I målet prövade Högsta förvaltningsdomstolen hur länge redan förbrukade pengar kan påverka en persons rätt till ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen. Domstolen klargjorde vilka principer som gäller för bedömningen.
Den här texten ger en överblick över gränserna mellan allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar, vad som gäller enligt förvaltningslagen och hur rättsprövning av regeringsbeslut fungerar.
Kammarrätten bifaller socialnämndens överklagande och fastställer beslutet att avslå en ansökan om ekonomiskt bistånd till betalning av elskulder. Enligt kammarrätten har nämnden haft grund för sitt beslut, och det finns därför inte rätt till bistånd i detta fall.
Kammarrätten anser att AA har ett eget ansvar att ansöka om de socialförsäkringsförmåner som hon kan ha rätt till. Genom att inte komplettera sin ansökan om omvårdnadsbidrag med läkarutlåtande har hon, genom sitt eget agerande, gått miste om en möjlig inkomst. Mot bakgrund av det anser rätten att nämnden haft fog för att avslå AAs ansökan om ekonomiskt bistånd.
Bestämmelsen i 4 kap. 1 § andra stycket socialtjänstlagen utgör inte hinder mot att ställa upp ett krav på att den sökande ska stå till arbetsmarknadens förfogande för att komma i fråga för ekonomiskt bistånd för livsföringen i övrigt.
Socialnämnden avslog AA:s ansökan om ekonomiskt bistånd med motiveringen att behovet kan tillgodoses i form av pensionssparavtal om 30 000 kronor. AA överklagade beslutet till förvaltningsrätten som upphävde nämndens beslut. Nämnden överklagade till kammarrätten som biföll överklagandet med motiveringen att ett individuellt pensionssparande ska beaktas vid prövningen av rätten till ekonomiskt bistånd.
Sökanden har försatt sig i en nödsituation genom att inte hushålla med sina egna medel. Detta trots att han har varit väl informerad om kraven för rätt till bistånd. Eftersom han inte agerat på ett sådant sätt vid tidigare tillfällen ska han ändå tillerkännas akut ekonomiskt bistånd.
Bakgrund Försäkringskassan ansåg att en kvinna felaktigt fått drygt 4,3 miljoner i assistansersättning. Kvinnan överklagade beslutet och kammarrätten fann senare att Försäkringskassan inte med tillräcklig grad av sannolikhet visat att