Arbetsdomstolen beslut den 2011-01-19 i mål nr A 234/09 (Beslut nr 4/11)
Lönetvist enligt 35 § medbestämmandelagen och fråga om talan ska avvisas enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen. Ett bolag är i förhållande till en arbetstagarorganisation bundet av ett kollektivavtal. Det är tvistigt om kollektivavtalet är tillämpligt på det arbete som de berörda arbetstagarna utför. Såvitt avser avvisningsfrågan är det bl.a. tvistigt om förhandlingsordningen i kollektivavtalet är tillämplig i tvisten, om förhandlingsordningen ställer krav på central förhandling i tvister enligt 35 § medbestämmandelagen samt om betydelsen av att central förhandling hållits sedan talan väckts i Arbetsdomstolen.
Saken
lönetvist enligt 35 § medbestämmandelagen
Skäl
Bakgrund
Airside bedriver verksamhet vid Arlanda flygplats. Parterna är överens om att huvuddelen av de anställdas arbetsuppgifter avser att ledsaga passagerare mellan gate och flygplanens uppställningsplats och att de därutöver utför transporter av besättningsmän och transferpassagerare, assistansuppdrag avseende ensamåkande barn och andra personer med särskilda behov, internposthantering samt vissa specialuppdrag. Arbetsuppgifterna utförs enligt avtal med ett annat bolag.
Airside är genom medlemskap hos Flygarbetsgivarna samt efter inkoppling bundet av riksavtalet i förhållande till förbundet. Vid lokala förhandlingar, som hölls under hösten 2009, gjorde avdelningen gällande att riksavtalet var tillämpligt på de anställdas arbete och att Airside därför var skyldigt att betala lön i enlighet med avtalets lönebestämmelser medan Airside hävdade att bolagets verksamhet över huvud taget inte omfattades av riksavtalet. Avdelningen framförde lönekrav avseende nio arbetstagare för perioden juni 2007–augusti 2009 och åberopade 35 § medbestämmandelagen. Den lokala förhandlingen slutade i oenighet. Det påkallades inte någon central förhandling utan arbetsgivarparterna väckte, inom tio dagar från det att de lokala förhandlingarna hade avslutats, talan i detta mål. Vid den muntliga förberedelsen i april 2010 uppgav förbundet att tolkningsföreträdet skulle avse fyra arbetstagare och kortare perioder och därmed lägre belopp än vad som först hade gjorts gällande. Detta föranledde arbetsgivarparterna att justera sin talan i målet.
Efter det att talan i detta mål väckts har central förhandling i lönetvisten genomförts på begäran av förbundet. Den centrala förhandlingen avslutades den 12 maj 2010.
Tvisten
Tvisten avser i första hand om talan ska avvisas på den grunden att förhandlingsskyldigheten inte är uppfylld och i sak om riksavtalet är tillämpligt på det arbete som arbetstagarna utför.
Utredningen i målet
Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har på arbetsgivarparternas begäran hållits vittnesförhör med T.L., operativ chef vid bolaget, D.B., arbetsledare vid bolaget, E.L., tidigare förhandlare hos Flygarbetsgivarna, P.P., Avia Express AB, B.N.O., Nordic Aero AB, J.B., förhandlare hos Flygarbetsgivarna, och C.E.S., förhandlare hos Tjänsteföretagen Almega. På begäran av förbundet har hållits förhör under sanningsförsäkran med E.E. och J.V. samt vittnesförhör med R.H., alla tre anställda vid bolaget, B.N., Svenska Transportarbetareförbundet, K.G., avdelningsombudsman, J.F., förbundsombudsman, samt G.J. och K.A., båda tidigare förbundsombudsmän. Parterna har åberopat skriftlig bevisning.
Arbetsdomstolen prövar först frågan om talan ska avvisas.
