Sammanställning av de beviskrav som förekommer inom förvaltningsprocessen
Innan ett mål avgörs genom dom ska alla relevanta omständigheter klarläggas.[1] Domstolen har då att ta ställning till om det material som parterna lagt fram styrker vissa förekommande omständigheter. Det kan även förekomma, att prövningen går ut på ett ställningstagande om det är visat att en visst förhållande ej föreligger. En omständighet som är ostridig föranleder endast ett konstaterande härav och erbjuder följaktligen inga problem.
Nedan följer en sammanställning av de beviskrav som förekommer i förvaltningsprocessen.[2] Sammanställningen börjar med det lägsta beviskravet anledning att anta och avslutas med utrett. Utrett anses vara ett exceptionellt högt beviskrav och förekommer i de fall då en försvunnen person ska kunna dödförklaras i nära anslutning till ett försvinnande.
Anledning att anta
Nivå: lågt beviskrav. Lagrum: 10 kap 1 § 2 st. utlänningslagen (2005:716) [en tidigare lydelse]. Praxis: MIG 2008:23. Gällde vid beslut om förvar i de fall det fanns anledning att anta att personen skulle undandra sig verkställighet.
Kan antas och antagligt
Nivå: strax under medel. Lagrum: 12 kap. 19 § utlänningslagen. Beviskravet gäller vid prövning om det kan antas finnas hinder för verkställighet då utlänning åberopar nya omständigheter för uppehållstillstånd.
Övervägande skäl
Nivå: medel/strax över medel. Lagrum: 39 kap. 3 § socialförsäkringsbalken.
Skälig anledning att anta
Nivå: strax över beviskravet ”övervägande skäl”. Lagrum: 12 kap. 1 § utlänningslagen. Lagrummet stipulerar bland annat att en utlänning aldrig får verkställas om det finns skälig anledning att anta att hen skulle utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig behandling.
Grundad anledning att anta
Nivå: medelhögt beviskrav. Lagrum: 4 kap. 2 § utlänningslagen. Beviskravet gäller vid bedömningen om en utlänning ska antas vara alternativt skyddsbehövande.
Sannolikt
Nivå: medelhögt beviskrav. Förmodligen det vanligaste beviskravet i förvaltningsprocessen.
Särskild anledning att anta
Nivå: strax över ett medelhögt beviskrav. Lagrum: 3 kap. 8 § 2 st. alkohollagen (2010:1622). Om det finns en särskild anledning att anta att lagning förekommer får alkhol ej lämnas ut.
Välgrundad anledning att anta
Nivå: högt beviskrav. Lagrum: 27 kap. 48 § socialförsäkringsbalken. Beviskravet gäller då en försäkrad ej ska prövas mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagars sjukskrivning.
Hög grad av sannolikhet
Nivå: högt beviskrav. Lagrum: 2 § lag om dödförklaring (2005:130). En försvunnen person kan dödförklaras efter ett år om det föreligger en hög grad av sannolikhet att personen är död.
Klart framgår
Nivå: högt beviskrav. Lagrum: 49 kap. 5 § skatteförfarandelagen (2011:1244). Gäller för att en oriktig uppgift ska anses ha lämnats till ledning för ett felaktigt skattebeslut.
Synnerlig anledning att anta
Nivå: högt beviskrav. Praxis: MIG 2012:14. 4 kap. 2 b och 2 c §§ UtlL. Enligt lagrummet anses utlänning utesluten från att vara flykting om det finns synnerlig anledning att anta att personen gjort sig skyldig till grova brott.
Klarlagd, styrka, visa
Nivå: högt beviskrav. Praxis: HFD 2013 ref. 61. Lagrum: 8 kap. 5 § mervärdeskattelagen (1994:200). Rätt till avdrag för ingående skatt föreligger endast om den kan styrkas enligt vad som föreskrivs.
Mycket hög grad av sannolikhet
Nivå: mycket högt beviskrav. Lagrum: 3 § 2 st. lagen (2005:130) om dödförklaring stipulerar att efter en naturkatastrof får en person dödförklaras om det råder en mycket hög grad av sannolikhet att så är fallet.
Uppenbart
Nivå: mycket högt beviskrav. Praxis: RÅ 2003 ref. 91. Lagrum: 10 kap. 14 § skatteförfarandelagen (2011:1244). För rätt till avdrag ska utbetalaren skriftligen anmäla till Skatteverket om det är uppenbart att den som utför arbete är att anse som anställd hos utbetalaren.
Utrett
Nivå: mycket högt/exceptionellt högt. Lagrum: 2 § lagen (2005:130) om dödförklaring. Enligt 2 § får en person dödförklaras om det är utrett att personen är död. I propositionen går det att utläsa att en möjlighet att dödförklara personer i nära anslutning till försvinnandet ska bara kunna användas när det inte kan finnas något rimligt tvivel om att den försvunne har avlidit, och den nya regeln bör därför ställa krav på att det är utrett att så är fallet.[1]
[1] Prop. 2004/05:88 Nya regler om dödförklaring s. 17.
[1] SOU 1964:37 Lag om förvaltningsförfarandet s. 428 ff.
[2] Se Gustav Lindkvist, Bevisfrågor i förvaltningsprocessen s. 104 ff. Lindkvist är juris doktor och specialiserad på förvaltningsprocess, skatteprocess och särskilt gällande bevishantering i dessa processer.