Rättegångsbalken innebar en brytning med det inkvisitoriska förfarandet
Kännetecknande för ett inkvisitoriskt förfarande är bl.a. att det saknas parter i egentlig mening och att berörda personer är undersökningsobjekt i en utredning som bedrivs av en myndighet. Ett ackusatoriskt förfarande utmärks i stället av att två parter står mot varandra och att den ena av dessa parter har en anklagande ställning.[1]
Rättegångsbalken innebar då den trädde i kraft en brytning med det inkvisitoriska förfarande som tidigare hade präglat brottmålsprocessen. Ett inkvisitoriskt förfarande utgår från den s.k. officialprincipen som syftar till att tillgodose statens intresse av att oskyldiga inte anklagas eller döms för brott. Principen ger uttryck för att domare kan eller ska vara självständigt verksamma vid prövningen av brottsmisstankar.
I ett inkvisitoriskt rättssystem har domaren det yttersta ansvaret för att brott utreds och lagförs medan försvararen och åklagaren är tilldelade mer passiva roller. Med rättegångsbalken lyftes ansvaret för brottsbekämpningen från domaren till åklagaren som fick i uppdrag att föra statens talan mot enskilda personer tillhandahållna vissa rättigheter och biträdda av en försvarare. Förundersökningsinstitutet inrättades. Det infördes regler om åtalsplikt. Den misstänkte fick ställning som part med bestämmelser om rätt till insyn och delaktighet i brottsutredningen.[2]
[1] SOU 2011:45 s 98.
[2] SOU 2019:38 s. 90