Förvaltningsrätten i Göteborg
Bakgrund
Försäkringskassan har beslutat att inte ändra sitt tidigare beslut att AA inte får assistansersättning från och med mars 2023.[1]
Yrkanden
AA yrkar att hon ska beviljas assistansersättning och anför att av de medicinska underlagen framgår att det innebär en allvarlig fara för hennes liv och hälsa om inte någon är i hennes omedelbara närhet och kontrollerar och stabiliserar hennes blodsocker. Om hon inte beviljas detta stöd tillförsäkras hon inte goda levnadsvillkor.
Skälen för förvaltningsrättens avgörande
Tillämpliga bestämmelser
För att ha rätt till assistansersättning krävs enligt 51 kap. 3 § SFB att den försäkrade behöver personlig assistans i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan för sådana grundläggande behov som avses i 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Enligt 9 a § första stycket LSS avses med personlig assistans ett personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med ett eller flera grundläggande behov.
Med grundläggande behov avses 1. andning, 2. personlig hygien, 3. måltider, 4. av- och påklädning, 5. kommunikation med andra, 6. stöd som den enskilde behöver på grund av en psykisk funktionsnedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom, och 7. stöd som den enskilde behöver löpande under större delen av dygnet på grund av ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns fara för den enskildes liv eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes fysiska hälsa.
En lagändring från och med den 1 januari 2023 innebär att det har tillkommit nya grundläggande behov, bl.a. avseende stöd som den enskilde behöver löpande under större delen av dygnet på grund av ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns fara för den enskildes liv eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes fysiska hälsa (9 a § första stycket 7 LSS).
Behovet av stöd ska finnas löpande under större delen av dygnet. Med det avses en period utan avbrott om mer än tolv timmar. Det medicinska tillståndet ska vara hänförligt till stora och varaktiga funktionshinder. Stödet förutsätter att det medicinska tillståndet medför antingen fara för den enskildes liv eller annars en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes fysiska hälsa.
Stödet avser fall där det finns en direkt och konkret risk för den enskildes liv eller hälsa. Det bör finnas en påtaglig risk för att ett uteblivet stöd direkt kan leda till ett livshotande tillstånd, till akuta skador eller till att det medicinska tillståndet omedelbart förvärras. Stödet förutsätter således att det finns en påtaglig risk för att det kan uppstå situationer som behöver hanteras omedelbart.
Risk för en gradvis försämring av hälsotillståndet eller en mer långsiktig risk för den enskildes liv ger däremot inte rätt till stöd enligt bestämmelsen. Ett exempel på ett medicinskt tillstånd som skulle kunna berättiga till stöd är grav epilepsi.
Den personliga assistenten behöver vara nära den enskilde för att löpande kunna bedöma vilken hjälp som behövs och för att kunna ingripa omedelbart om en kritisk situation skulle uppstå. Kraven på omedelbar närhet innebär att den personliga assistenten i princip bör befinna sig i samma rum som den enskilde. Det bör således inte anses vara tillräckligt att den personliga assistenten befinner sig på höravstånd i ett annat rum i bostaden (prop. 2021/22:244 s. 65–66).
Förvaltningsrättens bedömning
Det är utrett att AA omfattas av personkretsen enligt 1 § LSS. Frågan i målet är om hon uppfyller förutsättningarna för att beviljas assistansersättning enligt 51 kap. SFB. Det är AA som ska göra sannolikt att förutsättningarna för att bevilja henne assistansersättning är uppfyllda.
Försäkringskassan har bedömt att AA behöver personlig assistans med de grundläggande behoven i genomsnitt 1 timme och 17 minuter per vecka. Tiden avser den praktiska hjälpen hon behöver för att tvätta ryggen och håret, borsta tänderna samt ta på sig bh och kläder med dragkedja och knappar. AA har anfört att hon därutöver är i behov av stöd löpande under större delen av dygnet på grund av ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns fara för hennes liv eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hennes fysiska hälsa.