Några rättsliga utgångspunkter och sammanfattning av parternas ståndpunkter i avvisningsfrågan
Tvister om kollektivavtal ska enligt 2 kap. 1 § arbetstvistlagen upptas i Arbetsdomstolen som första domstol. Innan talan får upptas till prövning ska, enligt 4 kap. 7 § första stycket samma lag, förhandling ha ägt rum på det sätt som kan påkallas enligt medbestämmandelagen eller som anges i kollektivavtal. Om skyldighet att förhandla i tvisten gäller på grund av kollektivavtal, ska dess bestämmelser i detta hänseende ha iakttagits, innan saken får upptas till prövning av Arbetsdomstolen (prop. 1974:77 s. 175). I 4 kap. 7 § sista stycket arbetstvistlagen anges bl.a. att om förhandling som avses i första stycket inte ägt rum får talan ändå tas upp till prövning om mot förhandlingen förelegat hinder som inte berott på käranden.
Enligt 35 § medbestämmandelagen är en arbetsgivare skyldig att omedelbart påkalla förhandling, om det mellan denne och en arbetstagarorganisation, i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal, uppkommer en rättstvist om lön eller annan ersättning till medlem i organisationen. Kan tvisten inte lösas vid förhandling, ska arbetsgivaren väcka talan vid domstol. Av 37 § medbestämmandelagen följer att, om förhandling enligt 35 § medbestämmandelagen enligt föreskrift i kollektivavtal ska äga rum både lokalt och centralt, central förhandling ska påkallas inom tio dagar efter det att den lokala förhandlingen har avslutats. Talan vid domstol ska väckas inom tio dagar efter det att förhandling har avslutats.
För att det ska föreligga ett krav på central förhandling ska detta alltså följa av en mellan parterna tillämplig förhandlingsordning.
Parterna är överens om att det inte har genomförts någon central förhandling innan arbetsgivarparterna väckte talan i Arbetsdomstolen. Frågan är om förhandlingsskyldigheten är uppfylld i och med den genomförda lokala förhandlingen eller om frånvaron av genomförd central förhandling i tiden innan talan väcktes innebär hinder för att pröva talan.
Parterna är för det första oense om riksavtalets förhandlingsordning är tillämplig i tvisten. Om Arbetsdomstolen skulle finna att så är fallet är det tvistigt om förhandlingsordningen föreskriver att det ska hållas förhandling även centralt när det gäller tvister enligt 35 § medbestämmandelagen. Om Arbetsdomstolen skulle finna att förhandlingsordningen ställer krav på central förhandling är det tvistigt om målet, efter justering av talan, rör ett nytt tolkningsföreträde och om den centrala förhandling som har genomförts på initiativ av förbundet och som avslutades i maj 2010 innebär att det inte föreligger hinder för talans prövning. Slutligen är det tvistigt om omständigheterna i målet sammantaget är sådana att hinder inte bör anses föreligga för Arbetsdomstolen att ta upp tvisten till prövning.
Är riksavtalets förhandlingsordning tillämplig i tvisten?
Arbetsgivarparterna har gjort gällande att riksavtalets förhandlingsordning inte är tillämplig eftersom riksavtalet som sådant inte är tillämpligt på det arbete som arbetstagarna utför. Enligt förbundet är förhandlingsordningen tillämplig eftersom Airside sedan inkopplingen är part i avtalet och att förhandlingsordningen alltså är tillämplig oavsett om Arbetsdomstolen skulle komma fram till att riksavtalet är tillämpligt på verksamheten eller inte.
Arbetsdomstolen gör följande bedömning avseende innebörden av förhandlingsordningen.
Parterna är överens om att Airside efter inkopplingsförfarandet år 2006 är bundet av riksavtalet som sådant i förhållande till förbundet. Tvisten i sak rör frågan om detta avtal är tillämpligt på det arbete som arbetstagarna utför. Tvistefrågan avser alltså om riksavtalet, som i sig gäller mellan parterna, ska tillämpas på visst arbete. Arbetsdomstolen kan inte dela arbetsgivarparternas ståndpunkt att det för att avgöra om förhandlingsordningen är tillämplig först måste avgöras om avtalet är tillämpligt på det arbete som arbetstagarna utför hos Airside. Enligt Arbetsdomstolens mening gäller i stället i en sådan situation förhandlingsordningen i det kollektivavtal som tvisten rör och som parterna ostridigt är bundna av. Förhandlingsskyldighetens omfattning i en sådan situation bestäms alltså av den förhandlingsordning som finns i det kollektivavtal som själva tvisten gäller. Detta gäller även om parterna är oense om huruvida avtalet är tillämpligt på det arbete som tvisten gäller och även om verksamheten hos parten, den avtalsbundne arbetsgivaren, inte består av annat än detta arbete.
