Genom att inte följa den uppgjorda planeringen och i tid ansöka om en förskoleplats och föräldrapenning har AA fördröjt sina möjligheter att bli självförsörjande. Eftersom AA inte har gjort vad som ankommit på henne för att bidra till sin egen försörjning ska överklagandet avslås.
Utifrån aktivitetskravet gjordes en planering att ta kontakt med viss verksamhet för att se över möjliga insatser som kan passa honom. Efter en inledande kontakt med verksamheten uteblev AA från inplanerade möten. Förvaltningsrätten anser att han därmed inte försökt närma sig självförsörjning och avslår överklagandet.
AA har inte lämnat ett giltigt läkarintyg som undantar henne från aktivitetskravet. Hon uppger att hon inte varit aktivt arbetssökande och bedöms därför inte ha gjort vad hon kan för att bli självförsörjande. Då hon inte stått till arbetsmarknadens förfogande har hon inte rätt till ekonomiskt bistånd.
Tingsrätten finner att arbetsförmedlaren av oaktsamhet åsidosatte grundlagsskyddet mot tvång till opinionsyttring genom en kallelse som felaktigt angav obligatoriskt deltagande i en manifestation.
Kammarrätten konstaterar att AA:s kombinerade psykiatriska diagnoser innebär livslång funktionsnedsättning och att hon ”har under alla år befunnit sig mycket långt från sysselsättning och denna bild kommer att kvarstå” . Domstolen slår fast att det inte finns några realistiska möjligheter att öka hennes arbetsförmåga genom rehabiliteringsinsatser och att arbetsförmågan därför är helt stadigvarande nedsatt i förhållande till hela arbetsmarknaden .
En domstol ska inte återförvisa ett mål om återbetalning av en socialförsäkringsförmån till Försäkringskassan när myndigheten har brustit i sin utredningsskyldighet i fråga om sådana omständigheter för vilka myndigheten har bevisbördan, utan i stället avgöra målet utifrån tillämpliga bevisbörderegler
Kammrrätten beaktar särskilt att chefsläkaren tillstyrkt en delvis förstöring och med hänsyn till den förhållandevis långa tid som förflutit sedan AA besökte kliniken senast. Kammarrätten bifaller ansökan om förstörande av patientjournal eftersom de uppenbarligen inte behövs för AAs vård.
Kammarrätten anser att uppgifterna från behandlande överläkare och specialist inom psykiatri har högre bevisvärde än bland annat det försäkringsmedicinska yttrandet. Underlagen ger tillräckligt stöd för att AA saknat arbetsförmåga i förhållande till normalt förekommande arbeten under den aktuella perioden.