Av utredningen framgår att AA har diabetes typ 1 och behöver hjälp med att kontrollera sina blodsockervärden. Enligt förvaltningsrättens mening ger vad som kommit fram emellertid inte stöd för att det uppstår akuta situationer om kontrollen av värdena sker regelbundet. Inte heller visar utredningen att AA behöver en person i sin omedelbara närhet som har uppsikt över henne, utan det är tillräckligt att det finns en person i hennes bostad som kan hjälpa henne när blodsockernivåerna blir förhöjda.
Det saknas därmed stöd för att AA har ett sådant medicinskt tillstånd som medför en konkret fara för hennes liv eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hennes fysiska hälsa. Mot denna bakgrund kan hennes behov av sådan hjälp inte hänföras till de grundläggande behoven. Förvaltningsrätten anser sammanfattningsvis att det saknas stöd för att behov av hjälp med de grundläggande behoven är av högre omfattning än vad Försäkringskassan har kommit fram till i det överklagade beslutet.
Kammarrätten i Göteborg
Yrkanden m.m.
AA anför att hon har en svårhanterlig diabetes kombinerat med autism och selektiv mutism. Hennes diabetes och samsjuklighet innebär ett behov av assistans dygnet runt och att någon kontrollerar och hanterar hennes blodsockernivåer så att hon inte drabbas av allvarliga medicinska komplikationer. Den personliga assistenten måste befinna sig i hennes omedelbara närhet. Detta är nödvändigt för att kontinuerligt kunna bedöma hennes tillstånd och ingripa direkt vid ett plötsligt blodsockerfall eller annan akut situation.
Det är inte tillräckligt att enbart förlita sig på tekniska hjälpmedel, såsom kontinuerlig glukosmätning, eftersom hjälpmedlen inte kan reagera på tillstånd som hypoglykemi i realtid och kan visa felaktiga värden. I en situation som hennes, med en person som inte kan meddela sig, är mätaren endast ett kompletterande hjälpmedel som aldrig kan ersätta behovet av mänsklig övervakning och kontinuerlig kontroll. Den omedelbara närvaron av en personlig assistent är i detta fall helt nödvändig dygnet runt på grund av den totala sjukdomsbilden och ska bedömas som ett grundläggande behov.
Försäkringskassan anför att det i förarbetena anges att kravet på omedelbar närhet innebär att den personliga assistenten i princip bör befinna sig i samma rum som den enskilde. Det är därför inte tillräckligt att den personliga assistenten befinner sig på höravstånd i ett annat rum i bostaden. Detta oaktat om larm eller andra övervakningsmöjligheter medför att en övervakning kan ske kontinuerligt från annat rum.
Av utredningen framgår att inga akuta situationer uppstår om värden kontrolleras regelbundet. Hon har därför inte behov av att någon hela tiden under större delen av dygnet är i hennes absoluta närhet. Det behov som finns av regelbundna kontroller kan tillgodoses av punktinsatser. Sådana insatser uppfyller inte tidskravet och den övervakning som sker kräver inte att man befinner sig i hennes omedelbara närhet. AA:s behov av hjälp kan inte hänföras till de grundläggande behoven.
Skälen för kammarrättens avgörande
Medicinskt underlag
Av läkarintyg framgår att AA har typ 1-diabetes med insulinbehandling som kompliceras av autism. Behandlingen består av ett långverkande insulin och flera doseringar av kortverkande insulin i samband med måltid eller för att justera blodsocker mellan måltider. AA administrerar inte sitt insulin och tar inte sitt blodsocker själv, och tar inte heller initiativ till att be någon annan att göra det. Hon behöver därför hjälp med insulinadministration och blodsockerkontroller.