Sammanfattningsvis finner således Arbetsdomstolen att riksavtalets förhandlingsordning är tillämplig på den aktuella tvisten.
Vid denna bedömning saknas anledning att, vad gäller avvisningsfrågan, ta ställning till om riksavtalet är tillämpligt på det arbete som arbetstagarna utför.
Uppställer förhandlingsordningen ett krav på central förhandling i tvister enligt 35 § medbestämmandelagen?
Förhandlingsordningen återfinns i riksavtalets § 23.
I § 23 Mom 4 anges bl.a. att om det vid lokal förhandling inte kan träffas en överenskommelse och endera parten önskar fullfölja ärendet, hänskjutes detta inom två månader till central förhandling.
I § 23 Mom 6 anges att beträffande tidsfrister för förhandlingars påkallande och genomförande samt eventuellt väckande av talan vid domstol gäller vad som stadgas i medbestämmandelagen, försåvitt inte annat är stadgat i annan lag till vilken tvistefrågan är hänförlig.
Parterna är överens om att regleringen i Mom 4 innebär att det normalt sett krävs central förhandling. Det parterna är oense om är om detta krav gäller även tvister enligt 35 § medbestämmandelagen. Enligt arbetsgivarparterna ställer förhandlingsordningen inte något krav på central förhandling i sådana tvister eftersom det inte finns någon uttrycklig föreskrift med sådan innebörd. Enligt arbetsgivarparterna innebär vidare Mom 6 en hänvisning till medbestämmandelagens reglering av vilken det i sig inte följer något krav på central förhandling. Enligt förbundet innebär Mom 6 endast en reglering av vilka tidsfrister som ska gälla vid bl.a. påkallande av förhandling medan kravet på central förhandling följer av Mom 4. Förbundets ståndpunkt är att det inte krävs någon uttrycklig föreskrift om att även tvister enligt 35 § medbestämmandelagen ska omfattas av kravet på central förhandling.
Som redogjorts för inledningsvis anges i 37 § medbestämmandelagen att om förhandling enligt 35 § medbestämmandelagen – enligt föreskrift i kollektivavtal – ska äga rum både lokalt och centralt, ska central förhandling påkallas inom tio dagar efter det att den lokala förhandlingen har avslutats. Enligt Arbetsdomstolens mening innebär inte lokutionen ”enligt föreskrift i kollektivavtal” att det krävs en uttrycklig reglering i ett kollektivavtal om att central förhandling ska genomföras i tvister enligt 35 § medbestämmandelagen. Det avgörande är vad parterna är ense om att avtalet innebär eller vad som vid en sedvanlig avtalstolkning kan anses följa av parternas förhandlingsordning.
Arbetsdomstolen gör följande bedömning.
Som Arbetsdomstolen uppfattat parternas talan har ingen av parterna gjort gällande någon gemensam partsavsikt om förhandlingsordningens innebörd i nu tvistig del. I vart fall är det inte genom utredningen visat att det förelagat någon gemensam partsavsikt, dvs. vare sig att parterna varit uttryckligen överens om att tvister enligt 35 § medbestämmandelagen ska omfattas eller inte omfattas av kravet på central förhandling.
Parterna har till stöd för sin respektive ståndpunkt i tolkningsfrågan åberopat dels ordalydelsen, dels omständigheter hänförliga till när de olika momenten ovan tillkommit och vad som gäller på andra avtalsområden.
