Specialmotivering
Inledande bestämmelser
Under denna rubrik finns ett antal inledande bestämmelser. I 1 § preciseras lagens tillämpningsområde, och paragrafen innehåller en definition av det arbetstagarbegrepp som skall gälla enligt lagen. Bestämmelsen i 2 § anger vissa kategorier av arbetstagare som är undantagna från lagens tilllämpningsområde. I 3 § regleras det fallet att någon annan författning eller ett avtal innehåller regler som avviker från anställningsskyddslagen. Den avslutande paragrafen i detta avsnitt, 4 §, innehåller vissa regler om beräkning av anställningstid. Dessa regler skall ligga till grund för tilllämpningen av vissa särskilt angivna bestämmelser i lagen.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om arbetstagares anställningsskydd och frågor som hänger samman med detta. Vissa arbetstagare är dock undantagna från lagens tillämpningsområde. Bestämmelser om detta finns i 2 §.
Med arbetstagare avses den som enligt ett avtal och inom ramen för ett anställningsförhållande själv skall arbeta för någon annans räkning mot ersättning.
Vid bedömningen av om det föreligger ett anställningsförhållande skall hänsyn tas till vad de enskilda parterna har avtalat, men också till arbetsuppgifternas art, hur arbetet bedrivs och vad som har blivit bestämt om ersättningen. Omständigheterna i det enskilda fallet skall vägas samman, varvid det även skall beaktas om den som skall utföra arbetet kan jämställas med en arbetstagare i ekonomiskt och socialt hänseende.
Fortsättning
Den föreslagna bestämmelsen, som skall vara tvingande, svarar mot 1 § första stycket i den nu gällande anställningsskyddslagen.
I den föreslagna bestämmelsens första stycke anges att lagens bestämmelser om anställningsskydd skall gälla beträffande arbetstagare. Det är alltså arbetstagarbegreppet som anger gränserna för lagens tillämpningsområde. Definitionen av det begreppet ges i andra stycket. Vidare innehåller första stycket en erinran om att vissa kategorier inte omfattas av lagen ens när de är att anse som arbetstagare. Denna s.k. undantagskrets beskrivs närmare i 2 §. Det bör också påpekas att lagen i sin helhet är subsidiär i förhållande till den speciallagstiftning som finns på vissa områden. Således förekommer det uttryckliga bestämmelser om att vissa kategorier av arbetande inte skall anses som arbetstagare (se lagen [1992:322] om ungdomspraktikanter och lagen [1992:1331] om arbetslivsutveckling).
Bestämmelsen tar inte upp någon regel om lagens tillämplighet i internationella förhållanden. Den frågan får i stället lösas i rättspraxis med tilllämpning av internationellt privaträttsliga regler.
Andra stycket innehåller en definition av det arbetstagarbegrepp som skall tillämpas enligt anställningsskyddslagen. Stycket utgår från att arbetstagaren är en fysisk person. En juridisk person kan alltså inte räknas som arbetstagare i lagens mening . Det avgörande är vem som skall anses som den reellt sett arbetspresterande parten. Om parterna har skjutit in en juridisk person emellan sig för att kringgå arbetstagarbegreppet hindrar det inte att den fysiske person som står bakom den juridiska personen betraktas som arbetstagare i lagens mening. Att man på detta sätt ”ser igenom” en juridisk person förutsätter dock att det är fråga om just ett kringgångs försök, däri inräknat fall där någon har utnyttjat den arbetspresterandes underlägsna ställning på ett otillbörligt sätt. Däremot bör så inte ske bara av det skälet att beställaren har kvar det övergripande ansvaret över en verksamhet som den juridiska personen bedriver, något som exempelvis kan förekomma inom sådana samhällssektorer som vård och omsorg.
Arbetsprestationen skall utgå från ett avtal. Den arbetspresterande parten skall alltså ha gjort sitt åtagande frivilligt och det föreligger inte något anställningsförhållande om arbetet följer t.ex. av värnplikt, skolplikt eller arbetsplikt enligt lagen om kriminalvård i anstalt. Bestämmelsen innebär vidare att parternas relation måste ha karaktären av ett anställningsförhållande. Om det är fråga om ett annat slags arbetsavtal är arbetstagarbegreppet inte tillämpligt.
