Bakgrund
Byggpunkt Produktion AB träffade i februari 1992 ett entreprenadavtal angående elinstallationer i vissa fastigheter i Stockholm med Elektrounion Mellansverige AB.
Byggherre var Riksbyggen.
Byggpunkt försattes i konkurs och då ingick Riksbyggen avtal med BTH Bygg AB om slutförande av arbetena. I samband härmed kontaktade arbetschefen vid BTH, RN, DN på Elektrounion för att diskutera om Elektrounion ville åta sig att färdigställa elentreprenaden. Elektrounion förklarade sig villigt att slutföra entreprenaden.
Elektrounion försattes i konkurs och konkursboet överlät konkursboets kundfordringar och pågående entreprenader till Elektrobyrån AB. I samband därmed övertog Elektrobyrån slutförandet av elentreprenaden och fordringarna gentemot BTH. Slutbesiktning ägde rum varvid entreprenaden godkändes.
BTH betalade till Elektrobyrån 335 626 kronor. Senare betalade BTH ytterligare 10 000 kronor jämte mervärdesskatt.
Tingsrätten
Elektrobyrån väckte härefter talan mot BTH vid Stockholms tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle förplikta BTH att till Elektrobyrån utge 513 291 kronor jämte ränta.
BTH bestred Elektrobyråns talan och förklarade sig inte kunna vitsorda något belopp som skäligt i och för sig.
Till grund för sin talan anförde Elektrobyrån att Elektrounion genom DN och BTH genom RN hade träffat ett muntligt avtal om färdigställande av elentreprenaden, att någon överenskommelse om fast pris inte hade träffats och att detta innebar att arbetet utfördes på löpande räkning.
BTH gjorde gällande att det vid telefonsamtal mellan RN och DN hade överenskommits att Elektrounion skulle slutföra elentreprenaden till ett fast pris om 243 000 kronor exklusive mervärdesskatt, vilket motsvarade den ännu ej fakturerade delen av det med Byggpunkt avtalade priset. Eftersom detta belopp redan hade betalats hade Elektrobyrån enligt BTH inte någon fordran på ytterligare ersättning.
Tingsrättens domskäl
Det är ostridigt att Elektrobyrån slutfört elentreprenaden och att bolaget därvid tillhandahållit erforderligt material samt att arbetet inte varit behäftat med några brister. Det är vidare ostridigt att endast muntligt avtal träffades om att Elektrounion skulle slutföra elentreprenaden. Parterna är oense om efter vilka principer ersättning skall utgå.
Elektrobyrån har hävdat att parterna inte har överenskommit något om vare sig pris eller säkerhet och att därför uppdraget skett på löpande räkning. BTH har däremot hävdat att fast pris avtalats. För det fall uppdraget skett på löpande räkning är vidare tvist om arbetets omfattning, tids- och materialåtgång, prissättningen av tid och material samt i viss utsträckning om tiden för ränteberäkningen.
Härefter behandlade tingsrätten frågan om fast pris i enlighet med tidigare lyftplan hade avtalats. Efter en genomgång av utredningen i denna del förklarade sig tingsrätten vid en sammanvägning av omständigheterna finna klarlagt att fast pris hade avtalats på sätt BTH hävdat.
Domslut
Tingsrätten lämnade Elektrobyråns talan utan bifall.
Hovrätten
Elektrobyrån överklagade i Svea Hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan. BTH bestred ändring.
Domskäl
Den första frågan hovrätten har att ta ställning till är om någon av parterna styrkt sitt påstående i frågan om fast pris avtalats eller inte. Utredningen i denna del utgörs främst av förhören med RN och DN. Som tingsrätten konstaterat är deras uppgifter oförenliga. Det saknas anledning att sätta större tilltro till någon av deras berättelser i sig.
Av den övriga utredningen i målet kan inte dras några bestämda slutsatser om vad som sades vid RN och DN telefonsamtal vid vilket avtalet om att Elektrobyrån skulle slutföra arbetet ostridigt träffades mellan parterna. Hovrätten finner mot bakgrund av det nu sagda att det i målet inte kunnat klarläggas om fast pris har avtalats som BTH har påstått eller om priset lämnats obestämt som Elektrobyrån gjort gällande.
Bevisbördans placering
Hovrätten har därför att pröva vilken av parterna som har bevisbördan för sitt påstående. I pleniavgörandet NJA 1951 s. 1 ansågs den som åtagit sig att uppföra ett hus bevisskyldig för sin uppgift att priset inte blivit bestämt. Av fallet kan inte utläsas att frågan om parternas styrkeförhållanden inbördes tillmätts någon betydelse. Frågor om konsumentskydd i avtalsförhållanden hade för övrigt vid den tiden inte tilldragit sig någon större uppmärksamhet.
