Förvaltningsjuridik | Förvaltningsprocessrätt

Köplagen

Köplagen är huvudsakligen dispositiv enligt 3 § köplagen (1990:931) (KöpL) och det betyder att man genom avtal kan komma överens om något annat än vad lagtexten säger. Med andra ord, köplagen är inte till sin helhet tvingande utan såsom det står i tredje paragrafen kan en köpare och säljare komma överens om andra villkor. De lagar som oftast berörs är köplag (1990:931), konsumentköplag (1990:932), lag (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler och konsumentkreditlag (2010:1846).

Lös egendom

Vid ett köp är säljaren den som ska säljaren prestera gentemot köparen och är därmed gäldenär, men samtidigt ska säljaren få en ersättning från köparen, och är därmed även borgenär. Med andra ord, köparen är borgenär till att få föremålet och samtidigt gäldenär för att lämna över betalningen. För att kunna hålla isär begreppen kan man säga att säljaren är naturagäldenär och köparen är penninggäldenär. Den som är naturagäldenär förpliktar exempelvis att utföra en tjänst, ett arbete eller att tillhandahålla ett licensavtal. Köplagen kan tillämpas på all lös egendom, dvs på allt som inte är fast egendom. För att förstå vad som är lös egendom är det enklast om man fastställer vad som är fast egendom, se jordabalken nedan. Det är bra att ha på minnet att köplagen gäller om både säljare och köpare är privatpersoner. Konsumentköplagen (1990:932) är tillämplig då den ena parten är näringsidkare. En annan förutsättning är dessutom att varan och/eller produkten/tjänsten i huvudsak används utanför näringsverksamhet.

3 § köplagen (1990:931)

3 § Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.

Sakrätt - rätten till egendom

Inom juridiken måste man särskilja på de olika rättsområden som finns. Civilrätten behandlar sådant som sker mellan fysisk person och juridisk person. Om man lovar något, dvs. ger ett löfte om att ge någon en rättighet till ett föremål, då hamnar man i det som kallas för obligationsrätten. Köper man en vara och därmed sluter ett avtal så är man inne på området köprätt.  En fysisk person som köper lös egendom av en annan fysisk person kan sedan 2003 inte lika lätt hävda att man köpt i god tro. Stöldgods måste man alltså lämna tillbaks.

Lag (1986:786) om godtrosförvärv av lösöre

3 § Även om förutsättningarna för godtrosförvärv enligt 2 § är uppfyllda, består ägarens rätt till egendomen, om egendomen har frånhänts honom genom att någon olovligen tagit den eller tilltvingat sig den genom våld på person eller genom hot som innebar eller för den hotade framstod som trängande fara.19 Kräver ägaren inte tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav, får förvärvaren dock äganderätt till egendomen.

Nyttjanderätt

Om man exempelvis lånar eller hyr något så har man en begränsad rätt till egendom en jämfört med en ägande rätt. Man har då rätt att nyttja egendomen, även kallat nyttjanderätt. Det som inte är fast egendom, eller fastighetstillbehör blir således lös egendom. 

1 kap. 1 § jordabalk (1970:994) Fast egendom är jord. […]

Pengar, tavlor, rätt till varumärke, patent, aktier, skuldebrev osv. är alltså lös egendom. I juridisk mening innebär det faktum att man har någon hos sig oaktat om man äger det eller ej att man har något i besittning. Det innebär  att om någon påträffas med en stulen cykel kan man inte ta tillbaks den på egen hand (finns undantag), utan man får be om handräckning hos Kronofogden. Skulle man mot förmodan strunta i att gå via Kronofogden kan man göra sig skyldig till självtäkt eller egenmäktigt förfarande (BrB 8:8, 8,9).