Kammarrätten ger intygsskrivande läkare rätt

Kammarrätten ifrågasätter inte läkarnas bedömningar och vad de försäkringsmedicinska rådgivarna kortfattat har svarat vid konsultationer leder inte till någon annan bedömning

Innehåll

Ärendet i förvaltningsrätten

Kvinnans argumentation

En 48-årig kvinna överklagade ett avslagsbeslut om sjukpenning till förvaltningsrätten. Hon yrkade om sjukpenning för perioden och anförde bland annat att utredningen i målet visar att hennes besvär är sådana att om hon överhuvudtaget skulle ha arbetsförmåga skulle hennes arbete behöva innehålla så pass omfattande begränsningar att det inte kan sägas vara ett normalt förekommande arbete. Hon menar vidare hon gjort det sannolikt att hon hade sådana sjukdomsbesvär att hennes arbetsförmåga är nedsatt att rätt till sjukpenning föreligger. Kvinnan åberopar praxis hos Högsta förvaltningsdomstolen och avgöranden från kammarrätt samt tidigare till Försäkringskassan ingivet medicinskt material.

Försäkringskassans argumentation

Försäkringskassan står fast vid att en helhetsbedömning av samtliga omständigheter inte ger vid handen att kvinnans arbetsförmåga är nedsatt på sätt som krävs för att sjukpenning ska beviljas. Utifrån vad som kommer fram av den medicinska utredningen har hon inte gjort sannolikt att hon skulle sakna arbetsförmåga i ett arbete med lägre krav på kognitiva funktioner. Ett sådant arbete är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Försäkringskassan hänvisar i övrigt till det överklagade beslutet och till yttranden från försäkringsmedicinska rådgivare.

Förvaltningsrättens skäl till avgörandet

Förvaltningsrätten anger som skäl till avgörandet att det framgår att kvinnan har en historik med sjukskrivningar för i huvudsak ångest- och depressivt tillstånd. Hon har även uttryckt en önskan om att komma tillbaka i arbete genom arbetsträning via Arbetsförmedlingen. Av handlingarna framgår att Försäkringskassans bedömning av kvinnans arbetsförmåga, utifrån diagnos, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning, har stöd i ovan nämnda yttranden av två försäkringsmedicinska rådgivare, vilka gav uttryck för att hon borde klara av enklare aktiviteter i lugn miljö.

Förvaltningsrätten bedömde att de medicinska underlagen visade, mot bakgrund av den tolkning som två förvaltningsmedicinska rådgivare gjort, inte med tillräcklig grad av övertygelse att hon som arbetslös på grund av sjukdom haft sin arbetsförmåga nedsatt i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande lätt och lugnt arbete utan större krav på kognitiv förmåga. Därmed fanns ingen rätt till sjukpenning och förvaltningsrätten avslog överklagan.

Ärendet i kammarrätten

Kvinnan överklagar

Kvinnan överklagade till Kammarrätten i Sundsvall och anför att hennes besvär är av psykisk art. Eftersom objektiva fynd i princip saknas vid psykisk ohälsa är det varken möjligt eller rimligt att kräva sådana fynd för att bevilja sjukpenning. Besvär av psykisk karaktär bör skiljas från ett fysiskt sjukdomstillstånd i den bemärkelsen att psykiska besvär innebär att arbetsförmågan sätts ned i lika hög grad i alla normalt förekommande arbeten, det vill säga oberoende av om arbetet är fysiskt eller psykiskt ansträngande. Det saknas skäl att ifrågasätta vad behandlande läkare har intygat.

Prövningen av arbetsförmågan måste vara verklighetsförankrad och bedömningen måste ta hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid. Detta innebär bland annat att Försäkringskassan vid sin prövning har anledning att beakta eventuella bedömningar av personens arbetsförmåga som har gjorts av Arbetsförmedlingen. Under den aktuella sjukpenningperioden var hon aktuell för rehabiliteringssamverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen samt arbetsträning. Psykologen vid Arbetsförmedlingen har bedömt att hon har anpassningsbehov i arbeten utifrån psykisk funktionsnedsättning. Hon startade sin arbetsträning i mars 2020 med en omfattning av nio timmar per vecka. Målet är arbetsträning på halvtid, men så sent som i april 2021 har hon bara lyckats komma upp i 16 timmar per vecka. Av detta kan man sluta sig till att hon knappast under den aktuella sjukpenningperioden hade full arbetsförmåga i ett normalt förekommande arbete.

Hon ifrågasätter förvaltningsrättens bedömning att det finns något normalt förekommande arbete som är lätt och lugnt och som samtidigt inte har några större krav på kognitiv förmåga. Med hänsyn till omfattningen av hennes besvär är det svårt att föreställa sig arbeten där hon, med inga eller endast ringa anpassningsåtgärder, skulle kunnat klara av att utföra samtliga arbetsuppgifter i normal arbetstakt. Hon kan därmed inte anses ha haft förmåga att försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

Hon ger in redovisning av specialistinsats från Arbetsförmedlingen, ett utlåtande av en psykoterapeut och en sammanfattning av arbetsträning.

