Rättegångsbalken

Denna balk tillämpas främst på civilrättsliga tvister, så kallade tvistemål och inom straffrätten vid så kallade brottmål. För att få rätt vid en rättegång gäller det att förstå processen kring hur själva förfarandet går till, detta kallas för processrätt. Det domstolen gör är att ta ställning i tvisten, och det kallas för dom eller domslut. 

17 kap. 1 § Rättegångsbalk (1942:740);  ”Annat rättens avgörande träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorleders än genom dom skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.”

Den som är part i ett mål får alltid föra sin egen talan. Det är alltså inget krav på att man skall ha en advokat. Däremot får man be om att bli företrädd av ett ombud och det är inga krav på att ett ombud ska ha en juridisk utbildning. Däremot kan rätten välja att avvisa ett sådant ombud pga denne har för dåliga kunskaper för att kunna företräda parten.

I ett brottmål har åklagaren bevisbördan för att den tilltalade skall kunna dömas. Det är alltså åklagarens uppgift att motbevisa de invändningar som svaranden anför. Den som står som anklagad behöver inte yttra sig överhuvudtaget, men det är upp till rätten att pröva om tystnaden skall tillmätas någon bevisverkan. Enligt praxis anser man att den tilltalade kan få en förklaringsbörda för omständigheter i ett visst förhållande, men ändå ska den tilltalade inte tillmätas någon nackdel även fast det visar sig att de uppgifter man lämnar är felaktiga.

17 kap. 2 § Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 43 kap. 14 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.

Domstolen dömer utifrån huvudförhandlingen

Denna paragraf säger att domstolen skall döma efter det som har yrkats och det som har presenterats för rätten under huvudförhandlingen. Domstolen tar alltså inte hänsyn till sådant som berörts vid handläggandet av ärendet eller annan information som kommit dem tillhanda utanför huvudförhandlingen. Det är där parterna ska presentera sin fakta och tala för sin sak. Detta kallas för förhandlingsprincipen och bygger på tanken om att parterna skall få göra sitt yttersta för att bevisa inför rätten att de ska vinna tvisten. Genom att detta tillåts ger man även utrymme för fri bevisföring och fri processföring. Detta innebär att parterna får själva välja vad de yrkar på och vilka rättsregler man hänvisar till. 

17 kap. 3 § Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet,som icke av part åberopats till grund för hans talan.

43 kap. 10 § Om en part under huvudförhandlingen ändrar eller gör tillägg till tidigare lämnade uppgifter eller om han åberopar omständigheter eller bevis som han inte uppgett före förhandlingens början, får det nya materialet lämnas utan avseende, om det kan antas att parten genom detta förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten eller att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Lag (1987:747).

43 kap. 11 § Huvudförhandlingen skall genomföras utan onödiga uppehåll och så långt möjligt i ett sammanhang.

Att domstolen ej får döma till annat än vad som har yrkats gäller i så kallade dispositiva mål. Tionde paragrafen upplyser om att tillägg eller något som är nytt för rätten och den andra parten kan lämnas utan anseende, beroende på hur omständigheterna ser ut. 

Stäng meny