Förbundet har anfört att kollektivavtalet för bevaknings- och säkerhetsföretag (väktaravtalet) för åren 2008–2010 innehåller samma reglering som Mom 4 och 6 i riksavtalets förhandlingsordning. Eftersom det av väktaravtalet följer att det föreligger ett krav på central förhandling vid tvister enligt 35 § medbestämmandelagen bör samma krav gälla enligt riksavtalet, enligt förbundet. Förbundet har även åberopat handlingar avseende två lönetvister enligt 35 § medbestämmandelagen på väktaravtalets område, i vilka central förhandling begärts. Flera av förbundets åberopade förhörspersoner har därutöver uppgett att enligt deras uppfattning följer av de avtal förbundet tecknat inom andra avtalsområden ett krav på central förhandling i tvister enligt 35 § medbestämmandelagen. Förbundet har gjort gällande att detta är det vanliga på svensk arbetsmarknad.
Arbetsgivarparterna har hänvisat till tjänstemannaavtalet för transportbranschen för perioden den 1 maj 2010–den 30 april 2012. Det avtalets förhandlingsordning föreskriver att förhandling ska ske såväl lokalt som centralt och, enligt en uttrycklig bestämmelse, att vissa tvister, bl.a. tvister enligt 35 § medbestämmandelagen, är undantagna från förhandlingsordningen.
Enligt Arbetsdomstolens mening går det inte av de av parterna åberopade kollektivavtalen att dra någon bestämd slutsats om vilken innebörd riksavtalets förhandlingsordning har i nu tvistig fråga. Frågan är då hur ordalydelsen i Mom 4 och 6 i riksavtalets förhandlingsordning ska uppfattas.
Parterna synes överens om att Mom 6 infördes i samband med att medbestämmandelagen tillkom. Ordalydelsen i momentet talar enligt Arbetsdomstolens mening för förbundets ståndpunkt såvitt avser innebörden av bestämmelsen. Där anges att ”beträffande tidsfrister” gäller vad som stadgas i medbestämmandelagen. Arbetsdomstolen kan i och med att detta uttryckssätt valts inte dela arbetsgivarparternas ståndpunkt att innebörden av momentet skulle vara att medbestämmandelagens krav på enbart lokal förhandling skulle gälla. Arbetsdomstolen förstår momentet så att det hänvisar till just medbestämmandelagens tidsfrister, t.ex. om talans väckande i 64– 66 §§ medbestämmandelagen, men även särregleringen i 37 § medbestämmandelagen.
Nästa fråga är då vilken slutsats som kan dras av ordalydelsen i Mom 4. Det får anses allmänt vedertaget att som huvudregel gäller att parterna på svensk arbetsmarknad i sina förhandlingsordningar föreskriver om såväl lokal som central tvisteförhandling, så också i den nu aktuella förhandlingsordningen i riksavtalet. I riksavtalets förhandlingsordning finns inte någon uttrycklig reglering om vad som gäller avseende tvister enligt 35 § medbestämmandelagen. Detta kan innebära antingen att sådana tvister därmed omfattas av huvudregeln om central förhandling eller att frånvaron av en uttrycklig reglering innebär att medbestämmandelagens krav på enbart lokal förhandling gäller. Något skäl för att tvister enligt 35 § medbestämmandelagen typiskt sätt skulle vara undantagna från systemet med både lokal och central förhandling kan inte anses föreligga. Om parterna i ett avtal önskar att utesluta, eventuellt tillsammans med andra typer av tvister, tvister enligt 35 § medbestämmandelagen från en i en förhandlingsordning föreskriven skyldighet att förhandla både lokalt och centralt har parterna möjlighet att uttryckligen införa ett sådant undantag i avtalet. Det kollektivavtal som arbetsgivarparterna åberopat är ett exempel på en sådan reglering. Finns inte något sådant uttryckligt undantag i en förhandlingsordning – och utredningen i övrigt inte leder till någon annan slutsats – ligger det enligt Arbetsdomstolen närmast till hands att anta att ett i förhandlingsordningen föreskrivet krav på central förhandling omfattar även tvister enligt 35 § medbestämmandelagen.
Mot denna bakgrund får enligt Arbetsdomstolens mening § 23 Mom 4 riksavtalet tolkas så att bestämmelsen föreskriver ett generellt krav på såväl lokal som central förhandling och att detta krav får anses omfatta även tvister enligt 35 § medbestämmandelagen eftersom sådana tvister inte uttryckligen undantagits från bestämmelsen. Det finns inget i utredningen som talar emot en sådan slutsats.
Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen alltså att riksavtalets förhandlingsordning får anses uppställa ett krav på såväl lokal som central förhandling i tvister enligt 35 § medbestämmandelagen.
Betydelsen av att central förhandling hållits efter det att talan väckts m.m.
Arbetsgivarparterna har gjort gällande att förbundet under handläggningen framställt ett nytt tolkningsföreträde och att det ursprungliga tolkningsföreträdet därmed är utan verkan samt att central förhandling skett angående det nya tolkningsföreträdet. Förbundet har mot detta invänt att förbundet inte framställt något nytt tolkningsföreträde utan endast inskränkt det tidigare lagda tolkningsföreträdet.
Arbetsdomstolen kan konstatera att det av avdelningen lagda tolkningsföreträdet avsåg lön beräknat på visst sätt avseende nio arbetstagare för en viss tidsperiod. De förändringar som sedan skett avseende tolkningsföreträdet har bestått i att antalet arbetstagare minskat och att tidsperioden för var och en av de kvarvarande fyra arbetstagarna har kortats ned. Sättet att beräkna lönekraven är detsamma. De personer och de tidsperioder som nu omfattas av tolkningsföreträdet omfattades även av det ursprungliga tolkningsföreträdet. Arbetsdomstolen finner därmed att det inte är fråga om något nytt tolkningsföreträde. Förbundet får anses ha inskränkt det av avdelningen lagda tolkningsföreträdet. Påståendet om att central förhandling förts angående ett nytt tolkningsföreträde är därmed inte relevant för bedömningen.
Arbetsgivarparterna har vidare gjort gällande att central förhandling under alla förhållanden hållits i lönetvisten under våren 2010 och att speciella omständigheter förelegat och att förhandlingsskyldigheten därmed får anses vara fullgjord. Förbundet har framhållit att förhandlingsskyldigheten ska fullgöras innan talan väcks.
Enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen får talan inte tas upp till prövning av Arbetsdomstolen förrän förhandling ägt rum rörande tvistefrågan. Arbetsdomstolen konstaterar att enligt fast praxis gäller att förhandlingsskyldigheten ska vara uppfylld innan talan väcks. Härifrån har i praxis undantag medgivits i vissa speciella situationer.
Ett sådant undantag sammanhänger med att det processhinder som föreligger om förhandlingskravet inte är uppfyllt är dispositivt och beaktas endast efter invändning av part. Som uttalats i bl.a. AD 1990 nr 52 bör avvisning därför inte ske för det fall att förhandlingskravet inte är uppfyllt vid talans väckande men blir uppfyllt innan invändning om bristande förhandling görs. Detta undantag är inte aktuellt i detta mål.
Arbetsdomstolen har även i andra mycket speciella situationer ansett att förhandlingsskyldigheten får anses vara uppfylld, trots att någon formellt riktig förhandling inte genomförts innan talan väcktes vid domstolen, se AD 1993 nr 22 och AD 2003 nr 57. Dessa avgöranden gäller situationen att förhandling skett men genomförts med fel part. I princip gäller i sådana fall att förhandlingsskyldigheten inte är uppfylld och att talan ska avvisas. I de båda avgörandena accepterade dock Arbetsdomstolen att förhandlingen skett med fel motpart. Arbetsdomstolen kan konstatera att i nu aktuellt fall har det inte skett någon central förhandling innan talan väcktes, trots att förhandlingsordningen uppställer sådant krav. Det är alltså inte fråga om en situation där en förhandling har skett men genomförts med fel motpart.
Det förhållandet att en part bedömt omfattningen av förhandlingsskyldigheten felaktigt innebär inte att parten tillåts väcka talan hos Arbetsdomstolen utan att ha uppfyllt den förhandlingsskyldighet som Arbetsdomstolen, efter en prövning, anser föreligga (jfr AD 2002 nr 56).