Hon bedöms inte säkert kunna tolka signaler på lågt blodsocker och inte heller kunna hantera det genom att höja sitt blodsocker eller larma på hjälp. Hon har en sensor som larmar vid låga blodsockervärden men ibland tappar sensorn kontakt och visar felvärden. En sensor visar också blodsockervärdet med viss fördröjning. Om en person befinner sig i bostaden kan man vid larm från sensorn kontrollera värdet och hjälpa patienten med åtgärd.
Då sensorn inte går att lita på till hundra procent och den visar värden med fördröjning bör det finnas en person i AA:s närhet som har koll på henne och som kan bedöma om hon verkar få symtom på hypoglykemi, kontrollera kapillärt värde samt vid behov hjälpa henne att häva hypoglykemin. Får hon inte hjälp vid hypoglykemi riskerar hon att sjunka ytterligare i blodsocker och allvarlig hypoglykemi är förenad med risk för medvetslöshet, generaliserade krampanfall och död.
Av ett tidigare utfärdat intyg av en läkare framgår att det inte är tillräckligt att AA:s blodsocker kontrolleras sex gånger per dag då man behöver ta hänsyn till en rad faktorer för att kunna justera insulindoser. Brist på kontinuitet gör att viktig information om hennes dagliga form, mängden genomförd aktivitet, hur hon ätit, om hon tagit sprutor och hennes blodsockernivåer under dagen inte kommer att kunna användas för att på ett adekvat sätt dosera kortverkande insulin, vilket ökar risken för allvarliga, akuta komplikationer.
Vidare har även en överläkare intygat att AA är i behov av insulininjektioner och kontroll av blodsocker kontinuerligt.
Kammarrättens bedömning
Det medicinska underlaget ger enligt kammarrätten klart stöd för att AA har behov av att ha en person i sin närhet som har henne under uppsikt och tar ett kontinuerligt ansvar för hennes insulinbehandling för att förhindra att akuta situationer uppstår. Uppgifterna i läkarintygen om behov av närvaro av annan person återspeglas i övrig utredning där det framgår att insulinbehandlingen inte har kunnat lämnas över till hemsjukvården på grund av att kommunen bedömt det som medicinskt osäkert att lämna AA ensam efter insulindosering.
Hennes förälder har också uppgett att AA till följd av sitt sjukdomstillstånd inte kan lämnas ensam. Vidare anser kammarrätten att vad som framkommit om sensorns osäkerhetsfaktorer och det förhållandet att AA till följd av sin funktionsnedsättning inte kan tillkalla hjälp i en akut situation medför att det inte kan anses tillräckligt att en personlig assistent befinner sig på höravstånd i bostaden (jfr prop. 2021/22:244 s. 38 f.).
Den sammantagna utredningen ger därmed stöd för att AA, utöver mer förutsägbara punktinsatser som insulinadministrering vid måltider, under större delen av dygnet behöver löpande stöd av en person i sin omedelbara närhet som kan upptäcka och förhindra akuta situationer som kan uppstå när som helst. Mot denna bakgrund utgör den hjälp som AA behöver med sin diabetes ett grundläggande behov enligt 9 a § första stycket 7 LSS.
Av underlaget framgår att AA inte har någon daglig verksamhet på grund av att personal där inte kan tillgodose hjälpbehoven gällande hennes diabetes, utan hon vistas huvudsakligen i föräldrahemmet. Hennes behov av hjälp med sin diabetes tillgodoses således inte till någon del inom sådan verksamhet och överstiger därmed klart 20 timmar i veckan. AA har därför rätt till assistansersättning, vilket innebär att hon också har rätt till ersättning för andra personliga behov om behoven inte tillgodoses på annat sätt.
Det ankommer på Försäkringskassan att närmare utreda omfattningen av AA:s behov samt att beräkna assistansersättningen. Handlingarna i målet ska därför överlämnas till Försäkringskassan för dessa åtgärder.
[1] Kammarrätten i Göteborg dom den 2025-11-05 i mål nr 6977-24.