I rättsfallet NJA 1975 s. 280 som gällde entreprenadavtal om uppförande av en villa, ingånget mellan en entreprenörföretagare och en beställare/konsument ansågs entreprenören bevisskyldig för sina uppgifter om avtalets innehåll beträffande priset. I Högsta domstolens skäl framhålls att den rättsgrundsats som kommit till uttryck i 1951 års pleniavgörande kritiserats i den juridiska litteraturen men att den fråga domstolen hade att ta ställning till kunde begränsas till ett entreprenadavtal där en entreprenör/företagare står mot en beställare/konsument. Konsumentskyddsintresset ansågs motivera att bevisbördan placerades på samma sätt som i pleniavgörandet.
I rättsfallet NJA 1989 s. 215 ansågs en beställare av bokföringsuppdrag ha bevisbördan för att fast pris avtalats. Högsta domstolen, som hänvisade till 1951 års fall utan några särskilda kommentarer, yttrade att avtal om bokföringsuppdrag skilde sig från många andra typer av avtal om köp eller arbetsprestationer såtillvida som ett fast pris normalt inte avtalas. På detta område borde därför, om inte särskilda konsumenthänsyn framträdde, ankomma på en beställare som gör gällande fast pris att styrka att sådant avtalats.
Denna genomgång av rättspraxis torde visa att man har fog för att anse att den regel som uppställdes i 1951 års pleniavgörande fortfarande gäller även i sådana entreprenadförhållanden där särskilda konsumenthänsyn inte framträder. Förevarande mål rör ett sådant förhållande och bevisbördan för att fast pris inte avtalats bör därför läggas på entreprenören Elektrobyrån.
Elektrobyrån har inte förmått styrka att priset lämnats obestämt. Elektrobyråns överklagande skall därför lämnas utan bifall vad avser kapitalbeloppet.
Domslut
Hovrätten gjorde ingen annan ändring i tingsrättens domslut än att BTH ålades att utge ytterligare vissa räntebelopp.
Högsta domstolen
Elektrobyrån överklagade och yrkade bifall till sin i hovrätten förda talan. BTH bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten har funnit att det inte kunnat klarläggas om fast pris har avtalats, som BTH påstått, eller om priset lämnats obestämt, som Elektrobyrån gjort gällande. Högsta domstolen finner att det inte föreligger skäl att frångå hovrättens bevisvärdering.
Bevisbördans placering
Frågan blir därmed vilken part som har bevisbördan för sitt påstående. I plenimålet NJA 1951 s. 1, som lagt till grund för sitt avgörande, ansågs en entreprenör ha bevisbördan för sitt påstående att bestämt pris inte avtalats. Skälen för denna ståndpunkt angavs inte i domen. Stöd torde emellertid ha hämtats dels i vissa uttalanden i samband med tillkomsten av 1905 års köplag (NJA II 1906 nr 1 s. 12 f£) och i Almens köplagskommentar (4 uppl. 1960 s. 74 i), dels i det förhållandet att man redan år 1951 kunde se tillbaka på en omkring fyrtioårig rättspraxis av innebörd att säljaren var bevisskyldig för att visst pris ej avtalats (se Lech och Beckman i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1952 s. 444 f.).
1905 års köplag innehöll en bestämmelse (5 §) om att, när köp var slutet utan att priset blivit bestämt, köparen hade att erlägga vad säljaren fordrade, om det inte kunde anses oskäligt. I samband med riksdagsbehandlingen förutsatte Lagutskottet att bestämmelsen inte kunde komma till tillämpning i annat fall än då det var ostridigt eller styrkt att överenskommelse angående priset inte hade träffats. Även Almen rekommenderade denna placering av bevisbördan. Han framhöll särskilt att köpavtal utan bestämt pris var statistiskt sett ojämförligt mindre ofta förekommande än sådana där överenskommelse om priset hade träffats.
Den rättsgrundsats som bekräftades i plenimålet hade långt tidigare utsatts för kritik i den juridiska litteraturen (se Olivecrona, Bevisskyldigheten och den materiella rätten, 1930 s. 80 f. och 175 ff.). Kritiken har fortsatt även efter 1951 års rättsfall (se exempelvis Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1972 s. 92 not 38, Ekelöf, Rättegång IV, 6 uppl. 1992 s. 102 f., SOU 1976:66 s. 211 och Håstad, Den nya köprätten, 4 uppl. 1998 s. 158 f f.).