Försäkringskassan anför

Försäkringskassan anför bland annat följande. En arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen bör som utgångspunkt kunna vara vägledande även vid den bedömning av arbetsförmågan som ska göras av Försäkringskassan. Försäkringskassan kan dock inte utläsa att Arbetsförmedlingens slutsatser skulle grunda sig på några andra uppgifter än de som hon själv har lämnat. Det finns ett stort mått av osäkerhet i psykologens bedömning av hur ett tänkbart arbete bör vara organiserat, både vad gäller arbetsuppgifter och arbetstider. Av Arbetsförmedlingens sammanfattning av arbetsträningen går det inte att dra några slutsatser om hennes arbetsförmåga i ett lämpligt normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden under prövningsperioden. Det kan inte utläsas att arbetsmiljön och arbetsförhållandena varit sådana att arbetet kunnat likställas med ett sådant arbete.

Så långt det är möjligt och rimligt bör det ställas krav på undersökningsfynd som stödjer att det finns en nedsatt arbetsförmåga. Vid psykiska besvär måste det i vart fall finnas en tydlig förklaring till varför och på vilket sätt arbetsförmågan är nedsatt i sådan omfattning att det finns förutsättningar för att bevilja sjukpenning. Utredningen i målet förklarar inte varför och på vilket sätt hennes arbetsförmåga har varit nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till ett lätt och lugnt normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden, som inte ställer större krav på kognitiv förmåga. I ett sådant arbete skulle hon inte behöva mer än ringa anpassningar. Den omständigheten att hon under föregående sjukperiod beviljats sjukpenning utifrån i allt väsentligt samma besvär som nu ska bedömas kan inte ligga till grund för att ersättning ska beviljas även under den i målet aktuella perioden.

Skälen för kammarrättens avgörande

Som underinstanserna har angett ska hennes arbetsförmåga bedömas mot normalt förekommande arbeten. Frågan blir därför om hennes arbetsförmåga har varit nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till sådana arbeten.

Av rättsfallen HFD 2018 ref. 51 I och II framgår att normalt förekommande arbeten innebär vanliga arbeten som den försäkrade, trots sin sjukdom, kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till hans eller hennes medicinska besvär. Anställningar som på något sätt subventioneras av det allmänna kan inte anses ingå i begreppet. Av rättsfallen framgår vidare att den försäkrade ska bedömas kunna tillgodose alla sådana krav som ett arbete på den öppna arbetsmarknaden ställer. Hans eller hennes kvarvarande arbetsförmåga måste alltså kunna anses vara tillräcklig för att leva upp till de krav och förväntningar som arbetsgivare på den öppna arbetsmarknaden allmänt sett har när det gäller t.ex. arbetsprestationer och arbetstakt.

Av utredningen i målet framgår att hon före den nu aktuella perioden varit sjukskriven under en längre tid på grund av dåligt psykiskt mående. Hon har under den period som närmast föregått den nu aktuella varit sjukskriven under diagnosen blandade ångest- och depressionstillstånd.

I ett läkarintyg av en överläkare har hennes arbetsförmåga bedömts vara helt nedsatt under den i målet aktuella perioden. Hennes diagnoser har bedömts vara akut stressreaktion, posttraumatiskt stressyndrom och blandade ångest- och depressionstillstånd. Hon beskrivs ha sänkt stämningsläge utan att vara direkt avledbar samt vara ångestdriven och spänd. Det anges vidare att hon gråter under en stor del av samtalet och att hon bland annat uttrycker en önskan om att försvinna.

Hennes mående uppges ha försämrats kraftigt sedan en tid tillbaka, på grund av en förestående händelse. Hon har sökt vård akut och fått prioriteras för behandling. Det framkommer även att tillståndet inneburit kraftigt försämrad sömn som gör att hon vissa dagar inte orkar gå upp.

Enligt sjukskrivande läkare är det viktigt med låga krav under en tid för bearbetning och återhämtning för att senare komma igång med arbetsträning.

I ett kompletterande utlåtande från samma läkare framgår att läkaren vid tidigare besök bedömde att hon var i en mycket akut krissituation och att hon mådde sämre jämfört med tidigare med bland annat ökad ångest, sömnproblem, massiva mardrömmar samt massiva skuld- och skamkänslor. Det framgår vidare att hon beskrivit att ångesten tog sig uttryck i andningssvårigheter, illamående, kräkreflexer och svettningar.

Av ett läkarintyg av en annan läkare vid samma mottagning framkommer även att hon uppvisat tydliga koncentrationssvårigheter.

Kammarrätten anser inte att det finns skäl att ifrågasätta läkarnas bedömning att hon under aktuell period bland annat var i en akut psykisk krissituation och att hon hade så omfattande besvär och begränsningar att hon inte kunde arbeta på den öppna arbetsmarknaden. Vad försäkringsmedicinska rådgivare kortfattat har svarat vid konsultationer leder inte till någon annan bedömning. Kammarrätten anser därmed att de medicinska underlagen gör sannolikt att hennes arbetsförmåga under i målet aktuell period har varit helt nedsatt i förhållande till normalt förekommande arbeten. Ytterligare stöd för slutsatsen att hon saknade arbetsförmåga i normalt förekommande arbeten finns dessutom i redovisningen av specialistinsats från Arbetsförmedlingen där det bland annat utifrån medicinska underlag görs bedömningen att hon behöver olika former av arbetsanpassningar. Överklagandet ska därför bifallas på så sätt att hennes arbetsförmåga under perioden förklaras vara helt nedsatt.

Det ankommer på Försäkringskassan att pröva om övriga förutsättningar för rätt till sjukpenning är uppfyllda.