1 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Författningskommentar till förvaltningsprocesslagen (1971:291) hämtat ur prop. 1971:30 med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar m.m.

Innehåll

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag gäller rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt.

I paragrafen anges de domstolar som skall tillämpa förvaltningsprocesslagen. Den motsvarar det första ledet i 1 § departementspromemorians lagförslag.

Nuvarande ordning. För kammarrättens del gäller kammarrättsstadgan med hänvisningar till RB i vissa avseenden, bl. a. i fråga om bevisning. Förfarandet i prövningsnämnd regleras i taxeringsförordningen och taxeringskungörelsen. En redogörelse för gällande bestämmelser resp. tillämpad ordning i prövningsnämnder, kammarrätten och regeringsrätten har lämnats i den allmänna motiveringen.

Departementspromemorian. Den föreslagna lagen är i första hand avsedd för det instanssystem som bildas av regeringsrätten som högsta domstol, kammarrätter som mellaninstanser samt skatte- och länsrätter som underdomstolar – i promemorian gemensamt benämnda förvaltningsdomstolar. Om lagen dessutom kan och bör göras tillämplig t. ex. hos försäkringsdomstolen anses böra prövas i särskild ordning.

Meningen är att lagen inte skall gälla när förvaltningsdomstol avgör administrativa ärenden, t. ex. personalärenden. För att markera detta anses det nödvändigt att uttryckligen ange att lagen tillämpas vid rättskipning i mål hos de förvaltningsdomstolar som det är fråga om.

Remissyttrandena. Benämningen ”rättskipning” på det förfarande som den föreslagna lagen reglerar kritiseras av länsstyrelsen i Gotlands län. För länsstyrelsen för ordet ”rättskipning” tanken till mål med ett av motsättningar betingat, klart partsförhållande, såsom förhållandet mellan två processande parter i civilmål eller förhållandet i straffprocessen mellan allmän åklagare och en åtalad. Men sådan är nu en gång inte situationen i administrativa mål, i varje fall inte över hela linjen. Länsstyrelsen finner det därför rätt främmande att exempelvis beteckna handläggning och beslut i underställda mål om omhändertagande av minderårig för samhällsvård som ”rättskipning” och sätter i fråga om inte ordet kunde ersättas med ett mindre traditionsbundet uttryck exempelvis ”vid rättslig prövning”. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att administrativa ärenden, vilka inte skall falla inom lagens tillämpningsområde, knappast naturligen kan hänföras till ”mål” och att det därför synes kunna räcka med att i lagtexten endast ange att lagen skall tillämpas i mål hos regeringsrätten etc.

Riksskattenämnden anser att den gemensamma benämningen förvaltningsdomstol bör utgå. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner att det från terminologisk synpunkt är olyckligt att det finns förvaltningsdomstolar, för vilka lagen inte gäller.

En del remissinstanser för fram tanken om inte den krets av förvaltningsdomstolar som avses skola tillämpa den föreslagna lagen bör ökas ut. Sålunda anser Svea hovrätt att det längre fram kan förtjäna att övervägas att göra lagen tillämplig även på försäkringsdomstolen och att inordna försäkringsdomstolen under regeringsrätten, sedan denna har omvandlats till en i huvudsak prejudikatbildande instans. Enligt Sveriges advokatsamfund bör lagen redan från början tillämpas hos samtliga förvaltningsdomstolar. Anledning saknas att senarelägga prövningen av om lagen dessutom kan och bör göras tillämplig t. ex. hos försäkringsdomstolen.

Sveriges industriförbund stryker starkt under vikten av att förfarandet i den föreslagna lagen görs tillämpligt på försäkringsdomstolen.

Försäkringsdomstolen själv anser däremot inte att lagen skall gälla också för domstolen. Om regler om förfarandet tillskapas för regeringsrätten och dess underinstanser i huvudsaklig överensstämmelse med lagförslaget, bör man emellertid se till, att ett par likartade frågor får en sakligt sett likadan lösning i alla förvaltningsdomstolar. Domstolen syftar här på de förslag som läggs fram i 3 och 24 §§ (rätt för förvaltningsdomstol att ta upp för sent inkomna besvär till prövning resp. att under vissa villkor bevilja part ersättning av allmänna medel för hans inställelse vid muntlig förhandling).

Departementschefen. Såsom har föreslagits i departementspromemorian bör lagen tillämpas bara vid rättskipning hos förvaltningsdomstol. Lagen blir alltså inte tillämplig i domstolens förvaltande verksamhet, t. ex. när fråga är om disciplinär bestraffning av domstolens egna tjänstemän. I sådana fall skall i stället förvaltningslagen gälla.

I motsats till länsstyrelsen i Gotlands län anser jag inte att ordet ”rättskipning” har en negativ klang och för tankarna åt fel håll. Beteckningen ”förvaltningsrättskipning”, som i förevarande sammanhang rimligtvis måste förkortas till enbart ”rättskipning”, har sedan länge brukats i fråga om förfarandet i förvaltningsdomstol, också när det gäller administrativa frihetsberövanden. Rättskipning är enligt min mening också ett lämpligt sammanfattande begrepp för den dömande verksamheten. Därigenom klargörs att lagen inte blir tillämplig i de enstaka fall då förvaltningsdomstol utövar förvaltande verksamhet. Den ytterligare bestämningen i promemorieförslaget, ”i mål hos”, vilken kan vålla oklarhet bl. a. med hänsyn till att man hittills inom förvaltningen inte alltid klart skilt mellan mål och ärenden, blir därmed överflödig.

En del remissinstanser har föreslagit att lagen görs tillämplig också hos försäkringsdomstolen. Försäkringsdomstolen själv har dock gett uttryck åt motsatt uppfattning. Enligt min mening talar åtskilligt, främst principiella synpunkter, för att förvaltningsprocesslagen får reglera förfarandet i försäkringsdomstolen. Frågan härom bör emellertid prövas i annat sammanhang. Detta gäller också frågan om detaljreformer rörande processen hos försäkringsdomstolen som domstolen önskar genomförda i enhetlighetens intresse.

Som ett par remissinstanser har påpekat är det inte någon lämplig lösning att ge endast en del av de administrativa domstolarna, låt vara det stora flertalet, den gemensamma benämningen förvaltningsdomstol. Enligt min mening kan man undvara en särskild gemensam beteckning genom att ange att lagen tillämpas av de allmänna förvaltningsdomstolarna (regeringsrätten och kammarrätterna), länsrätt, länsskatterätt och den mellankommunala skatterätten.

I enlighet med det anförda har i 1 § föreskrivits att lagen tillämpas vid rättskipning i de allmänna förvaltningsdomstolarna samt i skatterätt och länsrätt.