Vidare föreslås att den fysiska person som har gjort åtagandet måste ha en personlig arbetsskyldighet. Den personliga arbetsskyldigheten är en central del av arbetstagarbegreppet och har därför tagits in som ett obligatoriskt moment i lagtexten. Arbetstagarbegreppet – och därmed lagen – är dock i likhet med vad som har gällt hittills (jämför avsnitt 9.2.5. ovan) tillämpligt även för det fall att den arbetspresterande parten har rätt att anlita någon annan för en del av arbetet; i vad mån han har en sådan rätt beror av parternas avtal. Men han måste vara skyldig att själv utföra arbete och anställningsskyddet måste kunna knytas till en bestämd fysisk person.
I arbetstagarbegreppet ligger vidare att arbetet skall utföras för någon annans räkning. Vi föreslår också att bara sådant arbete som berättigar till någon form av ersättning skall omfattas av arbetstagarbegreppet. Det behöver inte vara fråga om lön eller över huvud om ersättning i pengar, men anställningsförhållandet förutsätter att den arbetspresterande har rätt till någon form av vederlag. Att någon arbetar utan ersättning under en period utesluter dock inte en tillämpning av arbetstagarbegreppet. Men rent benefika eller helt ideella insatser faller utanför lagens tillämpningsområde.
I tredje stycket lämnas riktlinjer för den gränsdragning som måste ske mellan anställningsförhållanden och rättsliga relationer av annat slag. Främst är det mellan anställningsförhållanden och uppdragsförhållanden med en självständig företagare som gränsen har en praktisk betydelse, men anställningsförhållanden måste också skiljas ut från exempelvis arbete inom ramen för ett förtroendeuppdrag. Den föreslagna bestämmelsen föreskriver en helhetsbedörnning av parternas avtalsförhållande och omständigheterna i övrigt. Det blir alltid fråga om en rättslig bedömning när avtalsförhållandets natur skall fastställas.
Av stor betydelse blir vad de enskilda parterna skall anses ha avtalat och hur de har utformat sin rättsliga relation. När de gemensamt har utgått från att rättsförhållandet skall ha en viss karaktär, skall denna omständighet läggas till grund för bedömningen, såvida inte starka skäl talar däremot. I synnerhet gäller detta om parterna har vägt olika alternativ mot varandra och sedan enats om en viss arbetsform eller om de under lång tid har inrättat sig efter en gemensam uppfattning.
När det i detta sammanhang talas om avtalet, är det den reella innebörden av parternas hela rättsförhållande som avses. Parternas beteckning av själva avtalet i inskränkt bemärkelse har i och för sig en underordnad betydelse; i stället skall man se till den samlade bilden av rättsförhållandet, sådan den återspeglas i avtalsvillkoren och parternas faktiska uppträdande. Det förutsätts också att parterna verkligen har haft en gemensam uppfattning eller att en part har gett motparten fog för ett sådant antagande, t.ex. genom att under lång tid tillämpa avtalet på visst sätt. Men det ligger i linje med lagens skyddssyfte att avtalets innehåll inte utgör grund för bedömningen om den arbetspresterande parten har förmåtts att ingå avtalet genom otillbörliga påtryckningar eller genom att motparten har utnyttjat en överlägsen ställning i deras rättsliga relation.
Bedömningen kan dock inte i något fall stanna vid avtalet. Sålunda kan ju avtalet vara otydligt, och av detta eller andra skäl kan parterna ha olika uppfattningar om avtalets karaktär. Dessutom gäller att arbetstagarbegreppet skall vara tvingande, vilket innebär att bedömningen måste innefatta parternas ställning och inbördes förhållande i ett vidare perspektiv, låt vara att starka skäl skall krävas för att gå ifrån en i verklig mening gemensam uppfattning hos de enskilda parterna.
Att beakta i detta sammanhang är arbetsuppgifternas art och om de innebär att den arbetspresterande parten – rättsligt sett eller av praktiska skäl – är förhindrad att samtidigt utföra liknande arbete av betydelse åt någon annan. En ytterligare omständighet är arbetets bedrivande. Det skall därmed vägas in om den arbetspresterande parten har att ställa sin arbetskraft till förfogande allt eftersom arbetsuppgifter uppkommer, om han är underkastad motpartens bestämda direktiv och närmare kontroll samt om motparten tillhandahåller utrustning, lokaler etc. Vidare anges i bestämmelsen att ersättningen skall vägas in i bedömningen.