Arbetsgivarparterna har utvecklat skälen till varför de anser att tvisten ändå bör kunna tas upp till prövning med bl.a. hänvisning till att central förhandling numera genomförts och anfört även följande omständigheter.
Arbetsgivarparterna har anfört att bolaget fick uppfattningen att förbundet accepterat att bolaget uppfyllt sin förhandlingsskyldighet genom den lokala förhandlingen. Av utredningen framgår att arbetsgivarsidans inställning, att talan kunde väckas utan att central förhandling påkallats, framförts i samtal mellan företrädare för parterna och att förbundet då inte uttryckligen uttalat sig i frågan. Förbundet har visserligen inte haft någon skyldighet att delge sin uppfattning i frågan men Arbetsdomstolen kan dela arbetsgivarparternas synpunkt att det hade varit lämpligt att förbundet upplyst om sin ståndpunkt när frågan kom på tal. Det förhållandet att arbetsgivarparterna fick uppfattningen att förbundet skulle ha godtagit arbetsgivarparternas felaktiga tolkning av förhandlingsskyldigheten kan emellertid inte, enligt Arbetsdomstolens mening, leda till slutsatsen att arbetsgivarparterna skulle vara befriade från att uppfylla förhandlingsordningens krav.
Arbetsgivarparterna har vidare gett uttryck för att förbundets agerande närmast utgör ett missbruk av 35 § medbestämmandelagen. De har anfört följande. 35 § medbestämmandelagen är avsedd för andra situationer än den nu aktuella. Bestämmelsen innebär en snabb rättsverkan i syfte att arbetstagaren utan dröjsmål ska få ut den lön han eller hon har rätt till. I aktuellt fall har förbundet under åberopande av 35 § medbestämmandelagen begärt lön för ett antal personer, varav flera inte var medlemmar i förbundet, avseende belopp, som delvis inte kunde begäras med stöd av bestämmelsen. När bestämmelsen åberopas måste arbetsgivaren agera för att inte bli betalningsskyldig. Hade Airside blivit betalningsskyldigt enligt det ursprungliga tolkningsföreträdet hade detta inneburit ett mycket bekymmersamt ekonomiskt läge för bolaget. Som Arbetsdomstolen uppfattar arbetsgivarsidans argumentation ifrågasätts bl.a. det lämpliga i att åberopa 35 § medbestämmandelagen i den aktuella situationen, där tvisten inte avser lönebeloppen i sig utan om avtalet över huvud taget är tillämpligt på bolagets verksamhet. Oavsett vilka synpunkter man kan ha på lämpligheten av förbundets agerande finner Arbetsdomstolen att inte heller de nu anförda omständigheterna är sådana att talan ändå bör tas upp till prövning. Det faktum att arbetsgivarparterna anser att förbundet inte borde ha begärt inkoppling under avtalet eftersom de anser att bolaget inte har någon verksamhet som omfattas av avtalet, förändrar inte heller bedömningen.
Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att omständigheterna i det aktuella fallet inte är sådana att undantag från kravet på att förhandlingsskyldigheten ska vara uppfylld innan talan väcks bör göras. Hinder föreligger således för att ta upp arbetsgivarparternas talan till prövning.
Sammanfattning och rättegångskostnader
Arbetsdomstolen har funnit att arbetsgivarparterna inte har uppfyllt sin förhandlingsskyldighet och att hinder föreligger för att ta upp talan till prövning. Talan ska därför avvisas. Vid denna utgång ska arbetsgivarparterna, med tillämpning av 18 kap. 5 § rättegångsbalken och 5 kap. 2 § tredje stycket arbetstvistlagen, med hälften vardera ersätta förbundet för rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.
Arbetsdomstolens ställningstaganden
Arbetsdomstolen avvisar Flygarbetsgivarnas och Airside AB:s fastställelsetalan.
Flygarbetsgivarna och Airside AB ska med hälften vardera ersätta Svenska Transportarbetareförbundet för rättegångskostnader med tvåhundraåttiosextusensexhundrafyrtioåtta (286 648) kr, varav 275 644 kr avser ombudsarvode, med ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för detta beslut till dess betalning sker.