Bakom kritiken ligger bl.a. uppfattningen att det är lättare för en part att säkra bevisning rörande en omständighet som har inträffat, såsom avtal om bestämt pris eller om beräkningsgrunder för priset, än för motparten att säkra bevisning om att något inte har inträffat, såsom att prisfrågan inte berörts vid avtalets ingående.
Det har också framhållits att, även om det i fråga om vissa slags köp eller entreprenader är vanligare att ett fast pris avtalas än att priset lämnas öppet, det därmed inte är sagt att just det av köparen eller beställaren hävdade priset avtalats. Tillämpas rättsgrundsatsen i 1951 års avgörande innebär det emellertid att, om säljaren eller entreprenören inte lyckas motbevisa ett påstående från köparen eller beställaren om att ett visst pris överenskommits, han blir tvungen att nöja sig med det påstådda priset.
När det gäller rättspraxis efter år 1951 är framför allt NJA 1975 s. 280 och 1989 s. 215 av intresse. I det förstnämnda fallet uttalade HD att det inte syntes påkallat att ta ställning till om man beträffande köp och arbetsbeting allmänt sett borde i sista hand tillämpa en bevisbörderegel av den ena eller andra innebörden eller om bevisfrågan i vissa fall kunde vara att lösa på annat sätt.
Frågan kunde lämpligen begränsas till entreprenadavtal där – som i det aktuella fallet – en entreprenör-företagare stod mot en beställare-konsument. På detta område framstod det som motiverat att lägga bevisbördan på entreprenören redan av det skälet att det kunde anses lämpligt och rimligt att det fick ankomma på honom att säkerställa bevisning i prisfrågan. Det måste enligt HD antas att man därigenom främjade bruket att upprätta avtalet i skriftlig form, vilket var ägnat att skapa klarhet om avtalets innehåll och därmed också stod i samklang med strävandena att upprätthålla regler som skyddade konsumenterna.
I rättsfallet NJA 1989 s. 215 ansågs däremot beställaren av en bokföringstjänst ha bevisbördan för att ett fast pris avtalats. HD framhöll att det vid uppdrag av detta slag ofta saknades möjligheter att i förväg bedöma hur omfattande och komplicerat arbetet skulle komma att bli. HD fäste också vikt vid att, enligt vad Kommerskollegium hade upplyst i målet, det endast i undantagsfall förekom att ett fast pris avtalades för bokföringsuppdrag.
Efter 1989 års rättsfall har en ny köplag införts. Om köparen åläggs bevisbördan men inte förmår styrka sitt påstående att bestämt pris eller vissa beräkningsgrunder för priset avtalats, riskerar han numera inte att tvingas erlägga vad säljaren begär om det inte är oskäligt utan han behöver enligt 45 § i 1990 års köplag betala endast vad som är skäligt. Genom införandet av denna bestämmelse, som får anses analogt tillämplig i bl.a. entreprenadförhållanden, har ett viktigt argument för 1951 års avgörande fallit bort.
Övervägande skäl får anses tala för att man nu lämnar den princip som slogs fast i 1951 års avgörande. Vid köp och arbetsbeting som direkt eller analogivis omfattas av 1990 års köplag bör huvudregeln vara att den part som hävdar att avtal har träffats om priset eller om beräkningsgrunden för detta har bevisbördan för sitt påstående. I det nu aktuella målet finns det inte anledning att göra undantag från denna huvudregel.
Eftersom BTH inte förmått styrka att Elektrounion gått med på att slutföra entreprenaden för 243 000 kronor, skall BTH betala vad som är skäligt.
Vad som är skäligt pris för slutförandet av entreprenaden bör inte prövas av HD som första instans. Målet skall därför i den delen återförvisas till hovrätten.
Domslut
Med upphävande av hovrättens dom fastställer HD att bestämt pris för slutförandet av entreprenaden inte skall anses överenskommet mellan BTH och Elektrobyrån. HD återförvisar målet i återstående delar till hovrätten för fortsatt behandling.
Ett justitieråd Beckman var skiljaktig och anförde
Pleniavgörandet NJA 1951 s. 1, som innebar att en entreprenör ansågs ha bevisbördan för sitt påstående att bestämt pris inte avtalats, grundades bl.a. på en omkring fyrtioårig rättspraxis av innebörd att säljaren var bevisskyldig för att visst pris ej avtalats. Vid tillkomsten av köplagen (1990:931) togs inte avstånd från 1951 års pleniavgörande. Den rättsgrundsats som bekräftades i pleniavgörandet har alltså gällt i ytterligare femtio år. Även om avgörandet utsatts för en omfattande kritik i den juridiska litteraturen kan det inte anses föreligga tillräckliga skäl att nu ändra den princip som slogs fast 1951.