Förvaltningsrätt

De myndigheter vars uppgift är att sköta offentliga förvaltningsuppgifter benämns som förvaltningsmyndighet. De domstolar vi har omfattas av förvaltningslagen enligt dess 1 §, men det gäller enbart vid handläggning. Förvaltningsprocesslagen styr hur förvaltningsdomstolar ska arbeta. Förvaltningsverksamhet kan delas in i två delar, dels handläggning av ärenden, men även faktiskt handlande. Att köra spårvagn, hämta sopor och att undervisa är exempel på ett faktiskt handlande. Sidan 24 ur prop. 2016/17:180 En modern och rättssäker förvaltning – ny förvaltningslag;

”För att veta om ett ärende har inletts vid en myndighet är det alltså av betydelse att kunna avgöra om myndigheten måste avsluta handläggningen genom ett beslut. Det är därmed också av vikt att kunna avgöra när en myndighet ska anses ha fattat ett beslut i ett ärende. Som utredningen framhåller är det svårt att slå fast någon entydig och helt invändningsfri definition av uttrycket beslut. Ett beslut innefattar dock regelmässigt ett uttalande från en myndighet som är avsett att ha vissa verkningar för den som beslutet är riktat mot. Det är uttalandets syfte och innehåll som avgör uttalandets karaktär av beslut, inte dess yttre form (RÅ 2004 ref. 8). Uttalandet syftar ofta till att påverka mottagarens handlande i en given situation.”

Normgivningsmakten

Myndighetsförordningen innehåller de bestämmelser som är grunden för statliga myndigheter, dess organisation och arbetssätt. Den är övergripande och således måste den kompletteras med enskilda instruktioner för varje myndighet. Den gäller förvaltningsmyndigheter under regeringen, men inte för dem under riksdagen.

Departement

I Sverige finns det elva departement, arbetsmarknad-, finans-, försvars,- infrastruktur-, justitie-, kultur-, miljö-, närings-, social-, utbildnings- och utrikesdepartementet. Till dessa departement tillhör statliga myndigheter som ska se till att de lagar som riksdag och regering beslutat blir verklighet. Exempelvis socialdepartementet har tjugotvå myndigheter knutna till sig. SIS, Socialstyrelsen och Försäkringskassan är tre exempel på statliga myndigheter. Det som styr myndigheternas arbete är det regleringsbrev som regeringen beslutar om varje år, läs mer om det.

Förvaltningslagen om jäv

I den proposition till den nya förvaltningslagen kan man läsa om jävsreglerna och i vilka fall det föreligger jäv.  Prop. 2016/17:180 s. 94, En modern och rättssäker förvaltning – ny förvaltningslag, s. 94-98: ”Jävsreglerna bör omfatta dem som för en myndighets räkning tar del i handläggningen på ett sätt som kan påverka myndighetens beslut i ärendet. Som utredningen anför bör det framgå av lagtexten att det inte är benämningen eller arbetsbeskrivningen utan agerandet i det enskilda ärendet som är avgörande. Regeringen föreslår att detta kommer till uttryck i en grundläggande jävsbestämmelse, som också anger i vilka situationer jäv alltid föreligger.” Förvaltningslagens paragraf sexton tydliggör omfattningen av begreppet jäv och vilka som kan anses vara jäviga. Så kallad delikatessjäv, stycke fyra; ”… det finns någon annan särskild omständighet som gör att hans eller hennes opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas”.

Hur ärenden inleds

Ett ärende kan inledas genom framställning som någon lämnar in till myndigheten. Trots att förvaltningslagen här anger att uppgifter om identitet skall lämnas så är det naturligtvis fel. Tryckfrihetsförordningens anonymitetsskydd går före eftersom det är en grundlag. 19 § st. 2 Det ska framgå av framställningen vad ärendet gäller och vad den enskilde vill att myndigheten ska göra. Det ska också framgå vilka omständigheter som ligger till grund för den enskildes begäran, om det inte är uppenbart obehövligt.

Underrätta beslut

Om man som part i ett ärende får överklaga ett beslut skall det framgå i beslutet. En överklagandehänvisning ska alltså finnas där det framgår form och krav på innehåll, överklagandetid, vilken myndighet den ska vara ställd mot och till vem den ska skickas. Som part har man alltid rätt att få ett skriftligt beslut.  33 § FL ”En myndighet som meddelar ett beslut i ett ärende ska så snart som möjligt underrätta den som är part om det fullständiga innehållet i beslutet, om det inte är uppenbart obehövligt. Om parten får överklaga beslutet ska han eller hon även underrättas om hur det går till. Myndigheten ska samtidigt upplysa parten om avvikande meningar som har antecknats enligt 30 § eller enligt särskilda bestämmelser i någon annan författning. En underrättelse om hur man överklagar ska innehålla information om vilka krav som ställs på överklagandets form och innehåll och vad som gäller i fråga om ingivande och överklagandetid. Myndigheten bestämmer hur underrättelsen ska ske. En underrättelse ska dock alltid vara skriftlig om en part begär det. Underrättelse får ske genom delgivning.”

Stäng meny