Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, avtalslagen, förknippas med den latinska sentesen pacta sunt servanda. Det betyder ungefär; avtal ska hållas. Första paragrafen i avtalslagen är den så kallade portalparagrafen. Det framgår att man blir bunden av avtal ”avtal ska hållas” och att formen för hur avtal utformas, med några undantag är fri. Det vill säga 2-9 § är dispositiva. Avtalslagen bygger på löftesprincipen som innebär att anbudsgivaren blir ensidigt bunden av sitt anbud, och när acceptanten godkänt anbudet blir denne bunden till sin accept.
Högsta Domstolen uttalade i NJA 2014 s. 978: ”Har mellanmannen inte genom sitt uppträdande klargjort sin mening att handla i eget eller i annans namn, måste mellanmannen i allmänhet anses h handlat i eget namn (…) Presumtionen grundar sig på att det vanligaste är att en part handlar för egen räkning. För att presumtionen ska brytas krävs ett klargörande att så inte är fallet.” Med andra ord, den som handlar med en fullmakt måste göra klart att man agerar i annans namn, annars blir man själv avtalspart.
10 § Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktgivarens namn
Man får inte tvinga någon att ingå avtal. Tänk Gudfadern som pressar en person med att antingen hamnar hjärnsubstans eller hans signatur på avtalet. Genom att på detta sättet inge rädsla som är av högst allvarlig och trängande karaktär så gäller inte ett avtal som blir undertecknat under dessa förhållanden. Även fast Gudfadern i sig inte är avtalspart, utan bara ”uppmuntrar” å sin skyddslings vägnar så infaller den så kallade ogiltighetsregeln.
30 § Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde. Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat densamma, såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke inverkat å rättshandlingen.
För att 30 § skall vara aktuell skall det vara fråga om ett avsiktligt svek och vilseledande. Man talar om att det ska finnas ett orsakssammanband (kausalitet). Andra stycket förklarar att de förtvigna omständigheterna ska ha betydelse för rättshandlingen. Man talar om att civilrättsliga sveket motsvarar straffrättens bedrägeri. Sveket kan i vissa fall vara sådan att det kan uppstå skadeståndsskyldighet för den som sviker sin avtalspart. För att det ska vara tal om svek måste vissa rekvisit vara uppfyllda. Dels ska den upplysningsskyldiga ha kännedom om uppgiften, men även att motparten saknar kännedom om uppgiften.
3 kap. 32 § lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område;
32 § Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.
Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det honom dock att giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.