Omständigheter som talar för en anställning är att den arbetspresterande parten får ersättning för sina utlägg och en arbetsersättning som åtminstone till en del utgår i form av garanterad lön. Slutligen beaktas om den som utför arbetet kan jämföras med en arbetstagare i ekonomiskt och socialt hänseende. Prövningen bör därvid i första hand avse frågan om den arbetspresterande parten intar en sådan ställning att han har möjlighet att driva en egen verksamhet under sedvanliga affärsmässiga betingelser eller om han har en så nära anknytning till motparten att han bör omfattas av lagens skyddsregler.
Vid bedömningen av arbetsavtalet skall även beaktas de regler i uppbördslagen (1953:272) som handlar om F-skattebevis. Beviset kan meddelas den som driver eller avser att driva näringsverksamhet (33b §). Om den arbetspresterande parten åberopar ett sådant bevis talar detta starkt för att han är näringsidkare och att det alltså är fråga om ett uppdragsavtal. Den föreslagna bestämmelsen bygger därför på utgångspunkten att den som åberopar ett F-skattebevis inte arbetar enligt ett anställningsavtal. Redan det förhållandet att han innehar ett F-skattebevis skall dessutom med viss styrka anses tala för ett uppdragsförhållande. Saken kan dock – som anges nedan – ställa sig annorlunda när den arbetspresterande parten även har ett A-skattekort. Om en sedvanlig helhetsbedömning med styrka talar för att den arbetspresterande likväl är att se som arbetstagare, skall detta dock gälla, och anställningsskyddslagen blir därmed tillämplig i hans fall.
Det kan också tänkas att motparten har utnyttjat en överlägsen ställning och därigenom förmått den arbetspresterande att använda sig av ett F-skattebevis. Och om detta sker i syfte att kringgå anställningsskyddslagen, skall förfarandet lämnas utan avseende; arbetstagarbegreppet kan i så fall tillämpas. Detta förutsätter dock att motpartens beteende är att beteckna som otillbörligt, och det är exempelvis inte tillräckligt att motparten har tagit initiativ till att F-skattebeviset används i förhållandet med den arbetspresterande parten.
Någon direkt motsvarande princip gäller inte för det fall att den arbetspresterande parten innehar eller åberopar ett skattekort avseende A-skatt, eftersom kortet inte på något mera otvetydigt sätt pekar mot en inkomst av tjänst. Det kan dock förekomma att en person har såväl ett skattekort som ett F-skattebevis, eftersom han har inkomster av olika slag. Om han i ett visst rättsförhållande åberopar skattekortet är detta att se som ett klart tecken på att han anser det rättsförhållandet ligga utanför den näringsverksamhet som F-skattebevis avser. Känner motparten till att vederbörande har valt skattekortet – och alltså valt bort F-skattebeviset – är detta ett tecken som med tyngd tyder på ett anställningsförhållande.
Ett starkt bevisvärde skall också knytas till en sådan skriftlig information som avses i 8 §. Om en sådan information lämnas till den arbetspresterande parten, bör utgångspunkten vara att han är anställd.
Schematiskt och med reservation för omständigheterna i det särskilda fallet skall bedömningen av rättsförhållandet ske enligt följande.
Man har först att pröva de obligatoriska rekvisiten i 1 § andra stycket. En arbetstagare skall alltså vara fysisk person, och han skall enligt ett avtal själv arbeta för någon annans räkning mot ersättning. Om något av dessa förhållanden inte är för handen, betyder det att den arbetspresterande parten inte är arbetstagare. Men om de föreligger, skall prövningen fortsätta i syfte att avgöra om parternas relation utgör ett anställningsförhållande eller ett rättsförhållande av annan natur. Om den arbetspresterande åberopar ett F-skattebevis skall han enligt huvudregeln ses som uppdragstagare, och redan innehavet såsom sådant av ett F-skattebevis talar med viss styrka för att han är uppdragstagare. När den arbetspresterande har två skattesedlar och väljer att åberopa ett skattekort för A-skatt i ett visst rättsförhållande skall detta normalt tyda på ett anställningsförhållande, dock bara under förutsättning att motparten (”arbetsgivaren”) känner till att den arbetspresterande har valt bort F-skattebeviset i just deras rättsförhållande. I fall där arbetsgivaren har utfärdat skriftlig information om anställning skall ett anställningsförhållande normalt anses föreligga.
Kvar står närmast situationer, där den arbetspresterande är en fysisk person som enbart har A-skattekort och där arbetsgivaren inte har utfärdat någon skriftlig information. I dessa – sannolikt ganska få – fall blir det i mera egentlig mening fråga om att avgöra rättsförhållandets natur med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. En samstämmig uppfattning hos parterna i det enskilda avtalet skall då tillmätas stor betydelse.