarintyg som ligger till grund för den i målet aktuella perioden förefaller vara något bristfälliga, men att detta kan förklaras av att hon har träffat en läkare som inte haft tidigare kännedom om henne. Intygen skiljer sig inte nämnvärt från senare utfärdade intyg och hon har en lång sjukdomshistorik. Det som har kommit fram om hennes besvär, såväl före som efter den aktuella sjukskrivningsperioden, får anses ha relevans även för den i målet aktuella perioden. Förvaltningsrätten anser att det medicinska underlaget sammantaget visar att hennes funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar under period har varit så omfattande att hon har rätt till hel sjukpenning. Mot denna bakgrund upphäver förvaltningsrätten Försäkringskassans beslut och beviljar kvinnan hel sjukpenning.

Kammarrätten i Göteborg

Yrkanden m.m.

Försäkringskassan yrkar att kammarrätten upphäver förvaltningsrättens dom och fastställer Försäkringskassans beslut samt anför följande. Det är ostridigt att kvinnan har en kronisk diagnos som sedan många år tillbaka sätter ned hennes arbetsförmåga i många arbeten på arbetsmarknaden. Försäkringskassan kan dock inte utläsa att hon under den nu aktuella perioden har haft aktivitetsbegränsningar av sådan omfattning att hennes arbetsförmåga varit nedsatt med minst en fjärdedel i ett för henne lämpligt normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.

Närmast före det aktuella sjukfallet beviljades hon hel sjukpenning utifrån diagnosen vanföreställningssyndrom. Bedömningen gjordes då i förhållande till normalt förekommande arbeten. Sjukperioden avbröts dock genom att hon meddelade att hon åter skulle börja arbeta 100 procent. Från och med den 15 september 2019 sjukskrevs hon på heltid utifrån diagnosen akut stressreaktion. Med hänsyn till att hennes arbetsförmåga förbättrats så att hon kunnat återgå i arbete på heltid mellan sjukperioderna kan det inte röra sig om ett sådant oförändrat tillstånd där tidigare beviljad sjukpenning starkt kan tala för en fortsatt nedsatt arbetsförmåga.

Kvinnan anser att överklagandet ska avslås.

Skälen för kammarrättens avgörande

Målet gäller frågan om kvinnan har rätt till sjukpenning. I likhet med förvaltningsrätten anser kammarrätten att läkarintygen för sjukpenning som avser den perioden är bristfälliga i vissa avseenden. I det första intyget för perioden anger läkaren diagnosen akut stressreaktion. Samtidigt beskrivs redan i det intyget, som baseras på en undersökning den 20 september 2019, att hon har vanföreställningar. Det finns också en kort beskrivning av hur de yttrar sig. I en journalanteckning samma dag finns en mer utförlig beskrivning av de observationer läkaren gjort i samband med undersökningen. I de två senare intygen för perioden skriver läkaren att det finns långvarig psykisk sjukdom och att en lång tids kontakt med psykiatrin har avbrutits. I de intygen anges diagnoserna ångesttillstånd, ospecificerat respektive vanföreställningssyndrom.

Det finns därutöver två läkarintyg för sjukpenning för perioden direkt efter den i målet aktuella perioden. I båda anges bl.a. diagnosen vanföreställningssyndrom och det finns något mer utförliga beskrivningar av hur hennes besvär yttrar sig i förhållande till intygen för den aktuella perioden. I det sista intyget, som utfärdats av läkare vid psykiatrisk öppenvårdsmottagning och baseras på undersökning den 7 februari 2020, anges att hon nyligen etablerat kontakt med mottagningen.

Även om intygen som utfärdats under den aktuella perioden innehåller sparsamma beskrivningar av hennes funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar, finns i journalanteckningen den 20 september 2019 en mer utförlig beskrivning av hur hennes besvär yttrar sig. Enligt kammarrätten finns det tillräckligt stöd för att anta att tillståndet varit i allt väsentligt detsamma under den aktuella perioden. Kammarrätten anser att utredningen sammantaget ger stöd för att hon befunnit sig i ett sådant sjukdomstillstånd som får bedömas helt sätta ned arbetsförmågan oavsett vilket arbete den förmågan bedöms mot. Hon har därför rätt till sjukpenning.

Fler inlägg i samma kategori: